När jag nyligen hade slagit igenom som författare, och bara kommit ut med
Tillbaka till Pompeji och
Jag är ingen häxa, fick jag en inbjudan att föreläsa på ett Biblioteksseminarium.
Det var en man som ringde mig och sa:
"Vi vill gärna veta, varför du, som har sådan klass och kvalité på dina böcker, ges ut på Wahlströms."
Vad svarar man på något sådant?
Samtidigt mindes jag att B. Wahlströms böcker inte ansågs som tillräckligt bra för att finnas på biblioteket i min ungdom. Då var jag tvungen att köpa de grön- och rödryggade böckerna, för på biblioteket gick inte Femböckerna, Kittyböckerna eller Bigglesböckerna att hitta. Nu är det lite andra tider.
Iallafall tackade jag ja till föreläsningen.
Eftersom det här var i början av min författarkarriär ville jag vara väl förberedd. Därför inhandlade jag en retorikbok, alltså en bok om hur man skulle föreläsa.
Där lärde jag mig bland annat att de som är positivt och välvilligt inställda alltid satt längst fram på min högra hand och de som var skeptiker och inte så vänligt inställda satt även de på denna sida, men allra längst bak. De värsta var de som satt på sista raden på höger sida (sett från talarstolen).
Med det i åtanke reste jag, väl förberedd, till Biblioteksseminariet. Det höll hus långt ute i skogen mellan Växjö och Jönköping.
Jag hade klätt mig fin, i en stickad, färgglad, randig, kort kjol och en stickad tröja. Läpparna var målade, liksom naglarna. Ja, jag hade gjort allt för att det skulle gå så bra som möjligt. Trodde jag...
Jag har alltid haft respekt för bibliotekarier. De visade mig på alla fantastiska böcker när jag var barn. Jag praktiserade på ett bibliotek och var djupt imponerad av bibliotekariernas kunskaper. Nu skulle JAG föreläsa för dem. Och inte om vad som helst heller, utan jag skulle besvara, inte bara en, utan två frågor som mannen hade ställt till mig i telefonen.
Den andra frågan löd:
Vad är det som får ungdomar att stå i kö i månader för att läsa dina böcker, och när de väl har läst dem går de och köper boken?
En lika svår fråga att besvara. Hur skulle jag kunna veta det? Förstår du hur nervös jag kände mig?
När jag kom fram blev jag bjuden på lunch. Det här var första dagen på seminariet. Min föreläsning låg direkt efter lunch.
Genast jag klev upp på podiet insåg jag hur fel min klädsel var. Min kjol kändes nu minimal, alldeles för kort för att titta på underifrån. Min stickade tröja var alltför varm i strålkastarljuset. Läppstiftet hade jag ätit upp under lunchen och naglarna lyste illröda mot mig så fort jag rörde händerna. Något jag gjorde mycket, i min nervositet.
Jag drog i min kjol, lät fingrarna löpa fram och tillbaka vid halslinningen för att få lite luft. Jag kunde knappt andas av rädsla.
Sedan började jag tala.
Hemma hade jag övat på föreläsningen genom att klocka den när jag läste högt, i lagom snabbt tempo. Det var så jag började prata. Men när jag upptäckte att den ena efter den andra satt och nickade till framför mig, då speedade jag upp tempot, blev illröd i ansiktet och drog alltmer i kjolen. (Det visade sig sedan att de som somnade hade gått upp MYCKET tidigt den morgonen för att köra till seminariet. De kom och bad om ursäkt.)
Eftersom jag på grund av mitt ökade tempo hade rätt mycket tid över när föreläsningen var klar, gjorde jag exakt som det hade stått i retorikboken: Jag frågade om det var någon som hade några frågor!
Då lyfter en herre, allra längst ned i salen, på min högra sida, upp sin hand, alltså den sida där värstingarna, de negativa skulle sitta enligt boken.
Mina ben började skaka och jag drog intensivt i kjolen. Nu var jag illröd i ansiktet och trodde att jag skulle svimma vilken sekund som helst. Jag förväntade mig att bli halshuggen jäms med knäna, eller tårna. Iallafall var jag helt övertygad om att jag skulle dränkas i kritik.
Mannen börjar med att säga: "Egentligen har jag ingen fråga, jag ville bara säga att..."
Det var i den stunden jag dog, drabbades av en mindre hjärnblödning, svimmade... Ja, i alla fall blev jag så paff av det mannen sa att det kändes som om det inte längre var jag som stod där på scenen.
Istället för att skälla ut mig, börja argumentera med mig, eller klaga på det jag just hade sagt, överöste mannen mig med beröm. Som du förstår blev jag helt chockad och bara stirrade tvivlande på mannen. Förmodligen hade jag munnen gapande också...
Vad han sa? Det har jag inte en aning om!
Jag minns bara att han överöste mig med berömmande ord, om min föreläsning, om mina böcker och så vidare. Orden minns jag inte, bara känslan av panik som förbyttes av en glädje, som var så stor att jag svävade ned från scenen.
Det var den första och sista bok jag läste om retorik. För inget av det jag hade lärt mig där stämde in.
Ibland, när jag står uppe på en scen och blickar ut över folkhavet, då minns jag den där stunden. Inte kjolen, värmen och min rädsla. Utan just den stunden när min skräck förbytts i glädje. Då känns allt mycket bra!
Jag önskar så att jag kom ihåg vad mannen sa!
Kramisar Kim
Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Välkommen tillbaka!
Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida
www.kimselius.se.
Jag med några av mina 26 böcker.
Foto Bertil Knoester.
