En mulen höstdag bestämde Peter Svensson sig för att gå ut i skogen helt själv. Hans mamma hade alltid sagt att det var farligt att gå ut i skogen själv, eftersom häxjägaren kunde komma och ta honom. Men Peter tyckte att han kunde bestämma över sig själv för han fyllde 12 år nästa vecka.
Peter tog sin cykel och cyklade till skogen som låg långt utanför stan. När han kom till skogen och precis skulle gå in i den mörka skogen hörde han plötsligt något eller någon. Han rös.
"Det var nog bara vinden", sa han för sig själv.
Så han gick längre och längre in i skogen. När han hade gått en bit bestämde han sig för att bygga upp ett läger eftersom han skulle stanna här ett tag. Peter var trött på att alla kallade honom liten, men själv tyckte han att han var en ung man och om han skulle gå hem efter bara några timmar skulle alla fortsätta kalla honom liten eller söt eller räka.
Han började leta pinnar och mossa och blad. Plötsligt såg han något bakom trädet.
"Är det någon där?" frågade Peter. Då kom plötsligt häxjägaren fram och tog fast Peter.
Häxjägarens vakter band fast hans armar och satte in honom i en bur på vagnsflaket.
"Släpp ut mig", skrek Peter frustrerande.
"Lugna ner dig lilla häxpojke", röt häxjägaren.
"Jag är ingen häxa", tjöt Peter.
"Det ska vi snart se", skrattade häxjägaren.
Nu kom de fram till sjön där alla häxjägarens fångar sitter i järnburar.
"Imorgon ska vi som vi har några häxor i byn", berättade häxjägaren. Peter önskade att han aldrig hade gått ut i skogen helt själv.
"Jag skulle ha lyssnat på mamma", mumlade Peter.
"Vad sa du lillgrabben", ropade häxjägaren.
"Inget!" sa Peter argt. Den kvällen kunde inte Peter somna. Han satt med sin lyckoslant när plötsligt en flygande häxa kom fram till hans bur.
"Hjälp!" skrek Peter. "Skada mig inte!"
"Jag är inte är för att skada dig", sa häxan lugnande. "Jag är här för att rädda dig."
"Men du är ju en häxa", sa Peter förvånat.
"Alla tror att vi häxor är elaka och tänker ta över byn, men så är det inte. Vi är snälla och hjälper både barn och vuxna", berättade häxan.
"Så ni är som änglar", frågade Peter.
"Ja, ungefär", svarade häxan. "Förresten, jag heter Stina."
"Jag heter Peter Svensson", berättade Peter. "Men du måste skynda dig härifrån innan häxjägaren vaknar och bränner dig på ett bål.
"Jag är beredd på att ta den risken för att rädda dig", sa Stina.
"Hur ska du kunna rädda mig? Häxjägarens vakter är överallt och buren är omöjlig att ta sig ur", sa Peter.
"Jag ska inte få ut dig härifrån nu", berättade Stina.
"Nähä! När ska du göra det då?" frågade Peter.
"Imorgon vid häxtestet. Jag ska ge dig magiska flygkrafter, så när du precis ska hoppa i vattnet, flyger du iväg och puttar ner häxjägaren i sjön istället och så blir du kung", svarade Stina.
"Kung!" utbrast Peter. "Vad menar du?"
"Ja, eftersom detta landet inte har någon kung än har stadsministern lovat att den som lyckas döda häxjägaren blir kung", förklarade Stina.
"Häxjägaren kommer", viskade Peter till Stina. Då skyndade sig Stina iväg.
"Är du vaken?" frågade häxjägaren.
"Ja, jag kan inte sova", stammade Peter.
"Sov i allafall", skrek häxjägaren högt.
Nästa dag vaknade Peter av att häxjägaren skrek VAKNA! i hans öra.
"Idag är det dags för häxtestet", ropade häxjägaren. "Vi tar er i bokstavsordning."
"Bengt Andersson", röt han. Bengt Andersson gick fram till sjön och några sekunder senare låg han på botten av sjön.
Plötsligt dök Stina upp.
"Hej Peter!" sa Stina glatt. "Kommer du ihåg vår ..." Mer hann hon inte säga för en vakt ropade: "Chefen vi har en flygande kvinna här!"
"Det är ingen flygande kvinna dumskalle, det är en häxa!" skrek häxjägaren.
"Men häxor är flygande kvinnor", sa vakten.
"Tyst!" skrek häxjägaren. "Fånga häxan!"
"Peter, hjälp mig!" ropade Stina. "Använd dina krafter som jag gav dig."
Peter tänkte så att det knakade. Vadå för krafter. Då kom han på det. Kvällen som han träffade Stina gjorde hon så han kunde flyga, men hur?
"Stina, hur gör jag så jag flyger?" skrek Peter.
"Spring fram mot sjön och i sista sekund kommer krafterna att bära upp dig i luften", ropade Stina, medan hon försökte knuffa bort en och annan vakt.
Peter visste inte om han vågade. Tänk om krafterna inte fungerade. Då skulle både han själv och Stina få möta döden. Men om han inte gjorde det skulle häxjägaren ta fast Stina och bränna henne på ett bål.
"Lita på mig Peter, det fungerar!" ropade Stina.
"Visst jag gör det!" sa Peter glatt och i samma sekund sprang han ner mot sjön och lyfte. Han kunde flyga!
"Coolt!" sa Peter för sig själv.
"Hjälp mig Peter", skrek Stina.
"Jag tar häxjägaren och du tar vakterna", ropade Peter.
"Okej!" skrek Stina.
"Jag måste ha något långt", mumlade Peter. Plötsligt fick han syn på en lång järnstång som låg nere vid burarna. Han susade snabbt ner och hämtade pinnen. Sedan flög han tillbaks till häxjägaren.
"Nu ska vi se om du är en häxa", röt Peter.
"Nu har du nog inte tvättat öronen riktigt lillgrabben, för jag är en häxjägare, ingen häxa. Men det förstås", babblade häxjägaren.
Medan häxjägaren stod där och babblade tog Peter järnstången och puttade ner honom i vattnet och några sekunder senare låg häxjägaren på bottnen av sjön.
"Och ni då, ska ni också ner i sjön?" sa Peter och tittade på vakterna.
Vakterna blev så rädda att de hoppade ner i vattnet frivilligt. Alla fångarna applåderade för Peter och bar hem honom till byn på en vacker stol, som de gjort av pinnar och blåbärsris. När de kom hem till byn berättade de vad Peter hade gjort och att häxjägaren var död.
"Vänta!" sa plötsligt borgmästaren i staden. Peter vände sig om.
"Vad är det?" frågade hela byn i kör.
"Eftersom Peter lyckades döda häxjägaren tycker jag att han borde bli kung över detta avlånga land", sa borgmästaren högtidligt.
"Men jag är ju bara 12 år", sa Peter.
"Åldern spelar ingen roll Peter lille", förklarade borgmästaren.
Han tog upp den gyllene staven av rent guld och sa:
"Härmed dubbar jag dig Karl Peter Svensson till kung över detta avlånga land Sverige.
"Är jag kung nu?" frågade Peter.
"Jepp!" sa borgmästaren. Då kom Peters mamma Anna fram till Peter.
"Oj, vad jag är stolt över dig", sa hon.
"Förlåt att jag inte lyssnade på dig och gick ut i skogen själv", sa Peter.
"Det gör ingenting", sa hans mamma.
"Om jag inte hade gått ut i skogen så skulle jag aldrig ha träffat Stina", sa Peter.
"Vem är Stina?" frågade hans mamma Anna.
"Det är... min lyckoslant", sa Peter. Då kom också hans pappa Bertil.
"Oj, vad jag är stolt över dig", sa Peters pappa. "Hur dödade du häxjägaren?"
"Jag... lurade honom", sa Peter långsamt.
"Hur då?" undrade Peters pappa.
"Jag puttade bara ner honom i sjön", sa Peter nervöst.
"Okej", sa Peters pappa.
"Stopp!" ropade borgmästaren plötsligt. Ånej, tänkte Peter.
"Du måste köras till slottet", sa borgmästaren. Peter kände sig lättad. Han gick bort till vagnen med fyra hästar. Han satte sig i den gyllene vagnen medan alla applåderade.
"Nu tycker jag att vi hurrar för Peter", sa borgmästaren.
"Hipp, hipp, hurra, hurra, hurra, hurra!" skrek byn i kör.
SLUT
Den här berättelsen är skriven av tredjeklassaren Cecilia Widtgren. Är mycket imponerad av berättelsen och hennes språk. Kanske en blivande författare?
Grattis till vinsten Cecilia, fortsätt skriv!
Kramisar Kim
Vinn en signerad bok (Välj fritt bland mina utkomna böcker) Läs mer om
Jag är ingen häxa.
Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida
www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.
Här kan du köpa mina böcker.
Vinn en signerad bok (Välj fritt bland mina utkomna böcker) Läs mer om Svarta Döden.
