Redan som åttaåring drömde jag om att bli författare. Då skrev jag en liten bok som jag fortfarande har i min bokhylla. Det blev även kasperdockspjäser, små noveller och en hästtidning. Därefter gav jag mig på längre berättelser, men kände att tiden ännu inte var mogen för att visa fram det skrivna, utan jag lade dem i byrålådan. De böckerna kallar jag för mina "Byrålådsböcker". Två av dem har nu kommit ut, det är serien om Kimberlie och Andy.
Med debutboken Tillbaka till Pompeji blev min dröm verklighet. Boken gjorde dundersuccé vid utgivningen och sålde i cirka 11.000 exemplar första veckan, vilket resulterade i stor uppmärksamhet från massmedia: TV, Radio och tidningar. De kallade mig för ”Blekinges Astrid Lindgren”. Något som jag tog till mig med blandade känslor. Visst var det fina, roliga ord, men också tunga, ansvarsfyllda och alltför stora tyckte jag. Det finns bara en Astrid Lindgren. Men jag hoppas att jag blir en lika fin och beundransvärd människa som hon.
Här ser ni mig i Marie-Antoinettklänning som jag hade på mig när min bok Giljotinen kom ut.
Med boken Jag är ingen häxa upprepades den
succé jag gjort med min första bok. Det var en otrolig känsla. Även denna bok blev uppmärksammad i massmedia och resulterade i många föreläsningar landet runt i skolor, bibliotek m.m.Det har följt många böcker efter dessa två.
Mina böcker är nu översatta till flera språk! Något jag tycker känns helt otroligt. Det är så kul att få sätta in en ny utländsk bok i min bokhylla, tillsammans med alla de svenska böcker jag har skrivit. I faktarutan kan du se vilka länder som köpt rättigheterna till mina böcker, men också läsa mer fakta om mig.
I skolorna
Jag vill väcka läs- och skrivlust hos barn och ungdomar, och även vuxna som normalt inte läser så mycket. Därför blir jag glad när jag får många brev från ungdomar som berättar att de fått MVG (högsta betyg) eftersom de har lärt sig så mycket av böckerna och att de genom mina böcker har upptäckt att historia faktiskt kan vara riktigt roligt.
Läsarna
Mina böcker står som ungdomsböcker i bokhandeln och på biblioteken. Men de har nästan lika många vuxna läsare som barn. Kanske det beror på att jag skriver till mig själv. Jag anses som vuxen, men har ändå bevarat barnet inom mig och aldrig blivit riktigt vuxen. Jag minns hur det känns att vara barn, spänningen inför livet, allt det hemlighetsfulla som väntar på en. Jag blir nog aldrig riktigt vuxen.
Det är många som skriver till mig och berättar att de tycker om mina böcker, både barn, ungdomar och vuxna. Tack alla ni som skriver till mig, jag blir så glad och inspirerad efter att ha läst era brev.
 |
| Här ser ni mig med några av mina hundar. I famnen har jag Tola, bakom mig står Zacko, framför mig står Namie och till höger Dakida. Det är bara Tola som fortfarande finns kvar i livet. Se längre ner för bilder på de hundar jag har idag. |
Mitt i Blekinge
Jag föddes i Göteborg 1954. Där bodde jag i 25 år tills jag flyttade till Vallentuna norr om Stockholm. Efter 16 år flyttade jag med min man Jan ned till Blekinge. Här bor vi, tillsammans med två Berner Sennenhundar, en Polski Owczarek Nizinny hund och fem katter, på en charmig avstyckad gård med utsikt över en liten sjö. Det här är mitt paradis på jorden där fantasin flödar och jag mår bra.
Priser och utmärkelser
Nyårsafton 1999, tilldelades jag Ronneby kommuns Kulturpris med motiveringen:
”Kim M. Kimselius tilldelas Ronneby kommuns Kulturpris 1999 för att hon genom sin författargärning inspirerar barn och ungdomar till att läsa och att skriva egna berättelser.
2007 blev jag åter nominerad till Kulturpris.
2009 blev min bok "Aftur till Pompei"/"Tillbaka till Pompeji" utsedd som en av årets fem bästa utländska ungdomsböcker av bokhandlarna på Island.
Tickie - som valp
 |
Här ser du mig och min man Jan
|
Det göms fortfarande många berättelser i mina byrålådor. Där finns deckare, spökhistorier, reseskildringar och fantasyberättelser. Min ambition är att alla dessa "byrålådsböcker" till slut ska komma ut, efter lite bearbetning.
Till höger ser du de hundar jag hade 2 april 2009. Från vänster ser du Tola, Namie, Pluto och Tickie. (Tyvärr dog Namie sommaren 2009 och Tola januari 2013)
Namie är mamma till Tola och Pluto. De är Berner Sennenhundar. Jag har fött upp alla tre hundarna själv, under kennelnamnet Jamakis.
Ticke är en Polski Owczarek Nizinny hund (PON) och kallas ofta för "Trasselsudden" eller "Lilla monstret" eftersom hon har mycket päls som innebär mycket arbete och för att hon är så liten och alltid måste hävda sig mot de tre stora hundarna. Det gör hon genom att skälla på dem när de springer ned henne, eller när de stjäl hennes leksaker.
Jag älskar alla mina hundar väldigt mycket.
Förutom mina hundar, att skriva böcker och arbeta i trädgården, älskar jag även naturen och hästar. Tyvärr blev jag allergisk mot hästar för många år sedan, vilket gör att jag saknar hästar och ridningen väldigt mycket.
Vill du veta mer om mig och mina böcker kan du gå in på min hemsida.
Här kan du läsa ännu mer om mig:
Blogginlägg: Känner du mig...
Blogginlägg: M. som i Kim M. Kimselius
Kramisar Kim