lördag 14 september 2013

Boktips: Trubbel av Lee Child

Trubbel av Lee Child är en riktig otäck och spännande bok. Jag kastas direkt in i handlingen och får vara med om att bli utkastad ur en helikopter, bunden till händer och fötter.

Är det någon som verkligen kan beskriva allt i detalj så är det Lee Child. Det känns som om jag är där, som om jag är varje person han beskriver och upplever det de gör. Vilket gör boken riktigt otäck, skrämmande och fruktansvärt spännande!

Reacher är John Wayne, Rambo och Dirty Harry i en och samma person. Den 11 september 2001 förändrades den före detta militärpolisen Jack Reachers tillvaro. Han var en onåbar vagabond med endast en tandborste som bagage. Nu måste han bära ID-kort. Men är fortfarande så anonym det alls går att vara i USA. Trots det lyckas en före detta kollega spåra honom. Och få fram ett meddelande. Samla ihop vår gamla enhet igen!

Reacher inser genast situationens allvar. Ingen, absolut ingen, jävlas med militärpolisens utredare. Och Reacher var den främste av dem. De har alltid stöttat varandra och nu har en av dem hittats död. Av de övriga sex finns inte ett spår.
Ingen, absolut ingen, jävlas med Reacher. Eller hans vänner. Jävlas med Reacher och Reacher jävlas tillbaka. Och räntan är döden.

Lee Child är engelsman, men efter tjugo års arbete inom brittisk television flyttade han till USA och började en ny karriär som thrillerförfattare. Hans böcker om den tuffe actionhjälten Jack Reacher har blivit en stor internationell succé som sålt i över tjugo miljoner exemplar.

Har du ännu inte läst en Jack Reacherbok av Lee Child kan jag varmt rekommendera dig att läsa den här boken!

Självklart hittar du boken i din bokhandeln. Den finns också på Adlibris och Bokus eller övriga nätbutiker.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Jag med några av mina 26 böcker.
Foto Bertil Knoester.

fredag 13 september 2013

Orsaken att Kim M Kimselius skrev sin första bok är rörande...

Författaren Eva Ullerud har skrivit ett blogginlägg om mig och mitt författarskap. Tycker att det är så fint skrivet att jag vill dela med mig av det till dig! Varsågod!

Orsaken att Kim M Kimselius skrev sin första bok är rörande
En av kollegorna inom Egenutgivarna som har nått långt är Kim M Kimselius. Kim skriver spännande böcker för ungdomar och debuterade med ”Tillbaka till Pompeji” 1997.

Så här är den beskriven: År 79 e.Kr. förintades staden Pompeji av ett vulkanutbrott, när Vesuvius vaknade till liv. Pompeji förstördes och många av stadens invånare och djur dog. I Tillbaka till Pompeji får du följa det dagliga livet i staden fram till vulkanutbrottet. En otroligt spännande bok som du inte kan lägga ifrån dig!

Kim M Kimselius hund från Pompeji

Orsaken att Kim M Kimselius skrev sin första bok är rörande; hon såg gipsavgjutningen av en hund som dog vid Pompejis utbrott och insåg att enda sättet att rädda den var att gå tillbaka i tiden. Det enda sättet att gå tillbaka i tiden var givetvis att skriva om vad som hände. Så det gjorde hon och mycket bra gick det; 11.000 sålda böcker redan första veckan.

Kim älskar förstås hundar och har, tillsammans med sin man, hundarna Pluto och Tickie.
Vad M står för? Ja, säg det. Kim M Kimselius tänker i vart fall inte säga det, någonting måste man ju få behålla för sig själv. Så det får stå för Mystisk, Mångkunnig och Magisk.

Det var Eva Ulleruds blogginlägg. Tack så mycket Eva!

Eva Ullerud har bland annat skrivit böckerna Bä, bä svarta får, Vitt och kallt sa Bonnie katt och På blodröda tuvor. Ruskigt spännande titel på sistnämnda bok, eller hur? Här kan du läsa mer om Eva Ulleruds böcker.

Kramisar Kim

torsdag 12 september 2013

Läsarnas fantasi blev en bok Månstenen av Kim M Kimselius

Tidningen BLT hade den 6 augusti 2013, en fin artikel om mig och min nya bok Månstenen. Nedan kan du läsa artikeln av journalisten Karin Sjögren i sin helhet.

Läsarnas fantasi blev en bok

Hon hade inga planer på att skriva en fantasyserie. Men läsarna ville annat. Nu växer Kim M. Kimselius bokutgivning i hög takt.

Författaren Kim M. Kimselius har just återvänt till Blekinge från sin skrivarstuga i Skåne.

-Jag fick skynda på arbetet i slutet. Om två veckor ska jag få hem en valp därför fick jag se till att bli klar, säger Kim.

Hon är just färdig med boken, Månstenen, som egentligen aldrig skulle ha skrivits. Kim har en långsiktig planering över romanidéer som ligger och väntar i skrivbordslådan. En rad destinationer för karaktärerna Theo och Ramona, som gör tidsresor till olika historiska epoker och platser.

-Många av mina läsare har tjatat på mig att skriva en bok som är mer åt fantasyhållet. Det har dock inte passat in, eftersom serien om Theo och Ramona bygger på historisk fakta.

Sådde ett frö

Tanken på fantasy sådde ändå ett frö i Kims medvetande och inspirationen växte. Bara för skojs skull skrev hon några kapitel som hon publicerade på sin blogg. Plötsligt växte projektet, påhejat av fansen. Snart var det oundvikligt att Månstenen skulle bli en bok. Det kommer till och med att bli en helt ny äventyrsserie.

-Jag vill ha en dialog med mina läsare. Det är dem jag lever på. Även om jag skriver för mig själv inspirerar de mig med idéer.

Hennes huvudkaraktärer Ramona och Theo har följt med i 16 år, och är välbekanta för både yngre och vuxna läsare.

-Jag fick mejl från en läsare som började följa mina böcker när hon var tolv och då såg karaktärerna som sina jämnåriga. Vilket hon fortfarande upplever nu när hon är 22.

Utvecklats till vänskap

Några läsarkommentarer har med åren utvecklats till vänskaper. Till exempel Roxana Kaboli, som numera hjälper till med korrekturläsning och gjorde en del på-fältet-research till senaste boken, Persiens Pärla.

-Hennes far hjälpte till att kontrollera fakta i den färdiga boken. Roxana tyckte att boken fångade den persiska känslan exakt. Det betydde mycket för mig.

Istället för att se författarskapet som någonting ett ensamt geni sysslar med, helt avskärmad från världen, ger Kim en bild av arbetet som lustfyllt och socialt.

-När jag är på bokmässan och liknande, hör jag skribenter som klagar på att det inte är kul att skriva, utan bara jobbigt. Då tänker jag: ”Varför gör du det då?”. Jag skriver för att jag tycker det är roligt. Slutar jag tycka det är kul, då slutar jag skriva.

Fakta Kim M. Kimselius

Från: Göteborg

Bor: I Eringsboda

Aktuell: Med de nyutkomna romanerna Spöket på Stora Mossen och Persiens Pärla. Sistnämnda bok är den 18:e fristående historiska äventyrsboken om karaktärerna Theo och Ramona. I september släpps första delen i en ny serie om äventyrsduon: Månstenen.

Kul fakta. Debuten Tillbaka till Pompeji (1997), den första boken om Theo och Ramona, sålde i 11.000 exemplar första veckan.

Tack Karin för en fin artikel!

Hoppas du tyckte det var kul att få ta del av tidningsartikeln :-)

Här kan du läsa om min Berner Sennenvalp Tudor som nu har bott hos oss ett tag!

Kramisar Kim

onsdag 11 september 2013

Har jag berättat?

HAR JAG BERÄTTAT?

"Har jag berättat om den gången jag bodde på ett gammalt hotell, långt ute på landet?" frågade han.

Hon ryckte på axlarna.

Hur skulle hon kunna veta om han redan hade berättat det, han reste så mycket. Hon kunde inte hålla reda på alla platser han hade besökt, och alla hotell han hade bott på. Dessutom brukade han säga att alla hotell var lika: säng, bord, stol, toalett.

"Jag vet faktiskt inte", sa hon. "Berätta mer!"

Han såg glad ut över att hon uppmuntrade honom att fortsätta. Hon log.

"Det var ett sådant där gammalt trähus, på två våningar. Det låg centralt mitt i den lilla staden, med riksvägen passerande utanför hotellentrén. En gång hade det säkert varit ett populärt och mycket välbesökt hotell. Nu hade det sett sina bästa dagar och det var med viss tvekan jag klev in över tröskeln till hotellet. Men vad skulle jag göra, jag var tvungen att bo någonstans och ett hotellrum är sig likt varthän man än kommer."

Där kom det, de ord han alltid sa om hotell han hade bott på när han varit ute och rest, tänkte hon.

"Det var rätt sent på kvällen när jag kom, kvällsmaten höll just på att serveras. Ja, det var ett sådant hotell där de hade speciella tider för kvällsmat och där man inte kunde beställa vad man ville. Jag ställde väskan i receptionen, efter att ha checkat in, och satte mig i matsalen. Där satt ett äldre par vid ett bor i andra ändan av rummet. De nickade när jag kom in, men de sa ingenting. En gammal man, med tofflor på fötterna, kom instapplande med en skål soppa och en tjock brödbit."

"Stackars dig!" sa hon, eftersom hon visste att han inte åt soppa.

"Ja, vad gör man. Jag åt och det var riktigt gott med det hembakta brödet till. Middagen var snabbt avklarad. Det gamla paret hade precis passerat mitt bord, när jag reste mig upp och gick ut för att hämta väskan för att gå upp till rummet. Mannen och kvinnan stod och väntade på hissen. De såg på min stora resväska och mannen sa: "Det ryms inte både oss och din stora väska i hissen, den är liten!" Jag svarade att jag kunde ta trapporna, lyfte upp min väska och började kånka den uppför den långa trätrappan som gick runt hisschaktet upp till andra våningen."

Så intressant, tänkte hon och kvävde en gäspning.

"Mitt rum låg allra längst bort i den långa hotellkorridoren. På golvet låg en heltäckningsmatta som sett sina bästa dagar och inte verkade alltför ren. Det var en smal korridor och jag skyndade mot mitt rum, låste upp dörren och förväntade mig ett mycket litet rum. Jag blev väldigt förvånad, för rummet var stort och rymligt och låg i hörnet av hotellet. Det gjorde att rummet hade fönster åt två håll. Gatljuset föll in och lyste upp mörkret innan jag hade tänt lampan."

Kom till poängen någon gång, tänkte hon och granskade sina naglar. Vågade hon ta fram filen och börja arbeta med dem? De var i behov av att filas. Nej, han skulle säkert bli arg, resa sig upp och gå, sedan skulle bråket vara igång.

"Som vanligt var jag noga med att inte sprida ut mina saker över hela rummet, det går lättare att packa ihop och ge sig av på morgonen då. Men den här kvällen kom en känsla över mig om att det var ännu viktigare än vanligt att allt var i ordning. Efter att jag hade gjort nattbestyren lät jag inte necessären stå kvar i badrummet, utan packade ned den i väskan. När jag klädde av mig tog jag fram rena kalsonger och lade dem överst i klädhögen, satte sockarna i skorna och ställde dem framför resväskan. När jag granskade kläderna kom jag att tänka på brandsoldater, hur deras kläder brukar stå, beredda för utryckning. Jag skrattade till lite, innan jag kröp till sängs. Finns det lite mer kaffe?"

Hon reste sig, gick ut i köket och kom tillbaka med kaffekannan där en skvätt fanns kvar i botten. Hon hällde upp det sista av kaffet och ställde ned kannan på bordet. Hon visste att han skulle reta sig på det, men hon brydde sig inte, hon ville att han skulle berätta färdigt.

Han sörplade i sig kaffet innan han fortsatte sin berättelse.

"När jag bor på hotell har jag alltid lampan på toaletten tänd på natten och lämnar dörren öppen en liten bit. Tycker inte om att vakna upp i ett främmande rum i kolmörkret. Men det var precis vad som hände den här gången. Jag vaknade med ett ryck, medveten om att jag inte var ensam i rummet. Direkt insåg jag att lampan i badrummet hade gått sönder, för det var alldeles mörkt. Hjärtat började banka vilt i kroppen när jag såg en grupp människor stå samlade runt fotändan av min säng. De bara stod där, stirrade på mig, men sa ingenting. Jag blev riktigt rädd. Jag famlade efter ljusknappen till sänglampan, fann den och tryckte på knappen. Ingenting hände, rummet låg fortfarande i mörker. Inte ens gatlyktorna utanför kunde lysa upp mörkret i rummet."

Hon såg hur svettdroppar började tränga fram i hans panna och hon satte sig längre ut på soffan, för att komma närmare, för att höra bättre. Nu började det bli spännande.

"Människorna talade till mig, utan att öppna sina munnar. De skrek i mitt huvud: "DET BRINNER! DET BRINNER! SKYNDA DIG! DET BRINNER!" Först blev jag alldeles stel av skräck. Jag kunde inte gå upp medan alla människorna stod och stirrade på mig. I nästa stund kom jag på att jag hade ljusfunktion på min mobil, jag fann mobilen och satte på ljuset. Den lilla fyrkanten lyste upp mörkret och jag vände den mot fotändan av sängen. Det fanns ingen där! Nu tror du säkert att jag har drömt alltihop, men så var det inte. Jag har inte berättat det för dig, men jag kan tala, och se andar, och det här var andar som kom till mig, för att varna mig att hotellet brann."

"Nej, det visste jag inte", sa hon. "Men jag tror dig!"

Han såg tvivlande på henne, sedan nickade han och fortsatte berättelsen.

"Med hjälp av ljuset från min mobil tog jag mig fram till väskan, hoppade i kläderna som jag placerat i den ordning jag skulle ta på mig dem. Därefter gick jag fram och kikade ut genom båda fönstren, för att se om brandbilarna hade anlänt, om jag kunde se rök eller lågor, men jag såg ingenting. Allt var lugnt utanför fönstren, inte en bil, inte en människa. Jag fumlade med nyckeln i låset och med bävan sträckte jag ut handen mot handtaget. Jag var rädd att det var varmt av hettan från elden, jag var rädd att rök eller lågor skulle välla in när jag öppnade dörren. Jag var riktigt, riktigt rädd för första gången i mitt liv. Till slut kunde jag inte dra ut på det längre. Jag slet upp dörren och stirrade förvånat ut i hallen. Där flödade ljuset, ingen rök, ingen eld. Jag skyndade mig ned till receptionen och väckte nattvakten. Jag undrade om allt var okej. Han såg yrvaket på mig, som om jag inte var riktigt klok. Då berättade jag att jag inte hade någon ström på mitt rum, att inga lampor fungerade. Han reste sig stönande upp från den sköna fåtölj där han hade suttit och sovit. Med ficklampan i handen följde han med upp till rummet och kontrollerade alla lampor. Ingen fungerade, precis som jag hade berättat för honom."

Han hade ett spänt drag över ansiktet och svettades ännu mer. Hon började faktiskt bli lite orolig. Tänk om han fick en hjärtinfarkt!

"Tillsammans gick nattvakten och jag för att kontrollera säkringarna, men allt var som det skulle. Vi tyckte båda att det var konstigt, eftersom inga lampor fungerade i mitt rum, men det fanns ingenting han kunde göra. Jag kunde ju inte gärna berätta för honom att jag hade sett döda människor stå vid min säng, och att jag hörde dem säga att det brann. Därför frågade jag honom om det någonsin hade brunnit på hotellet. Han gav mig en underlig blick, därefter berättade han att halva hotellet hade förstörts vid en brand. Eftersom hotellet hade varit fullt hade många gäster brunnit inne och flera hade dött av rökutvecklingen. Det var många år sedan, när hotellet nästan var nytt, när det var populärt och alltid fullbelagt, sa han. Jag fick min förklaring. Andarna hade bara kommit och berättat om det som hade hänt dem. Nattvakten frågade om jag ville ha ett nytt rum, men jag svarade att jag bara skulle sova, därför gjorde det inget om det var mörkt i rummet."

Han log ett sorgset leende och såg länge på henne innan han fortsatte prata. Hans leende gjorde ont i henne. Det var som om han med leendet ville säga henne mer än vad han kunde förmedla med ord.

"Jag gick upp till rummet igen. Samma procedur upprepades med kläderna. Nattvakten hade lånat mig sin ficklampa och jag hittade i rummet med hjälp av den. Jag kröp ned i sängen och kände en otrolig lättnad när täcket slöt sig runt mig. Jag måste ha somnat genast, men det dröjde inte länge innan jag vaknade igen. Samma grupp människor stod vid fotändan och skrek DET BRINNER! DET BRINNER! Då såg jag det, ljuset. Det orange ljuset som böljade genom rummet och utanför fönstret. Jag slet av mig täcket och hoppade ur sängen. Träplankorna under mina fötter var heta och innan jag kom fram till bänken där väskan med mina kläder låg, rämnade golvet under mig och jag föll ned i lågorna."

Hon stirrade oförstående på honom. Var det här ett skämt?

Han sträckte ut handen och pekade mot tv:n som hade stått på medan de hade pratat. Ljudet hade varit nedskruvat. Hon vände sig mot tv:n och såg hur brandmän bekämpade en brand. Hastigt vred hon upp ljudet och hörde en röst säga: "Trots att brandkåren var snabbt på plats gick inte det gamla hotellet att rädda. Elden hade ett våldsamt förlopp och polisen befarar att samtliga hotellgäster har omkommit i lågorna..."

"Men..." sa hon och vände sig om för att få en förklaring av sin man.

Hade han suttit där och drivit med henne?

Hennes ögon vidgades och hon tog sig för bröstet, när hon såg att den vita soffan var tom. Han var inte längre där. På platsen han hade suttit fanns svarta avtryck av en kropp, både på sätet och ryggstödets vita tyg...

SLUT

Ovanstående berättelse är hämtad från min bok Mysrys. I novellsamlingen hittar du fler berättelser om andar.

Just den här berättelsen läste jag för mitt elvaåriga barnbarn. Hon satt spänt lyssnande genom hela novellen, sedan tog hon boken och fortsatte läsa själv!

Det här är en vuxenbok, men den fungerar även för de yngre. Precis som mina ungdomsböcker fungerar bra för de äldre!

Jag har väl berättat för dig att jag kan se och tala med andar? Den här berättelsen är inspirerad från en händelse som jag upplevde när jag bodde på ett gammalt hotell. Då fick jag besök av andar, som sa samma sak till mig som de sa till mannen i berättelsen...

Boken finns på de flesta bibliotek, i bokhandeln får du fråga efter boken. Mysrys finns både som vanlig bok och som e-bok. Du hittar den bland annat på Adlibris och Bokus och hos andra internetbokhandlare.

Som du förstår är jag väldigt nyfiken på att få höra vad du tyckte om novellen. Kommentera gärna här i kommentarsfältet eller mejla mig på Kim M Kimselius.

Kramisar Kim

tisdag 10 september 2013

Nytt stort litteraturpris att söka och nominera till!

Vill tipsa dig om att det finns ett nytt stort litteraturpris som du som författare kan söka och som vem som helst kan nominera en författare till. Det är Göteborgs stads litteraturpris. Läs nedan vad som gäller för att just DU ska få priset eller för att just DIN favoritförfattare ska få det.

Nytt stort litteraturpris i Göteborg

Publicerat 15 augusti 2013 | Av Lisa |

Nästa år börjar två nya litteraturpris att delas ut i Göteborg, under namnet Göteborgs Stads litteraturpris. Prissumman är 100 000 för respektive pris och är ett led i Göteborgs Stads ambition att stödja författare och förstärka tillgången till befintlig litteratur i Göteborg.

- Vi vill att fler berättelser ska skrivas, läsas och lyssnas på i vår mångkulturella stad, därför instiftar vi det här priset, säger kommunalrådet Thomas Martinsson (MP).

Bakom priset står Göteborgs Stad som de senaste åren genomfört flera stora satsningar på litteraturområdet. I april 2014 nyöppnar Stadsbiblioteket Göteborg efter att varit stängt i två år för en omfattande om- och tillbyggnad. Nya arbetsstipendier för författare inrättas och hösten 2013 öppnar ett nytt litteraturhus i Lagerhuset i centrala Göteborg.

- Efter dessa olika förstärkningar av skriven och snart skriven litteratur vill vi befästa våra höjda ambitioner med ett inrättande av ett litteraturpris som uppmuntrar personer som berättar, säger kommunalrådet Thomas Martinsson
.
Kategorier och nomineringsprocess
Prisen är nationella och delas ut varje år.

Årligen delas ett essäpris ut och ett andra pris kommer att delas ut till tre olika genrer.

År 2014 delas 100 000 kr ut till bästa barn- och ungdomsbok.

Året därpå får en utlandsfödd författare som skriver på svenska pris för bästa skönlitterära bok.

Tredje året går priset till den författare som skrivit bästa boken i genrerna fantasy eller science fiction.

De litterära verken ska vara skrivna på svenska.
Verket ska vara publicerat i bok eller tidskrift, i pappersform eller i digital form.
Förlag, tidskrifter, författaren själv samt jurymedlemmar kan nominera till prisen.

Sista datumet för nomineringarna är 30 september 2013.
Vill du veta mer om nomineringsprocessen eller nominera ett verk?
Mejla litteraturhuset@kultur.goteborg.se

Juryn
Juryn består av tre personer och har olika sammansättning beroende på den genre som ska bedömas. Jury för det årliga essäpriset är Ingrid Elam, Ebba Witt-Brattström och Mikael van Reis. De som ska bedöma barn- och ungdomslitteratur är Ingrid Bosseldal, Mia Juhlin och Andreas Palmaer.

Prisutdelning
Göteborgs stads nyinstiftade litterära priser kommer att delas ut på Litteraturhuset Göteborg. Den första prisutdelningen sker i maj 2014.

Läs mer om Litteraturpriset på Stadsbiblioteket.nu

Som du ser kan även DU nominera någon författare som du tycker förtjänar att få priset. Mejla nomineringen till litteraturhuset@kultur.goteborg.se

För mig skulle det vara en stor ära om jag blev tilldelad priset. Som du kanske vet är jag ju uppväxt i Göteborg. Det var där jag lärde mig älska orden och forma dem till alla de berättelser som under åren växt fram. Tänk om...

Kramisar Kim

måndag 9 september 2013

När livet stannar upp ett litet tag...

När livet stannar upp ett litet tag, är ord man oftast säger när man mist någon man älskar och saknar. Jag kan med glädje säga att så inte är fallet här.

Självmant har jag låtit livet stanna upp ett litet tag, sedan vi fick hem Berner Sennenvalpen Tudor.

Jag och Tudor, 9 veckor. Foto Jan Kimselius

När jag var 10 år fick jag min första hund, en schäfervalp som fick heta Bianca. Det är henne jag berättar om i min bok Spöket på Stora Mossen. I boken fick hon namnet Kiddy.

Tudor. Foto Kim M. Kimselius

Tudor är en trygg liten Berner Sennenvalp, som kan somna precis var som helst. Här har han somnat med huvudet på den hårda betongklumpen till solparasollet när vi sitter och äter middag med gäster. Första gången vi hade gäster i huset sedan Tudor kom till vårt hem.

Här ser du min lilla flock. Från vänster Tickie, jag, Tudor och Pluto (som tycker det är för varmt på trappan). Foto Jan Kimselius

De andra hundarna tycker nog det är rätt kul att Tudor har kommit in i vår familj, eftersom det innebär att jag inte smiter upp till min skrivarlya på morgonen, utan sitter vid köksbordet och skriver. Dessutom tillbringar jag mycket tid på "marknivå" tillsammans med hundarna.

Pluto längst upp till vänster, Tickie är nattvakt och tar hand om Tudor så jag får sova i min säng. Foto Kim M. Kimselius

Det här var min sovplats de första dagarna, tills de vuxna hundarna hade accepterat Tudor och tillät honom att sova ihop med dem. Att sova i biabädden fick mig att inse hur hård den var. Jag bytte ut den mot en mjukare och nu vill alla hundarna sova där :-)

Tudor 9 veckor, Pluto 8,5 år, Tickie 9 år. Foto Kim M. Kimselius

Tudor ser upp till de stora och följer vartenda steg de tar. Något som är perfekt, eftersom Tickie är otroligt lydig på inkallning. Nu kommer även Tudor som ett skott när jag ropar på honom.

Tudor 9 veckor. Foto Kim M. Kimselius

Förstår du hur svårt det är att arbeta när jag istället kan vila ögonen på en sådan här liten goding! Hans päls är yvig, fluffig och mjuk. Dessutom luktar han fortfarande valp. Hans tunga är mjuk när han pussas. Hans tänder är rakbladsvassa och hans steg är tunga när han är trött. Lille Tudor...

Pluto och Tudor delar på biabädden. Foto Kim M. Kimselius

När jag var fjorton år födde jag upp min allra första valpkull, på min schäferhund Bianca. Mina föräldrar hade haft en hel del valpkullar, så jag visste vad som gällde. I kullen fanns en långhårig valp, med bruna och svarta tecken, lite som en Berner Sennen. Den valpen behöll jag.

Tudor, 9 veckor. Foto Kim M. Kimselius

Alltsedan den valpkullen har jag haft flera valpkullar. De flesta Berner Sennenvalpar. Det var nämligen så att jag var instruktör i brukshundsklubben. Där hade jag två berner på min kurs. Båda var lika urusla på att apportera. De fick komma lite tidigare varje gång, för att jag skulle kunna träna enbart med dem. Det var då jag förälskade mig i Berner Sennenhundar.

Pluto, Tickie och Tudor (Tudde). Foto Kim M. Kimselius

Sedan dröjde det inte länge förrän min allra första Berner Sennen köptes. Hans namn var Dexter. Det var många år sedan, och många Berner Sennen har passerat genom mitt hus sedan dess. Alla lika underbara.

Som du förstår kan livet stanna upp ett litet slag när man har en liten ulltuss i huset, någon som kommer och pussar och kräver uppmärksamhet, någon som vill kissa, äta, leka och bara kela. När Tudor sover, passar de andra hundarna på att också sova, medan jag sätter mig och skriver.

Jag brukar alltid säga att jag mår som bäst när jag skriver... Jag måste medge att jag faktiskt mår väldigt, väldigt bra när jag har en valp i huset, ja helst en hel valpkull, för då stannar livet upp ett tag och jag bara är och njuter av livet varje sekund.

Kramisar Kim

söndag 8 september 2013

Kimselius hemliga passion: skräckmästaren Stephen King

Kims hemliga passion: Skräckmästaren Stephen King
Eringsboda
Hon är känd för sina historiska ungdomsböcker.
Men författarinnan Kim Kimselius har en hemlig passion: skräck och rysare.
- Jag är tokig i Stephen King och har alla hans böcker, avslöjar hon.

I det mysiga hemmet på landet utanför Eringsboda trängs volymerna av King med en annan favorit inom genren, Dean Koontz.

- Jag har till och med några signerade exemplar av honom, eftersom vi har samma agent.

Spökhistorier
Kim Kimselius har varit fascinerad av skräck och mysterier sedan hon var liten flicka hemma i Göteborg. Hennes bok Spöket på Stora Mossen baseras på de spökhistorier hon och hennes kamrater berättade för varandra om kvällarna.

- De slutade alltid med "...blodet droppar, blodet droppar" och vi var livrädda, skrattar hon.

Skräck, både på film och i litteratur, har varit mycket populärt de senaste tio åren.

Men det var på 70- och 80-talen som Kim började läsa och samla på den amerikanske skräckmästaren Stephen Kings romaner. Han är känd för sin produktivitet och därför upptar samlingen flera hyllor.

Håller måttet
- Trots att han skriver så mycket håller hans berättelser alltid måttet. Jag har aldrig läste en dålig bok av honom, menar Kim Kimselius.

Den första boken hon läste hette Carrie, Kings debutroman som gavs ut 1974. Den handlar om en mobbad flicka som visar sig ha övernaturliga krafter och som tar gruvlig hämnd på sina plågoandar.

- Jag fängslades av hans sätt att skriva och blandningen av verkligt och overkligt. Han har bra språk utan upprepningar och historierna fångar mig från första till sista sidan.

Inte alla
Nästa bok hette Cujo, som utkom 1981, och som handlar om en rabiessmittad Sankt Bernhardshund som börjar attackera människor.

- Den grep mig också för jag har ju själv alltid haft hundar och älskar djur. Det är en fruktansvärd historia, men bra i alla fall.

Kim gillar skräckböcker, men inte alla.

- De stora författarna är definitivt Stephen King, Dean Koontz och Anne Rice. Jag gillar inte när det är en massa blod och styckningar. Jag gillar heller inte de nya vampyrböckerna där det är mer kärlek än mysrys.

Vad är det som är så lockande med att bli skrämd?

- Jag tror att det är ett sätt att fly från verkligheten. Jag mår mycket sämre av att titta på nyheterna för det är ju hemskheter som händer på riktigt. Det som sker i Stephen Kings böcker är övernaturligt hemskt och det känns tryggt på något sätt. Man kan hantera rädslan genom att veta att det aldrig kan hända på riktigt även om det finns inslag av realism.

Får hon aldrig mardrömmar av alla skräckhistorier?

- Jodå, jag har ofta mardrömmar om jag sett en skrämmande film eller läst en Kingbok. Men till och med när jag drömmer vet jag att den kommer från den där boken eller filmen. Dessutom har jag min make och alla mina hundar, så jag känner mig rätt trygg.

Samlar du på något annat?

- Ja, prydnadsgrisar. Jag växte upp bredvid en grisgård. Mina fans vet om det, så jag får ofta grisar från dem. Jag vet inte hur många jag har. Jag är alltid på jakt efter en ny Stephen King eller en rolig gris till mina samlingar.

"Jag fängslas av hans sätt att skriva och bladningen av verkligt och overkligt. Han har ett bra språk utan upprepningar och historierna fångar mig från första till sista sidan."

FAKTA:
Stephen King föddes i Main 1947. Han är en av världens mest framgångsrika författare. Han är mest känd för sina skräckromaner, men har också fått fin kritik för sina ungdomsskildringar (till exempel Stand By Me). Många av hans romaner har filmatiserats.

HAR ALLA
Kim Kimselius har alla böcker av Stephen King. De tar upp stor plats i hyllan för de är både många och tjocka. Den senaste, Under kupolen, är på över tusen sidor.

FLER SAMLINGAR
Kim Kimselius samlar inte bara på skräcklitteratur, hon har också en ganska stor samling av prydnadsgrisar.

PROFIL:
Kim M. Kimselius
Ålder: 59
Gör: Författare
Bor: I Eringsboda
Samlar på: Allt av den amerikanske författaren och skräckmästaren Stephen King.
Favoritbok: Stark. Den handlar om en författare vars tillvaro förvandlas till en mardröm när en av karaktärerna i hans romaner får liv.

Den här artikeln är publicerad i tidningen Sydöstran onsdagen den 28 augusti 2013. Journalistens namn är Lottie Håkansson. Tack Lottie för en fin artikel!

Nu vet du lite mer om mig ;-)

Kramisar Kim

Skrivarbloggen Kim M. Kimselius

Mina Bloggsidor