Den här veckan har jag varit på Marieskolan i Marieholm och föreläst och veckan avslutades med signering hos Kindvalls Bokhandel i Eslöv. Det var nästan tropisk värme ute och bokhandelsägaren Fredrik och jag trodde inte att det skulle komma någon för att handla böcker. Men de kom, trots strålande sol, värme och Malmöfestival.
De första fansen som kom in i butiken var två bröder som hade lyckats övertala sin mamma om att sluta tidigare från jobbet för att vara först om att få köpa mina signerade böcker. De var så lyckliga, entusiastiska och ännu lyckligare blev de när de fick välja tre böcker var! Snäll mamma!
Det dröjde inte länge förrän fler entusiastiska barn kom indragande på sina föräldrar. Även dessa barn hade snälla föräldrar och de fick många böcker. Det var så härligt att se barnens glädje och iver när de valde bland mina nitton böcker. Såg i deras ögon att de helst ville ha allihop...
Det var inte bara ivriga fans som stannade till och kikade på böckerna, för att därefter gå iväg till kassan med en hög böcker. Det var en ständig ström på intresserade kunder som köpte böckerna.
Här ser ni mig med rektorn (längst till höger) för Marieskolan, samt hennes systerdotter och dotter. Även de gick iväg med högar av mina böcker.
Christina fick mig att gråta av glädje och överraskning. Hon är en stor fan till mina böcker och kommer till många av mina signeringar. Ibland har hon små presenter med sig, saker som hon med sina flinka fingrar har gjort själv. Nytt för henne var Scrap-booking och sist jag träffade henne skojade jag om att det blev väl något sådant som jag fick nästa gång. Gissa om jag blev förvånad när jag fick en helt fantastisk tavla, med bild på oss i ett litet rum, där en dörr stod halvöppen och innanför dörren fanns alla mina böcker i miniformat. Så otroligt vacker! Just nu ligger tavlan väl inpackad och jag kan inte fotografera den för att visa dig den, men det ska jag göra till en annan gång, för den är otroligt vacker och riktigt magisk, som ett Harry Potter-äventyr!
Här ser ni några av mina största fans. De följer mig runt om i Sverige och ger mig mycket inspiration och glädje! (I nederkanten av bilden ser du mer av tavlan jag fick av Christina.)
Här ser ni mig med Roxana, Linda och Christina. Tre fans som under alla dessa år har blivit mina vänner och har kommit att betyda mycket för mig och mitt skrivande.
Ja, det var verkligen en magisk, annorlunda signering! Nu ska jag strax iväg till Akademibokhandeln Gleerups i Lund för att signera. Kanske dyker du upp där och gör även denna signering till något alldeles speciellt!?
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se
Mina Bloggsidor
▼
lördag 27 augusti 2011
fredag 26 augusti 2011
Faraos förbannelse
Nej, så här var det inte tänkt att det skulle bli, men så blev det i alla fall... Då menar jag att Faraos förbannelse blev tredje boken i den historiska äventyrsserien om Theo och Ramona. Egentligen var det Den gömda Inkastaden som skulle varit nummer tre i ordningen i serien, men det berättar jag mer om en annan gång.
Egypten har alltid fascinerat mig, men också skrämt mig. För mig var det ett fjärran land, ett exotiskt land, med mystiska människor som var helt annorlunda än oss här i Sverige. Jag ville åka dit för att utforska landet, jag ville skriva en berättelse om landets historia, jag ville så mycket. Samtidigt var jag rädd. Mycket på grund av att drygt sextio turister kallblodigt hade skjutits ned vid Hatshepsut tempel, av terrorister som låg gömda i grottor i de omgivande bergen. Turisterna hade inte en chans. Trots att tanken skrämde mig, ville jag ändå resa till Egypten och jag ville definitivt skriva om landet.
Jag gjorde en överenskommelse med mig själv: Jag sökte ett resestipendium till Egypten. Fick jag pengarna skulle jag resa dit och skriva om landet, om jag inte fick pengarna var det inte meningen att jag skulle resa dit. Min man ville absolut inte resa till Egypten. "Där blir man bara magsjuk eller uppäten av krokodiler", sa han.
Jag fick resestipendiet. Då blev jag lite ångerfull och önskade nästan att jag inte hade sökt pengarna. Men nu hade jag fått pengarna och då var jag tvungen att åka till Egypten.
Första intrycket av Egypten var skrämmande, med militärer och poliser överallt. När jag fick höra att vår flodbåt hette Tut III, kände jag på mig att den här resan skulle bli bra! Följ med på en resa till Egypten i ord och bild
Innan resan till Egypten hade jag läst in massor av fakta, jag visste vad jag ville se mer av och jag visste vad det var jag tittade på när vi reste runt. Jag fick många nya intryck och fakta under min resa i Egypten, mycket tack vare de fantastiska guiderna, både svenska och egyptiska. Därför blev boken Faraos förbannelse mycket bra, med många fina miljöskildringar. Många har skrivit till mig efter att ha läst boken och berättat att de har känt det som om de har varit i Egypten när de har läst boken. Ett billigt sätt att resa!
Faraos förbannelse var den första bok som kom ut på Roslagstext förlag, mitt egna förlag. Det var en spännande och även pirrig satsning vi gjorde, när vi bestämde oss för att ge ut mina böcker själva.
Min väninna, konstnären Susanne Demåne, gjorde det fantastiska omslaget. Det var som om hon gick in i mitt huvud och ritade av den bild jag hade inom mig, för omslaget blev exakt så som jag hade tänkt mig! Med det omslaget kunde ju innehållet inte bli annat än bra!
Vid mitt Egyptenbesök tvingades jag ned i en grav av min egyptiska guide, som sa att om jag inte gick ned i den här graven kunde jag lika gärna låta bli att skriva om Egypten! När jag väl kom ned i graven, som låg flera hundra meter under ett högt berg, glömde jag min rädsla och skrev första kapitlet på boken Faraos förbannelse där nere i graven.
I boken låter jag berättelsen om Theo och Ramona börja nere i den här graven. Kvällen innan har de varit på en middag och en äldre man, professor Möller, har berättat en fantastisk historia för dem. Han påstår att i just den grav de ska besöka nästa dag, finns två speciella tecken. Om de hittar dem ska de uttala en speciell ramsa och då kan de resa i tiden till en plats, eller en person.
Ramona blir mycket förtjust. Hon har rest i tiden förut, men aldrig kunnat bestämma vart hon ska åka, eller till vem. Nere i graven börjar hon direkt leta efter tecknen och hittar dem. Hon ropar på Theo att han ska komma, men han är upptagen med några andra underbara tecken och hör henne inte. Ramona är ivrig och kan inte vänta för att kontrollera om Theo står vid hennes sida. Hon lägger händerna på tecknen, uttalar ramsan professor Möller lärt henne kvällen innan och önskar att hon ska få resa i tiden till farao Tuthankamon. I nästa stund blir allt svart runt Ramona.
Theo upptäcker till slut att Ramona har försvunnit. Han letar genom hela graven, tar sig upp till marken och letar vidare, utan att hitta Ramona någonstans. Ett minne blixtrar till inom honom: Han har hört Ramona säga något om professor Möller. Genast tar Theo sig till den gamle mannen och berättar att Ramona försvunnit. Professor Möller stirrar häpet på Theo och utbrister: "Det fungerade!"
Theo stirrar oförstående på professorn som genast berättar om ramsan och tecknen. Men när Theo ber professor Möller upprepa ramsan har den gamle mannen glömt av den. Han går till sitt överfyllda skrivbord och börjar leta bland papperen. Där hittar han ett flera tusen år gammalt pergament som han lyfter upp med vördnad. Han tror först att Theo har haft det med sig, eftersom professorn aldrig tidigare har sett detta gamla dokument. När han börjar översätta hieroglyferna inser han att det handlar om Ramona. Hon är dömd till döden för att mördat farao Tutankhamon. Theo avbryter professorn, eftersom han nu får bråttom att rädda Ramona. Han vill veta ramsan så han kan resa efter Ramona i tiden.
Professor Möller letar fram ramsan åt Theo som får väldigt bråttom att ge sig av. Men... Theo skulle ha tagit sig tid att låta professorn översätta hela dokumentet, för då hade det inte gått så illa för Theo, som det nu gör, vid ankomsten till det förflutna Egypten...
Baksidestext till Faraos förbannelse:
Djupt nere i en faraos grav i nutidens Egypten händer något märkligt. Ramona lägger händerna över två hieroglyfer på gravkammarens vägg, uttalar en ramsa och i nästa stund upptäcker Theo förvånat att Ramona är försvunnen. Ramona har hamnat i ett mörkt, kallt och kusligt utrymme. Hon ångrar sitt tilltag och försöker komma tillbaka till ljuset och Theo. Men hon misslyckas. Skälvande slår Ramona armarna om sig och försöker hålla paniken borta.
Theos sökande efter Ramona för honom på en resa genom tiden, längre bort än han någonsin vågat drömma om, till cirka 1323 före Kristus födelse och farao Tutankhamons rike. En tid av makt, överflödande rikedom och intriger. Där väntar många fler faror än Tutankhamons förbannelse på Theo och Ramona.
Omdömen av Faraos förbannelse:
"Bokens styrka är den intresseväckande, faktamässigt tillförlitliga beskrivningen av den forntida egyptiska sociala och geografiska miljön. Författaren väver samman de historiska faktauppgifterna med en flödande berättarfantasi som hela tiden håller läsaren fängslad." BTJ, lektör Lars Rask.
"En rafflande bok, välskriven med stark närvarokänsla." Blekinge Läns Tidning, Johanna Rundgren.
"Att göra historien tillgänglig så här och låta den gripa in i dagens verklighet, skapar intrycket att världen är gemensam och att det liv vi lever idag har bred förankring." Åbo Underrättelse, Finland, Siv Illman.
"Den var väldigt spännande och man lär sig. Jag kan mycket mer om historia efter att ha läst den, så därför borde ni också läsa den!" Bokrecensioner i femman recenserar Faraos förbannelse
"När man väl har börjat läsa så kan man inte sluta. Den var jättebra helt enkelt!" Skåpet recenserar Faraos förbannelse
"Det är så härligt att läsa en äventyrsbok, där faktan är så fint instoppad. Man lär sig massor utan att vara medveten om det. Gissa två gånger om den här lärarinnan blev glad." Boktokig
"Bra bok, men lite sorgsen i slutet." Backaboken
"Jag ger boken 10/10. JÄTTEBRA!!!" Backaboken
Här kan du läsa min berättelse om hur min debutbok Tillbaka till Pompeji blev till.
Vill du veta hur jag skrev Jag är ingen häxa, kan du läsa om det här.
Bläddra och läs några kapitel ur Faraos förbannelse på SMAKPROV.
Nå, vad tyckte du om det här inlägget?
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se
Egypten har alltid fascinerat mig, men också skrämt mig. För mig var det ett fjärran land, ett exotiskt land, med mystiska människor som var helt annorlunda än oss här i Sverige. Jag ville åka dit för att utforska landet, jag ville skriva en berättelse om landets historia, jag ville så mycket. Samtidigt var jag rädd. Mycket på grund av att drygt sextio turister kallblodigt hade skjutits ned vid Hatshepsut tempel, av terrorister som låg gömda i grottor i de omgivande bergen. Turisterna hade inte en chans. Trots att tanken skrämde mig, ville jag ändå resa till Egypten och jag ville definitivt skriva om landet.
Jag gjorde en överenskommelse med mig själv: Jag sökte ett resestipendium till Egypten. Fick jag pengarna skulle jag resa dit och skriva om landet, om jag inte fick pengarna var det inte meningen att jag skulle resa dit. Min man ville absolut inte resa till Egypten. "Där blir man bara magsjuk eller uppäten av krokodiler", sa han.
Jag fick resestipendiet. Då blev jag lite ångerfull och önskade nästan att jag inte hade sökt pengarna. Men nu hade jag fått pengarna och då var jag tvungen att åka till Egypten.
Första intrycket av Egypten var skrämmande, med militärer och poliser överallt. När jag fick höra att vår flodbåt hette Tut III, kände jag på mig att den här resan skulle bli bra! Följ med på en resa till Egypten i ord och bild
Innan resan till Egypten hade jag läst in massor av fakta, jag visste vad jag ville se mer av och jag visste vad det var jag tittade på när vi reste runt. Jag fick många nya intryck och fakta under min resa i Egypten, mycket tack vare de fantastiska guiderna, både svenska och egyptiska. Därför blev boken Faraos förbannelse mycket bra, med många fina miljöskildringar. Många har skrivit till mig efter att ha läst boken och berättat att de har känt det som om de har varit i Egypten när de har läst boken. Ett billigt sätt att resa!
Faraos förbannelse var den första bok som kom ut på Roslagstext förlag, mitt egna förlag. Det var en spännande och även pirrig satsning vi gjorde, när vi bestämde oss för att ge ut mina böcker själva.
Min väninna, konstnären Susanne Demåne, gjorde det fantastiska omslaget. Det var som om hon gick in i mitt huvud och ritade av den bild jag hade inom mig, för omslaget blev exakt så som jag hade tänkt mig! Med det omslaget kunde ju innehållet inte bli annat än bra!
Vid mitt Egyptenbesök tvingades jag ned i en grav av min egyptiska guide, som sa att om jag inte gick ned i den här graven kunde jag lika gärna låta bli att skriva om Egypten! När jag väl kom ned i graven, som låg flera hundra meter under ett högt berg, glömde jag min rädsla och skrev första kapitlet på boken Faraos förbannelse där nere i graven.
I boken låter jag berättelsen om Theo och Ramona börja nere i den här graven. Kvällen innan har de varit på en middag och en äldre man, professor Möller, har berättat en fantastisk historia för dem. Han påstår att i just den grav de ska besöka nästa dag, finns två speciella tecken. Om de hittar dem ska de uttala en speciell ramsa och då kan de resa i tiden till en plats, eller en person.
Ramona blir mycket förtjust. Hon har rest i tiden förut, men aldrig kunnat bestämma vart hon ska åka, eller till vem. Nere i graven börjar hon direkt leta efter tecknen och hittar dem. Hon ropar på Theo att han ska komma, men han är upptagen med några andra underbara tecken och hör henne inte. Ramona är ivrig och kan inte vänta för att kontrollera om Theo står vid hennes sida. Hon lägger händerna på tecknen, uttalar ramsan professor Möller lärt henne kvällen innan och önskar att hon ska få resa i tiden till farao Tuthankamon. I nästa stund blir allt svart runt Ramona.
Theo upptäcker till slut att Ramona har försvunnit. Han letar genom hela graven, tar sig upp till marken och letar vidare, utan att hitta Ramona någonstans. Ett minne blixtrar till inom honom: Han har hört Ramona säga något om professor Möller. Genast tar Theo sig till den gamle mannen och berättar att Ramona försvunnit. Professor Möller stirrar häpet på Theo och utbrister: "Det fungerade!"
Theo stirrar oförstående på professorn som genast berättar om ramsan och tecknen. Men när Theo ber professor Möller upprepa ramsan har den gamle mannen glömt av den. Han går till sitt överfyllda skrivbord och börjar leta bland papperen. Där hittar han ett flera tusen år gammalt pergament som han lyfter upp med vördnad. Han tror först att Theo har haft det med sig, eftersom professorn aldrig tidigare har sett detta gamla dokument. När han börjar översätta hieroglyferna inser han att det handlar om Ramona. Hon är dömd till döden för att mördat farao Tutankhamon. Theo avbryter professorn, eftersom han nu får bråttom att rädda Ramona. Han vill veta ramsan så han kan resa efter Ramona i tiden.
Professor Möller letar fram ramsan åt Theo som får väldigt bråttom att ge sig av. Men... Theo skulle ha tagit sig tid att låta professorn översätta hela dokumentet, för då hade det inte gått så illa för Theo, som det nu gör, vid ankomsten till det förflutna Egypten...
Baksidestext till Faraos förbannelse:
Djupt nere i en faraos grav i nutidens Egypten händer något märkligt. Ramona lägger händerna över två hieroglyfer på gravkammarens vägg, uttalar en ramsa och i nästa stund upptäcker Theo förvånat att Ramona är försvunnen. Ramona har hamnat i ett mörkt, kallt och kusligt utrymme. Hon ångrar sitt tilltag och försöker komma tillbaka till ljuset och Theo. Men hon misslyckas. Skälvande slår Ramona armarna om sig och försöker hålla paniken borta.
Theos sökande efter Ramona för honom på en resa genom tiden, längre bort än han någonsin vågat drömma om, till cirka 1323 före Kristus födelse och farao Tutankhamons rike. En tid av makt, överflödande rikedom och intriger. Där väntar många fler faror än Tutankhamons förbannelse på Theo och Ramona.
Omdömen av Faraos förbannelse:
"Bokens styrka är den intresseväckande, faktamässigt tillförlitliga beskrivningen av den forntida egyptiska sociala och geografiska miljön. Författaren väver samman de historiska faktauppgifterna med en flödande berättarfantasi som hela tiden håller läsaren fängslad." BTJ, lektör Lars Rask.
"En rafflande bok, välskriven med stark närvarokänsla." Blekinge Läns Tidning, Johanna Rundgren.
"Att göra historien tillgänglig så här och låta den gripa in i dagens verklighet, skapar intrycket att världen är gemensam och att det liv vi lever idag har bred förankring." Åbo Underrättelse, Finland, Siv Illman.
"Den var väldigt spännande och man lär sig. Jag kan mycket mer om historia efter att ha läst den, så därför borde ni också läsa den!" Bokrecensioner i femman recenserar Faraos förbannelse
"När man väl har börjat läsa så kan man inte sluta. Den var jättebra helt enkelt!" Skåpet recenserar Faraos förbannelse
"Det är så härligt att läsa en äventyrsbok, där faktan är så fint instoppad. Man lär sig massor utan att vara medveten om det. Gissa två gånger om den här lärarinnan blev glad." Boktokig
"Bra bok, men lite sorgsen i slutet." Backaboken
"Jag ger boken 10/10. JÄTTEBRA!!!" Backaboken
Smakprov ur Faraos förbannelse:
Sakta reste Ramona sig upp, stålsatte sig för det väntande mörkret och öppnade ögonen. Det var kolsvart omkring henne. Hon kämpade med gråten och lyckades till slut tränga tillbaka den. Sedan började hon leta sig vidare i graven.
Trevande kände Ramona utefter väggen för att hitta utgången. Hon fann en dörröppning och ramlade genast handlöst nedför en trappa.
”Men här fanns ingen trappa!” utbrast Ramona förvånat och gned sitt ömmande knä.
I nästa stund tystnade hon och stirrade stelt ut i mörkret. Ett fladdrande ljussken kom sakta närmare. Hjärtat bultade vilt igen.
Ramona tänkte snabbt igenom de alternativ hon hade att välja på. Antingen hade strömmen gått och hon hade kommit vilse i graven på något sätt. Därför gick en guide omkring med ficklampa och såg efter om det fanns turister kvar nere i graven, eller så hade hon, åh hemska tanke, förflyttats i tiden utan Theo.
Ficklampors sken fladdrar inte, tänkte Ramona.
Även om Ramona inte gärna ville medge det, insåg hon, att den naturligaste förklaringen var, att hon hade förflyttats i tiden. Den som kom kunde vara en vakt som undersökte graven efter inkräktare. Hon måste gömma sig! Men var? Här fanns bara släta väggar och pelare. Försiktigt kröp hon bakom en av dem och kikade fram mot ljuset.
Mörkret kändes inte lika tryckande när skenet från facklan lyste upp rummet. Pojken som steg in var endast iförd ett höftskynke. Hans överkropp glänste mörkbrun mot henne. Han var i hennes ålder. På huvudet bar han tecknet för sin gudomlighet, den huggande kobran! En faraos tecken!
En förvånad flämtning for ur Ramona innan hon hann hejda den. Pojken stannade, lyfte facklan över huvudet och såg sig sökande om i rummet.
”Vem där? Stig fram!” sa han uppfordrande med myndig röst.
Han visade inte minsta tecken på rädsla. Ramonas ben skälvde däremot där hon satt, osäker på om hon skulle svara eller inte.
När pojken inte fick något svar började han gå runt i rummet för att lysa upp vartenda skrymsle. Han kom närmare pelaren där Ramona satt gömd. För en sekund funderade hon på att smyga över till nästa pelare, men det var för sent. Mörkret runt henne lystes upp och hon satt som i en ö av ljus.
Här kan du läsa min berättelse om hur min debutbok Tillbaka till Pompeji blev till.
Vill du veta hur jag skrev Jag är ingen häxa, kan du läsa om det här.
Bläddra och läs några kapitel ur Faraos förbannelse på SMAKPROV.
Nå, vad tyckte du om det här inlägget?
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se
torsdag 25 augusti 2011
Bra start på höstterminen, Marieskolan i Marieholm, Eslöv
Den här veckan är jag i Eslöv och föreläser på Marieskolan. Igår hade jag en toppendag, när jag mötte 3-4:or och 1-2:or.
Marieskolan arbetar med ett läs- och skrivprojekt och mitt uppdrag på skolan är att inspirera eleverna till att läsa. Något jag tror att jag lyckats med hos de elever jag träffade igår.
Istället för att släpa med mig alla mina nitton böcker, har jag valt ut några få titlar som passar olika åldrar. I de böckerna har jag förberett några stycken att läsa för eleverna. Men innan jag börjar läsa berättar jag om hur jag blev författare och lite kort om mina böcker. Ibland berättar jag lite mer om någon speciell bok, när eleverna visar större intresse för en speciell titel.
Eleverna var duktiga i att sitta still och lyssna uppmärksamt i de sextio minuter som föreläsningen varade. Även de allra minsta, där någon bara var sex år, satt stilla under så lång tid, vilket jag tycker är beundransvärt!
Efter varje föreläsning delar jag ut färdigskrivna autografer. Något som alla elever uppskattar. En del tror att jag har tryckt upp autograferna, men de är handskrivna. Ofta sitter jag kvällen innan en föreläsning och skriver autografer, men även under varje rast på skolan, för det är många autografer som ska skrivas.
Det har varit en underbar varm och skön dag. Lite sommarkänsla faktiskt. De hade sagt att det skulle bli åska, men dagen har varit torr och fin. Få se om åskan kommer till imorgon istället.
När jag åkte hem från Marieskolan i Marieholm kände jag mig mycket nöjd med dagen. Jag var fylld av inspiration och satt och småskrattade vid minnet av min lunch med 1:a och 2:a klassarna. Det de pratade om i stort sett hela lunchen var hur en av pojkarna hade fisit så att toalettstolen sprack! DET tyckte de var jättekul! Trevlig lunchkonversation! Efter lunchen hade jag just dessa elever framför mig och jag kunde inte låta bli att undra vilken av pojkarna det var de hade pratat om...
Ibland när jag föreläser händer det att jag plötsligt tänker på vad jag ska skriva när jag kommer hem. Inte mina blogginlägg, utan en bok, en ny bok, en bok som är till de underbara elever jag just då har framför mig. För det kommer nästan alltid någon fråga som inspirerar mig att vilja skriva. Hoppas att jag har inspirerat deras läslust lika mycket som de inspirerade min skrivlust!
Härligt att jag har ytterligare två mysiga dagar framför mig i Marieskolan!
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se
Marieskolan arbetar med ett läs- och skrivprojekt och mitt uppdrag på skolan är att inspirera eleverna till att läsa. Något jag tror att jag lyckats med hos de elever jag träffade igår.
Istället för att släpa med mig alla mina nitton böcker, har jag valt ut några få titlar som passar olika åldrar. I de böckerna har jag förberett några stycken att läsa för eleverna. Men innan jag börjar läsa berättar jag om hur jag blev författare och lite kort om mina böcker. Ibland berättar jag lite mer om någon speciell bok, när eleverna visar större intresse för en speciell titel.
Eleverna var duktiga i att sitta still och lyssna uppmärksamt i de sextio minuter som föreläsningen varade. Även de allra minsta, där någon bara var sex år, satt stilla under så lång tid, vilket jag tycker är beundransvärt!
Efter varje föreläsning delar jag ut färdigskrivna autografer. Något som alla elever uppskattar. En del tror att jag har tryckt upp autograferna, men de är handskrivna. Ofta sitter jag kvällen innan en föreläsning och skriver autografer, men även under varje rast på skolan, för det är många autografer som ska skrivas.
Det har varit en underbar varm och skön dag. Lite sommarkänsla faktiskt. De hade sagt att det skulle bli åska, men dagen har varit torr och fin. Få se om åskan kommer till imorgon istället.
När jag åkte hem från Marieskolan i Marieholm kände jag mig mycket nöjd med dagen. Jag var fylld av inspiration och satt och småskrattade vid minnet av min lunch med 1:a och 2:a klassarna. Det de pratade om i stort sett hela lunchen var hur en av pojkarna hade fisit så att toalettstolen sprack! DET tyckte de var jättekul! Trevlig lunchkonversation! Efter lunchen hade jag just dessa elever framför mig och jag kunde inte låta bli att undra vilken av pojkarna det var de hade pratat om...
Ibland när jag föreläser händer det att jag plötsligt tänker på vad jag ska skriva när jag kommer hem. Inte mina blogginlägg, utan en bok, en ny bok, en bok som är till de underbara elever jag just då har framför mig. För det kommer nästan alltid någon fråga som inspirerar mig att vilja skriva. Hoppas att jag har inspirerat deras läslust lika mycket som de inspirerade min skrivlust!
Härligt att jag har ytterligare två mysiga dagar framför mig i Marieskolan!
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se
onsdag 24 augusti 2011
Imorgon...
Imorgon kommer jag och hälsar på, sa sonen till sin far.
Lovar du, sa den gamle mannen och kände hoppet stiga inom sig, som så många gånger tidigare. Den gamle mannen visste att han inte borde känna så stor förväntan och glädje, eftersom det oftast inte blev så mycket av sonens löften.
Självklart, pappa. Den här gången ska ingenting få komma emellan. Jag lovar.
Den gamle mannen bet sig i läppen för att hindra sig från att berätta. Det kunde vänta till imorgon. Då skulle han berätta vad läkaren hade sagt. Det var inga nyheter någon borde få höra på telefon.
Då ses vi imorgon då, sa den gamle mannen och hörde klicket i sitt öra när sonen lade på. Han satt kvar med telefonluren i handen en lång stund, som om han genom att hålla i luren fortfarande var sammankopplad med sonen. Till slut lade han ner luren och lyssnade på tystnaden som bredde ut sig som ett kvävande täcke. Han borde sätta på radion, eller tv:n. Han borde göra något. Men det var ingen idé. Ingenting var någon idé längre. Förutom sonens besök.
Det var länge sedan nu, alltför länge sedan. Nog var det minst ett år sedan sonen varit här? Den gamle mannen mindes inte riktigt, men han visste att det hade varit sommar och det var inte den här sommaren som just tagit slut, utan sommaren dessförinnan, eller kunde det vara för ännu längre sedan?
Men han ringer ibland, sa den gamle mannen, och försvarade sin son inför sina egna förebrående tankar som var på väg att poppa upp. Ändå lyckades en tanke stiga upp till ytan: Ja, men hur ofta ringer han? En gång om dagen, en gång i veckan, en gång i månaden, en gång i halvåret...
Den gamle mannen var tvungen att medge för sig själv att det nog var det sistnämnda. Det var därför han hade så mycket att tala med sin son om. Han var tvungen att berätta, innan det var för sent.
Nästa dag ringde telefonen sent på eftermiddagen. Det var sonen.
Den gamle mannen ville slänga på luren igen, för han visste vad sonen skulle säga, och han ville inte höra orden.
Pappa, jag kan tyvärr inte komma idag. Men jag kommer imorgon! Jag lovar!
Mannen svalde sin besvikelse och var nästan på väg att berätta för sonen hur viktigt det var att han skyndade sig. Snart skulle det vara för sent.
Även nästa dag ringde telefonen. Mannen lät den ringa länge innan han lyfte luren och svarade...
...Kanske nästa vecka... Det är mycket nu, sa sonen.
Fadern nickade mot luren och funderade inte ens över att berätta om läkarens ord. Tids nog skulle sonen få reda på dem.
Imorgon, jag kommer imorgon! sa sonen när några veckor hade gått, med samma löften, utan att något hände.
Den gamle mannen orkade knappt svara, för han visste att han inte längre hade någon morgondag att se fram emot. Något sonen själv skulle upptäcka tids nog.
Mannen lade på luren och sjönk djupare ned i kudden. Han slöt ögonen och viskade: Nu kommer jag Märta, idag, inte imorgon!
Sedan drog han sitt sista andetag, samtidigt som telefonen åter ringde. Den här gången fanns det ingen som kunde lyfta på luren för att svara.
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se
Lovar du, sa den gamle mannen och kände hoppet stiga inom sig, som så många gånger tidigare. Den gamle mannen visste att han inte borde känna så stor förväntan och glädje, eftersom det oftast inte blev så mycket av sonens löften.
Självklart, pappa. Den här gången ska ingenting få komma emellan. Jag lovar.
Den gamle mannen bet sig i läppen för att hindra sig från att berätta. Det kunde vänta till imorgon. Då skulle han berätta vad läkaren hade sagt. Det var inga nyheter någon borde få höra på telefon.
Då ses vi imorgon då, sa den gamle mannen och hörde klicket i sitt öra när sonen lade på. Han satt kvar med telefonluren i handen en lång stund, som om han genom att hålla i luren fortfarande var sammankopplad med sonen. Till slut lade han ner luren och lyssnade på tystnaden som bredde ut sig som ett kvävande täcke. Han borde sätta på radion, eller tv:n. Han borde göra något. Men det var ingen idé. Ingenting var någon idé längre. Förutom sonens besök.
Det var länge sedan nu, alltför länge sedan. Nog var det minst ett år sedan sonen varit här? Den gamle mannen mindes inte riktigt, men han visste att det hade varit sommar och det var inte den här sommaren som just tagit slut, utan sommaren dessförinnan, eller kunde det vara för ännu längre sedan?
Men han ringer ibland, sa den gamle mannen, och försvarade sin son inför sina egna förebrående tankar som var på väg att poppa upp. Ändå lyckades en tanke stiga upp till ytan: Ja, men hur ofta ringer han? En gång om dagen, en gång i veckan, en gång i månaden, en gång i halvåret...
Den gamle mannen var tvungen att medge för sig själv att det nog var det sistnämnda. Det var därför han hade så mycket att tala med sin son om. Han var tvungen att berätta, innan det var för sent.
Nästa dag ringde telefonen sent på eftermiddagen. Det var sonen.
Den gamle mannen ville slänga på luren igen, för han visste vad sonen skulle säga, och han ville inte höra orden.
Pappa, jag kan tyvärr inte komma idag. Men jag kommer imorgon! Jag lovar!
Mannen svalde sin besvikelse och var nästan på väg att berätta för sonen hur viktigt det var att han skyndade sig. Snart skulle det vara för sent.
Även nästa dag ringde telefonen. Mannen lät den ringa länge innan han lyfte luren och svarade...
...Kanske nästa vecka... Det är mycket nu, sa sonen.
Fadern nickade mot luren och funderade inte ens över att berätta om läkarens ord. Tids nog skulle sonen få reda på dem.
Imorgon, jag kommer imorgon! sa sonen när några veckor hade gått, med samma löften, utan att något hände.
Den gamle mannen orkade knappt svara, för han visste att han inte längre hade någon morgondag att se fram emot. Något sonen själv skulle upptäcka tids nog.
Mannen lade på luren och sjönk djupare ned i kudden. Han slöt ögonen och viskade: Nu kommer jag Märta, idag, inte imorgon!
Sedan drog han sitt sista andetag, samtidigt som telefonen åter ringde. Den här gången fanns det ingen som kunde lyfta på luren för att svara.
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se
tisdag 23 augusti 2011
Från början, igen!
Ja, då var det dags igen. Att börja en ny bok, ett helt nytt ämne att läsa in, nya personer att väva in i berättelsen, nya intriger, nya ord, nya platser.
"Innehållsförteckningen" lyser blank. Inga ord skrivna. Jag har ännu inte tagit helt farväl av personerna i förra boken, På flykt från andra världskrigets fasa. Önskar de kära gamla damerna kunde följa med även på den här resan in i fantasins värld. Men nej, nu är det dags för nya personer att ta över mina tankar och inre värld.
Det känns både sorgset och spännande, så här i vägskälet mellan en "gammal" och en ny bok. Har ännu inte skakat av mig berättelserna om andra världskriget, för de historierna kan aldrig bli helt färdiga, det finns så oändligt mycket att berätta.
Samtidigt lockar den nya historiska händelsen, med sin exotiska miljö, sina hemligheter, sin mystik. Ja faktiskt, nu när jag skriver ned just föregående ord växer fantasin inom mig och jag vill, jag vill verkligen börja skriva!
Men ännu ett tag får orden tumla omkring inom mig, ännu ett tag är det läsandet som gäller, råpluggandet inför ett nytt ämne. Precis som om jag just har börjat i en ny klass, med nya klasskamrater, med nya saker att prata om.
Den röda tråden i berättelsen lindar jag runt mina fingrar och låter den gå vidare in i mitt huvud för att knyta ihop alla ord som trängs därinne. Snart hänger orden likt glittrande girlanger, alla i rätt ordning.
Men till dess är innehållsförteckningen tom, sidorna är blanka, bara mallkapitlet ligger och väntar när jag öppnar den nya mappen. Det ser tomt ut, lite skrämmande, eftersom tanken är att den här mappen ska fyllas med 50-70 kapitel. Nu finns där inga...
Ändå vet jag att, som så ofta förr, berättelsen till slut bara rinner ur mig. Den röda tråden nystas ihop till ett färdigt garnnystan och ligger som en rund fin boll, färdig att användas, färdig att rullas vidare till nästa användare: läsaren.
Ännu ett litet tag får du ge dig till tåls, kära läsare. För än tänker jag inte avslöja vart jag tänker föra dig i min nya bok. Fundera, gissa och kom med förslag och under tiden kan du njuta av de nyss släppta böckerna om Theo och Ramona: På liv och död i andra världskrigets skugga och På flykt från andra världskrigets fasa.
Nu ska jag lägga till ytterligare några ord på röda trådens girlang, som ännu ringlar sig oändlig inom mig.
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se
"Innehållsförteckningen" lyser blank. Inga ord skrivna. Jag har ännu inte tagit helt farväl av personerna i förra boken, På flykt från andra världskrigets fasa. Önskar de kära gamla damerna kunde följa med även på den här resan in i fantasins värld. Men nej, nu är det dags för nya personer att ta över mina tankar och inre värld.
Det känns både sorgset och spännande, så här i vägskälet mellan en "gammal" och en ny bok. Har ännu inte skakat av mig berättelserna om andra världskriget, för de historierna kan aldrig bli helt färdiga, det finns så oändligt mycket att berätta.
Samtidigt lockar den nya historiska händelsen, med sin exotiska miljö, sina hemligheter, sin mystik. Ja faktiskt, nu när jag skriver ned just föregående ord växer fantasin inom mig och jag vill, jag vill verkligen börja skriva!
Men ännu ett tag får orden tumla omkring inom mig, ännu ett tag är det läsandet som gäller, råpluggandet inför ett nytt ämne. Precis som om jag just har börjat i en ny klass, med nya klasskamrater, med nya saker att prata om.
Den röda tråden i berättelsen lindar jag runt mina fingrar och låter den gå vidare in i mitt huvud för att knyta ihop alla ord som trängs därinne. Snart hänger orden likt glittrande girlanger, alla i rätt ordning.
Men till dess är innehållsförteckningen tom, sidorna är blanka, bara mallkapitlet ligger och väntar när jag öppnar den nya mappen. Det ser tomt ut, lite skrämmande, eftersom tanken är att den här mappen ska fyllas med 50-70 kapitel. Nu finns där inga...
Ändå vet jag att, som så ofta förr, berättelsen till slut bara rinner ur mig. Den röda tråden nystas ihop till ett färdigt garnnystan och ligger som en rund fin boll, färdig att användas, färdig att rullas vidare till nästa användare: läsaren.
Ännu ett litet tag får du ge dig till tåls, kära läsare. För än tänker jag inte avslöja vart jag tänker föra dig i min nya bok. Fundera, gissa och kom med förslag och under tiden kan du njuta av de nyss släppta böckerna om Theo och Ramona: På liv och död i andra världskrigets skugga och På flykt från andra världskrigets fasa.
Nu ska jag lägga till ytterligare några ord på röda trådens girlang, som ännu ringlar sig oändlig inom mig.
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se
måndag 22 augusti 2011
Otroligt spännande och ruskigt intressant! Recension av På liv och död i andra världskrigets skugga
Här är den första recensionen av På liv och död i andra världskrigets skugga:
"Det första jag la märket till när jag började läsa ''På liv och död i andra världskrigets skugga'' av Kim M. Kimselius var att språket har förändrats. Det har blivit mer vuxet och ännu mer fängslande (om det nu är möjligt) men kvalitén på språket har ökat något enormt och det är något jag uppskattar mycket. Fast boken är fortfarande lättläst och fångar från första bladet till sista.
Precis som alla andra av Kims böcker är även denna otroligt spännande och ruskigt intressant även om Andra världskriget inte drar till sig min uppmärksamhet kunde jag inte släppa denna boken ur sikte...
På liv och död i andra världskrigets skugga är en rafflande historia som visar en sida av Andra världskriget som man ofta inte får höra. Och jag tycker alla borde läsa denna bok ung som gammal, man lär sig så mycket man inte visste. Jag trodde jag visste det mesta om andra världskriget men efter att ha läst denna berättelse har jag insett att jag inte vet något än. Så jag rekommenderar djupt denna bok."
Det är Roxana på kimseliusbooks som har recenserat boken. Det är en oerhört fin recension, där hon med målande ord beskriver vad hon känner när hon läser min bok om andra världskriget, en händelse som hon inte alls tycker om att läsa om. Här kan du läsa hela Roxanas recension.
Det känns härligt att få så fina omdömen vid första recensionen, även om korrekturläsarna har älskat På liv och död i andra världskrigets skugga och bara har lovord om boken. Ändå är det intressant att få höra läsarnas och bokbloggarnas recensioner.
Ser fram emot fler recensioner av boken! Skriv till mig och berätta vad du tycker om boken, jag vill väldigt gärna veta det!
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se
"Det första jag la märket till när jag började läsa ''På liv och död i andra världskrigets skugga'' av Kim M. Kimselius var att språket har förändrats. Det har blivit mer vuxet och ännu mer fängslande (om det nu är möjligt) men kvalitén på språket har ökat något enormt och det är något jag uppskattar mycket. Fast boken är fortfarande lättläst och fångar från första bladet till sista.
Precis som alla andra av Kims böcker är även denna otroligt spännande och ruskigt intressant även om Andra världskriget inte drar till sig min uppmärksamhet kunde jag inte släppa denna boken ur sikte...
På liv och död i andra världskrigets skugga är en rafflande historia som visar en sida av Andra världskriget som man ofta inte får höra. Och jag tycker alla borde läsa denna bok ung som gammal, man lär sig så mycket man inte visste. Jag trodde jag visste det mesta om andra världskriget men efter att ha läst denna berättelse har jag insett att jag inte vet något än. Så jag rekommenderar djupt denna bok."
Det är Roxana på kimseliusbooks som har recenserat boken. Det är en oerhört fin recension, där hon med målande ord beskriver vad hon känner när hon läser min bok om andra världskriget, en händelse som hon inte alls tycker om att läsa om. Här kan du läsa hela Roxanas recension.
Det känns härligt att få så fina omdömen vid första recensionen, även om korrekturläsarna har älskat På liv och död i andra världskrigets skugga och bara har lovord om boken. Ändå är det intressant att få höra läsarnas och bokbloggarnas recensioner.
Ser fram emot fler recensioner av boken! Skriv till mig och berätta vad du tycker om boken, jag vill väldigt gärna veta det!
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se
söndag 21 augusti 2011
WOW! Helt underbart Boksläpp på Bokia i Karlskrona
De senaste dagarna har varit helt överväldigande och intensiva, efter att jag berättade att jag skulle ha Boksläpp hos Bokia i Karlskrona lördagen 20 augusti. Två tidningar ringde och intervjuade mig och jag var med i direktsändning i radio. Här kan du lyssna på programmet (Fredag 19/8 16.00-16.30. Intervjun med mig börjar cirka 16.08.) (Dessutom kom en av tidningarna, Sydöstran, under signeringen, fotograferade och intervjuade mina fans, för ännu en artikel.)
Det var lite av "Bokmässa-känsla" av hela evenemanget hos Bokia igår.
Böckerna låg snyggt uppstaplade när jag anlände.
Fick en go lyckönskningskram av butikschefen Niclas innan allt satte igång. Han hade dagen till ära köpt hem lite dricka och kakor att bjuda kunderna på.
Så kom de första, här är det Jeanette och mitt stora fan Ann-Charlotte.
Det var helt underbart med alla dessa entusiastiska läsare, som hade så mycket gott att säga om mina böcker.
Alla tog god tid på sig och en del stannade kvar, trots att de fått sina böcker signerade och en pratstund med mig. Några plockade till sig ytterligare böcker och ställde sig ännu en gång i signeringskön.
Något som jag tycker är väldigt roligt är att många av mina läsare har blivit mina facebookvänner. Det gör att vi ständigt håller kontakt och därför har vi mycket att tala om när vi möts på riktigt. Här diskuterar vi autografer och jag fick höra varför läsarna så gärna ville köpa de signerade böckerna första dagen de släpptes, jo, för att böckerna blir mer värda då. Denna kvinnas mamma hade Elvis Presleys autograf, så min autograf är i gott sällskap i hennes samling!
Ibland är det svårt att välja. Nu har jag kommit ut med nitton böcker och det finns många intressanta ämnen och plånboken räcker inte alltid till för alla de böcker man vill ha. På bokmässan i Göteborg (22-25 september i år) är det faktiskt många som köper tio böcker eller fler. Förra året kom det två morföräldrar med två STORA resväskor och köpte samtliga mina böcker, sjutton stycken, i dubbel upplaga till sina barnbarn...
Jag serverade cider och bjöd på kakor och vindruvor. Ser du vasen med rosorna? Den fick jag av en av mina facebookvänner/läsare, Ing-Marie. Något som gjorde mig mycket glad. Rosorna doftade ljuvligt och gav ännu mer feststämning åt Boksläppet.
Här ser du Ing-Marie som jag fick rosorna och vasen av. I gengäld fick hon en Theo/Pluto-mugg av mig. Tur att Jan hade varit förutseende och fyllt bilen med böcker, eftersom bordet annars hade haft betydligt mindre böcker till slut. Nu kunde Jan hämta böcker och fylla på så fort någon titel tog slut. Vilket han var tvungen att göra många gånger.
Om du läste på min facebooksida igår lovade jag överraskningar under Boksläppet. Det innebar att jag delade ut presenter till några av läsarna. Här är det Ida som har fått den nya Theo/Ramona-t-shirten. Personligen tycker jag att detta är den snyggaste t-shirten, för jag älskar färgkombinationen på omslagen!
Det är inte alltid så lätt att veta vilken av alla böcker man ska ta: om de passar till just den åldern man har tänkt sig köpa boken. Därför tycker jag det är så kul med mina böcker, eftersom jag har läsare från sju år upp till nittioåtta som läser mina böcker. Vissa böcker passar vissa åldrar bättre. Till de yngre brukar jag rekommendera serien om Kimberlie och Andy, men även Tillbaka till Pompeji, Vikingaträl, Snapphanar, Snapphaneresan, Riddarsvärdet, Jag är ingen häxa och Theos Pompeji. (Se alla böcker här)
Pojkarna brukar välja Svarta Döden, Vikingaträl, Riddarsvärdet, Det glömda kriget 1808-1809 och nu även På liv och död i andra världskrigets skugga och På flykt från andra världskrigets fasa....
Det var härligt många människor runt mig hela tiden, så jag skrev autografer för fullt!
Det känns fantastiskt att ha så många olika titlar att erbjuda läsarna. Butikschefen Niclas sa att jag måste komma ut med MINST två nya böcker per år... Och jag som bara hade tänkt skriva en enda bok till nästa höst... Få se om jag lyckas med det, jag menar att bara skriva EN bok...
Det är inte så lätt att bara skriva en enda bok när huvudet är fyllt med minst fem-sju nya böcker. Dessutom är byrålådorna fortfarande fyllda av färdigskrivna böcker!
Efter en sådan intensiv dag, med så många underbara kommentarer om mina böcker blir jag otroligt inspirerad att skriva, även om jag inte orkade göra det när jag väl kom hem. Då var det mat och högläge med benen som gällde. Men trots att jag satt i lugn och ro framför tv:n, mätt och belåten, kunde jag inte koncentrera mig på programmet. Tankarna gick hela tiden till den otroliga Boksläpps/signeringsdagen som låg bakom mig.
Min Facebookvän Malin arbetade och kunde inte komma, så hon skickade sin man Stefan i hennes ställe, för böckerna var hon ju tvungen att ha!
Det började lugna ned sig och signeringstiden närmade sig sitt slut. Mina Göteborgsfans som hela tiden hållit sig i bakgrunden, hade tålmodigt väntat i en timma på att få prata med mig. Men ännu fick de ge sig till tåls ett tag.
För som vanligt kom Marie inrusande i sista stund för att köpa mina signerade böcker. Vi skojade lite om det och jag sa: "Sist du kom regnade det för du var alldeles blöt." Men det visade sig att hon hade cyklat så fort att hon hade varit så svettig. Marie skojade tillbaka och sa att hon kunde tänka sig att jobba som min assistent: "Fast då får jag väl lära mig att passa tiden bättre!"
Ja, det är otroligt roligt att signera och få prata med läsarna, både nya och gamla, kända och okända.
Här är Jessica som kört från Göteborg tillsammans med sin man och son, som förresten är döpt efter mig, eftersom Jessica är ett stort fan till mina böcker. När signeringen var över gick vi iväg och tog en härlig fika och en lång pratstund. "Lill-Kim" hade spring i benen och jag erbjöd mig att följa honom och då hittade han och jag dessa underbara fåglar...
De är gjorde av te-påsar av elever på Folkhögskolan i Bräkne-Hoby (om jag inte minns alldeles fel). Både "Lill-Kim" och jag var helt fascinerade av fåglarna och stod där så länge, att jag blev rädd att föräldrarna skulle tro att jag hade kidnappat deras son.
På väg till signeringen köpte vi de båda de tidningar som hade intervjuat mig. Här är det Sydöstrans artikel...
...och här är Blekinge Läns Tidning. Båda tidningarna hade skrivit mycket fina artiklar och med dem i huvudet började jag alltså dagens Boksläpp, fylld av glädje. På precis samma sätt avslutade jag dagen när jag gick och lade mig, inte med att läsa tidningarna, utan med att tänka tillbaka på alla underbara människor jag hade pratat med under dagen. Kan tro att jag somnade med ett leende på läpparna!
Dessutom blev mitt leende jättestort nu på morgonen när jag läste den första recensionen av min bok På liv och död i andra världskrigets skugga. Här kan du läsa den.
I veckan som kommer ska jag signera hos Kindvalls Bokhandel i Eslöv och hos Akademibokhandeln Gleerups i Lund. Du hittar alla tiderna på min hemsida www.kimselius.se. Hoppas få träffa ännu fler glada läsare i slutet av veckan som kommer.
Kramisar från en glad och nöjd Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se
Det var lite av "Bokmässa-känsla" av hela evenemanget hos Bokia igår.
Böckerna låg snyggt uppstaplade när jag anlände.
Fick en go lyckönskningskram av butikschefen Niclas innan allt satte igång. Han hade dagen till ära köpt hem lite dricka och kakor att bjuda kunderna på.
Så kom de första, här är det Jeanette och mitt stora fan Ann-Charlotte.
Det var helt underbart med alla dessa entusiastiska läsare, som hade så mycket gott att säga om mina böcker.
Alla tog god tid på sig och en del stannade kvar, trots att de fått sina böcker signerade och en pratstund med mig. Några plockade till sig ytterligare böcker och ställde sig ännu en gång i signeringskön.
Något som jag tycker är väldigt roligt är att många av mina läsare har blivit mina facebookvänner. Det gör att vi ständigt håller kontakt och därför har vi mycket att tala om när vi möts på riktigt. Här diskuterar vi autografer och jag fick höra varför läsarna så gärna ville köpa de signerade böckerna första dagen de släpptes, jo, för att böckerna blir mer värda då. Denna kvinnas mamma hade Elvis Presleys autograf, så min autograf är i gott sällskap i hennes samling!
Ibland är det svårt att välja. Nu har jag kommit ut med nitton böcker och det finns många intressanta ämnen och plånboken räcker inte alltid till för alla de böcker man vill ha. På bokmässan i Göteborg (22-25 september i år) är det faktiskt många som köper tio böcker eller fler. Förra året kom det två morföräldrar med två STORA resväskor och köpte samtliga mina böcker, sjutton stycken, i dubbel upplaga till sina barnbarn...
Jag serverade cider och bjöd på kakor och vindruvor. Ser du vasen med rosorna? Den fick jag av en av mina facebookvänner/läsare, Ing-Marie. Något som gjorde mig mycket glad. Rosorna doftade ljuvligt och gav ännu mer feststämning åt Boksläppet.
Här ser du Ing-Marie som jag fick rosorna och vasen av. I gengäld fick hon en Theo/Pluto-mugg av mig. Tur att Jan hade varit förutseende och fyllt bilen med böcker, eftersom bordet annars hade haft betydligt mindre böcker till slut. Nu kunde Jan hämta böcker och fylla på så fort någon titel tog slut. Vilket han var tvungen att göra många gånger.
Om du läste på min facebooksida igår lovade jag överraskningar under Boksläppet. Det innebar att jag delade ut presenter till några av läsarna. Här är det Ida som har fått den nya Theo/Ramona-t-shirten. Personligen tycker jag att detta är den snyggaste t-shirten, för jag älskar färgkombinationen på omslagen!
Det är inte alltid så lätt att veta vilken av alla böcker man ska ta: om de passar till just den åldern man har tänkt sig köpa boken. Därför tycker jag det är så kul med mina böcker, eftersom jag har läsare från sju år upp till nittioåtta som läser mina böcker. Vissa böcker passar vissa åldrar bättre. Till de yngre brukar jag rekommendera serien om Kimberlie och Andy, men även Tillbaka till Pompeji, Vikingaträl, Snapphanar, Snapphaneresan, Riddarsvärdet, Jag är ingen häxa och Theos Pompeji. (Se alla böcker här)
Pojkarna brukar välja Svarta Döden, Vikingaträl, Riddarsvärdet, Det glömda kriget 1808-1809 och nu även På liv och död i andra världskrigets skugga och På flykt från andra världskrigets fasa....
Det var härligt många människor runt mig hela tiden, så jag skrev autografer för fullt!
Det känns fantastiskt att ha så många olika titlar att erbjuda läsarna. Butikschefen Niclas sa att jag måste komma ut med MINST två nya böcker per år... Och jag som bara hade tänkt skriva en enda bok till nästa höst... Få se om jag lyckas med det, jag menar att bara skriva EN bok...
Det är inte så lätt att bara skriva en enda bok när huvudet är fyllt med minst fem-sju nya böcker. Dessutom är byrålådorna fortfarande fyllda av färdigskrivna böcker!
Efter en sådan intensiv dag, med så många underbara kommentarer om mina böcker blir jag otroligt inspirerad att skriva, även om jag inte orkade göra det när jag väl kom hem. Då var det mat och högläge med benen som gällde. Men trots att jag satt i lugn och ro framför tv:n, mätt och belåten, kunde jag inte koncentrera mig på programmet. Tankarna gick hela tiden till den otroliga Boksläpps/signeringsdagen som låg bakom mig.
Min Facebookvän Malin arbetade och kunde inte komma, så hon skickade sin man Stefan i hennes ställe, för böckerna var hon ju tvungen att ha!
Det började lugna ned sig och signeringstiden närmade sig sitt slut. Mina Göteborgsfans som hela tiden hållit sig i bakgrunden, hade tålmodigt väntat i en timma på att få prata med mig. Men ännu fick de ge sig till tåls ett tag.
För som vanligt kom Marie inrusande i sista stund för att köpa mina signerade böcker. Vi skojade lite om det och jag sa: "Sist du kom regnade det för du var alldeles blöt." Men det visade sig att hon hade cyklat så fort att hon hade varit så svettig. Marie skojade tillbaka och sa att hon kunde tänka sig att jobba som min assistent: "Fast då får jag väl lära mig att passa tiden bättre!"
Ja, det är otroligt roligt att signera och få prata med läsarna, både nya och gamla, kända och okända.
Här är Jessica som kört från Göteborg tillsammans med sin man och son, som förresten är döpt efter mig, eftersom Jessica är ett stort fan till mina böcker. När signeringen var över gick vi iväg och tog en härlig fika och en lång pratstund. "Lill-Kim" hade spring i benen och jag erbjöd mig att följa honom och då hittade han och jag dessa underbara fåglar...
De är gjorde av te-påsar av elever på Folkhögskolan i Bräkne-Hoby (om jag inte minns alldeles fel). Både "Lill-Kim" och jag var helt fascinerade av fåglarna och stod där så länge, att jag blev rädd att föräldrarna skulle tro att jag hade kidnappat deras son.
På väg till signeringen köpte vi de båda de tidningar som hade intervjuat mig. Här är det Sydöstrans artikel...
...och här är Blekinge Läns Tidning. Båda tidningarna hade skrivit mycket fina artiklar och med dem i huvudet började jag alltså dagens Boksläpp, fylld av glädje. På precis samma sätt avslutade jag dagen när jag gick och lade mig, inte med att läsa tidningarna, utan med att tänka tillbaka på alla underbara människor jag hade pratat med under dagen. Kan tro att jag somnade med ett leende på läpparna!
Dessutom blev mitt leende jättestort nu på morgonen när jag läste den första recensionen av min bok På liv och död i andra världskrigets skugga. Här kan du läsa den.
I veckan som kommer ska jag signera hos Kindvalls Bokhandel i Eslöv och hos Akademibokhandeln Gleerups i Lund. Du hittar alla tiderna på min hemsida www.kimselius.se. Hoppas få träffa ännu fler glada läsare i slutet av veckan som kommer.
Kramisar från en glad och nöjd Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se