Nu är jag igång igen

Nu är jag igång igen

Efter en veckas förkylning med feber på 39,5-39,9 är jag tillbaka igen. Bokhyllan har fyllts på med mina nya isländska översättningar. Snart blir det kris, behöver en hylla till innan nästa år om jag fortsätter i den här takten.

Jan meddelade just att Skräckresan med Titanic är i stort sätt slutsåld, igen. Dags att trycka upp boken ännu en gång. Det märks att Titanicutställningen är igång runt om i Sverige, de säljer MASSOR av min bok.

En annan sak som hänt efter att jag varit sjuk och tom på ord i en vecka, är att orden nu flödar över. Jag håller på med flera böcker samtidigt och orden formligen sprutar ur mig, till samtliga böcker. Inte konstigt att jag igår fick ont i huvudet och mådde illa, när orden krävde att få komma in i datorn, alla samtidigt. Det blev lite kaos.

Jag har tänkt så mycket på de olika böckerna, byggt upp handlingen i huvudet, drömt om dem, så jag blev förvånad när jag startade upp en av böckerna och såg hur lite jag hade skrivit. I mitt huvud var boken nästan klar. Nu är det bara tid som fattas för att jag ska hinna få ur mig alla orden.

När jag ser på bilden ovan, på bokhyllan med alla mina böcker, 103 stycken, minns jag när jag köpte hyllorna. Jag tog två hyllor. När jag stod i kassakön vände jag om och hämtade ytterligare en, för säkerhets skull. Nu är alla tre nästan fulla. Undrar om de fortfarande har kvar samma hyllor?

Vad är det som gör att mitt huvud är så fullt av historier? Är det morfars alla berättelser, när vi hand i hand gick omkring i Trollskogen, där det bakom varje sten dolde sig ett troll, en älva, eller en annan magisk varelse som morfar berättade om? Eller är det alla sagor pappa berättade när vi var små, både uppkrupna i soffan, eller under skidturerna och promenaderna?

Det kanske är mammas, mormors, eller farmors berättelser, eller morbror Lars. Han tog alltid med mig ut på bilturer och berättade skrönor under bilfärderna. Moster Maja-Stina och morbror John delade med sig av alla sina spännande berättelser när jag bodde hos dem på sommarlovet, eller besökte dem under en helg.

Eller det kanske bara helt enkelt beror på min egen livliga fantasi, en gåva jag fått från födseln. En gåva jag förvaltar så gott jag kan och försöker dela med mig av, med hjälp av Sagans kraft och ordens makt genom mina böcker.

Kram från Äventyrsförfattaren Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius

Kanske vill du gå en skrivarkurs för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå min skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se.
 

När fantasin tar över...

Min häst är den vackraste som finns. Den är isabellfärgad, gyllengulbrun med vit man och svans, vit strimma och de fyra benen är vita just precis lagom högt upp. Sådär som om hästen har vita sockar på sig.

Han heter Pinto, är valack, men för sig som en hingst. Ja, han ser faktiskt ut som en arabhingst när han springer mot mig i hagen, med huvudet lyft högt, spänst i stegen och svansen som en plym bakom sig.

Pinto gnäggar gällt när han ser mig på långt håll, när han är närmare blir gnägget mjukare, för att till slut bara bli ett svagt mummel när han stannar till vid min sida.

Han brukar köra runt mulen i mitt hår. Mulen är sammetslen. Jag lägger min kind mot den och stryker sakta mitt huvud mot hans. Pinto frustar försiktigt, som om han säger "jag älskar dig". Jag lägger armen om hans huvud, pussar hans mule och viskar "älskar dig också".

Sedan tar jag ett stadigt tag i manen och svingar mig upp i ett enda hopp. Slår benen i ett fast grepp runt hans mjuka, men bastanta kropp och manar honom framåt.

Med små lätta tryck med benen och strykningar på hans hals med min hand, styr jag denna stora varelse som om vi är en enda. Vi är ett, i tanke och kropp. Vi vilar i nuet och färdas tillsammans som en enda person.

Jag manar till galopp och vi far fram över stockar och stenar. Vinden fladdrar i mitt långa mörka hår och Pintos svans står rakt ut, manen flyger fram och tillbaka över hans nacke. Han älskar att vara fri, utan betsel, remmar och sadel. Bara min varma kropp mot hans, bara min tyngd, bara min närhet.

Livsglädjen far igenom mig och jag saktar ned till kort galopp för ett ögonblick, annars vågar jag inte. Men när rytmen är mjuk tar jag steget, släpper taget om manen, sätter upp först den ena knäet på hans rygg, sedan det andra. Står så ett tag på knäna och håller armarna rakt ut, för att hitta balansen.

Min röst uppmanar Pinto att ta det varligt, inga hopp, inga plötsliga kast åt sidan. Det känns som han förstår, för han fortsätter sin lugna, korta galopp och jag vågar ta det slutgiltiga steget. Drar fram ena foten och sätter den mot ryggen på Pinto, lägger tyngden på foten, medan jag drar fram nästa fot och sätter ned även den. Nu sitter jag på huk och vinden känns hårdare, och lite våldsammare. Jag tvekar... Sedan reser jag mig sakta upp och står med båda fötterna lätt vridna utåt, för maximal balans, armarna rakt ut, huvudet lyft i triumf och ett lyckligt leende som sakta sprider sig över mitt ansikte.

Det är då trädet dyker upp. Jag ser det alldeles för sent, för jag har fokuserat på balansen. Slaget träffar mig rakt över pannan och jag tumlar omkull. Först raklång på Pintos rygg och så är det som om jag för en sekund ligger still i luften när Pinto galopperar vidare och jag stannar kvar. Sedan faller jag med en duns till marken och allt är över...

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Mellan fantasi och verklighet

Att skriva historiska äventyrsböcker är en balansgång mellan fantasi och verklighet. Å ena sidan vill jag få med så mycket som möjligt av den riktiga historiska faktan, å andra sidan vill jag göra en så spännande bok att du som läsare inte kan lägga den ifrån dig. DET är en balansgång...

Som du säkert vet skriver jag just nu om andra världskriget och jag har lovat en av mina läsare att böckerna inte ska bli för hemska, vilket inte är så lätt, eftersom det fanns så mycket grymhet under andra världskriget.

Därför försöker jag själv balansera mellan fantasi och verklighet, lever i nuet samtidigt som en del av mig faktiskt ÄR mitt i andra världskrigets fasor.

Jag har gjort det förut, skrivit om hemska historiska händelser: Svarta döden som handlar om pesten på 1300-talet, Det glömda kriget 1808-1809, som var ett mycket grymt och hemskt krig, Giljotinen som handlar om franska revolutionen där de högg av huvuden på löpande band och Kinesiska Draken, som utspelar sig under två mycket manipulerande envåldshärskares tidsepoker. Boudicas strid mot Romarna är ett gränsfall, för boken är hemsk när det gäller ond bråd död, ändå andas den hopp och livsglädje.

Ja, jag har gjort det förut, beskrivit onda, hemska händelser och personer, men aldrig tidigare har det varit så gripande som den här gången.

Nu ska jag snart ta ut hundarna på eftermiddagspromenad och jag vet vad som kommer att hända... Trots att jag går mitt ute i skogen, med höga granar runt mig, kanske något enstaka rådjur som kikar på mig uppifrån en höjd, färsk älgspillning på stigen, hundar som pockar på uppmärksamhet och snö som ska pölsas igenom, så är jag inte riktigt där. Jag befinner mig någon annanstans, där det är höga taggtrådsstängsel, där folk vandrar omkring som levande benrangel, där folk tar skydd för fallande bomber, där varje ord du säger måste övervägas noga för att du inte ska utsätta dig för fara.

Det är där jag befinner mig i mitt huvud, trots att min kropp befinner sig någon helt annanstans. Det är då jag befinner mig mellan fantasi och verklighet. En plats jag älskar att vara på!

Hur är det för dig? Har du läst någon av mina böcker? Har jag lyckats fånga dig med mina ord och ta med dig till det där gränslandet mellan fantasi och verklighet. Skriv och berätta! Det skulle vara mycket roligt att få veta!

Kramisar Kim
  
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Skrivprocess: När skrivandet känns som bäst

När allting bara handlar om orden och berättelsen stadigt byggs upp inom mig, då känns det som allra bäst.

Jag försvinner bort i fantasin och är fysiskt närvarande, men inte psykiskt. För inuti mitt huvud lever jag i boken, tjugofyra timmar om dygnet.

Just där är jag nu, mitt i fantasin. Därför blir mitt blogginlägg inte så långt idag. För jag ska försvinna bort i fantasin igen, till andra världskrigets fasor. Researchjobbet ger mig mardrömmar för första gången, därför gäller det att få ur mig allt det som hjärnan sysselsätter sig med på natten.

Vi hörs imorgon igen!

Kramisar från Kim som just nu befinner sig mitt i ett brinnande krig, eller...

Vi ses på Sago- och Fantasyhelgen i Stockholm

Kom till Historiska Museet

4 december 11.00-17.00 och/eller
5 december 11.00-16.00.
Då är det Sago- och Fantasyhelg på museet.

Det här arrangemanget är perfekt för dig som älskar fantasy, sagor, äventyr, spänning och böcker! En helg fylld av bl a seminarier, sagoberättande, möten med fantasy- och sagofigurer och mycket mer!

Här är programpunkterna (mina tider hittar du längre ned):

Lyssna på din favoritförfattare i sagorummet Yggdrasil

Informationstorg och bokförsäljning i museets entréhall.

Sagor och fantasy 7 år – 100 år berättas i Vendelhallen.

Sagoberättelser och författarmöten i Studion.

Fantasy och spänning 10 år – 100 år i ”Medeltidskyrkan"

Skrivarverkstad och ritverkstad i Röda rummet

Kl 13 – 16 SKAPA LOSS i vår sagoverkstad – för hela familjen.

Sagolek i Medeltidsutställningen varje hel timme med start kl 13.

Tolkiensällskapet finns i Barockhallen med dans, lekar, berättelser och dramatiseringar.

Seminarium i Hörsalen med olika medverkande författare och bokförlag.

Bokillustrationer ställs ut i Lejongången.

Arrangemanget sker i samarbete med bokförlag, författare och fantasyföreningar.

Här hittar du mig under Sago- och Fantasyhelgen:

Vid mitt bokbord i entréhallen, där jag signerar böcker under alla de tider när jag inte är iväg och föreläser eller jobbar i skrivarverkstaden.

4 december Workshop/Skrivarverkstad kl 11.30-12.30 i Röda rummet

4 december 13.00 kommer jag att berätta om min bok Svarta Döden och även läsa något kapitel ur boken i Medeltidskyrkan.

5 december Workshop/Skrivarverkstad kl 11.30-12.30 i Röda rummet

5 december 13.00 föreläser jag i Studion.

5 december 14.00 föreläser jag i Hörsalen, där jag berättar om arbetet med mina böcker och lite annat smått och gott.

5 december 15.00 kommer jag att berätta om min bok Svarta Döden och även läsa något kapitel ur boken i Medeltidskyrkan

I mån av tid har du möjlighet att ställa frågor till mig vid samtliga tillfällen.

Hjärtligt välkomna!

Kramisar Kim

Himmelriket utanför mitt fönster

Att få vandra ibland bokträd och insupa den nästan berusande honungsdoften från vitsippor är något som alla borde få uppleva åtminstone en gång i livet. Jag har turen att få uppleva det varje dag just nu, när jag bor i min sommarstuga.














Min sommarstuga ligger i en bokbacke där marken nu är täckt av vitsippor. Det känns som ett helgerån att gå på tomten just nu, för var jag än sätter fötterna finns det vitsippor.

Doften är ljuvlig och de små vita blommorna är charmiga, tillslutna till små klockor innan solen nått dem, sedan öppnar dem sig till stora, vita vackra stjärnor när solstrålarna når fram. De är riktiga soldyrkare. Inte kan jag kratta bort fjolårens löv nu, då åker blommorna iväg. Jag tänker att löven blir mull som blir näring för nästa års vitsippor så att marken är ännu vitare nästa vår.

Mitt i detta himmelrike sitter jag nu och skriver, för här är min författarstuga, här låser jag in mig och skriver och skriver och skriver. När jag inte är ute och går och låter mig berusas av blomdoften och naturupplevelsen. Varje promenad i denna underbara natur ger energi och inspiration och jag skriver på. Hade det inte varit för Tola som är med, så hade jag glömt av att äta och gå ut. Men hon är min klocka och håller ordning på mig. Hon talar om när det är dags att gå upp på morgonen, dags att äta, ta promenad och när det är dags att gå och lägga sig.

Varje gång jag tagit en promenad i den strålande, värmande solen och upplevt blommorna och de kala bokträden, då vill jag inte gå in. Jag vill ta ut min dator, sätta mig på en stubbe och skriva. Men än blåser vinden kall och det är rätt skönt att komma in i värmen, sätta på en kopp te och försvinna bort i romartiden igen.

Hade svårigheter att komma in på min blogg idag, vilket gjorde mig väldigt frustrerad. Min lilla bärbara dator är min kontakt med yttervärlden när jag stänger in mig och skriver. Här kan min man, Jan, läsa vad jag sysslar med eftersom jag inte har så mycket tid att prata med honom när jag befinner mig i boken. På promenaderna tänker jag ut vad jag ska skriva när jag kommer in, rullar runt meningarna på tungan, smakar på dem och testar dem. När jag kommer in har jag bråttom att slå mig ned och få ur mig alla orden.

Det är först på kvällen, när hjärnan börjar bli seg och det känns som om någon hällt kola i den, som jag har tid att prata, men då är vi båda så trötta att det inte blir så värst mycket pratat i alla fall. Men snart är jag hemma igen och då bubblar vi på som vanligt. Tror faktiskt att Jan tycker det är lite skönt att jag åker iväg ibland, så att han får lugn och ro hemma... Eller så saknar han mig lika grymt mycket som jag saknar honom.

Nej, nu har jag inte tid att skriva här mer. Vi hörs imorgon igen, om jag kommer in på bloggen och kan slita mig från Boudicas strid mot Romarna, som är sååååååå spännande!!!!

Kramisar från Kim

Fantasi och tandläkare

Alltsedan mitt första tandläkarbesök har jag haft panisk skräck för tandläkaren. Allra första gången var min syster Birgitta med och höll i handen. Jag var inte så gammal och den äldre tandläkaren skrek åt mig: GAPA GAPA GAPA, och jag gapade allt vad jag kunde, men det var inte tillräckligt så hon tog tag och drog i käkarna för att jag skulle gapa mer.

Det var mitt allra första tandläkarbesök. Behöver jag berätta att det var på skakiga ben jag gick dit nästa gång och den här gången fick pappa följa med.

Han fick sitta ute i väntrummet och tandläkaren var inte vänligare den här gången. Inte blev det bättre av att hon tappade borren på min tunga. Hela tiden var hon arg, sur och tvär mot mig.

Nästa tandläkarbesök var fruktansvärt, jag låg och darrade så mycket i tandläkarstolen att min kropp studsade i stolen. När tandläkaren kom med borren slog jag undan handen på henne. Sköterskan fick hålla fast min hand, men jag hade en ledig hand och använde den, då höll hon fast båda mina händer. Men jag var vig och lyckades sparka tandläkaren när hon försökte komma åt att borra, så pappa fick komma in och hålla mig i benen...

Inte några trevliga upplevelser precis. Varje gång jag skulle till tandläkaren fick jag ont i magen en hel vecka innan och var ett fullständigt vrak när jag till slut satt i tandläkarstolen, ända fram till för ungefär 9-10 år sedan. En tand hade spruckit och jag hade fått inflammation, tanden skulle dras ut. Jag fick bedövning efter bedövning, men sprutorna hjälpte inte. Jag grät när tandläkaren drog och det ilade en fruktansvärd smärta igenom mig. Tandläkaren frågade om hon skulle sluta och skicka iväg mig för att operera bort tanden, men jag sa bara "Ta bort eländet!" Och hon drog och jag grät och tandsköterskan bad tandläkaren sluta. Jag hade knäna nästan ända upp till hakan, för det gjorde så ont att hela min kropp knöt ihop sig som en boll. Till slut sa tandläkaren att hon i alla fall var tvungen att gå ut och vila sig, för hon orkade inte se hur jag led längre.

Bedövningssprutorna hade inte tagit på grund av inflammationen, och det tog så lång tid att försöka få ut tanden för att, den tandläkare som tidigare lagat tanden hade borrat ned en skruv i käken. Jag vet inte hur min tandläkare bar sig åt, men till slut var det mesta av tanden borta, endast roten satt kvar, men nu helt död. Den dagen försvann min tandläkarskräck.

För som jag sa till tandläkaren idag (samma tandläkare som dragit ut min tand), så kan det aldrig, aldrig någonsin bli värre än den gången. Hon skrattade åt mina ord, för även hon mindes händelsen och sa "Ja, då kom det alltid något gått ut av den händelsen".

Idag låg jag där 50 minuter och tog hjälp av fantasin. Jag tar ALDRIG någon bedövning längre. Den hjälper ändå inte. Utan jag använder min fantasi för att fly bort ur tandläkarrummet och smärtan. Idag tog jag hjälp av något som en person hade frågat strax innan jag gick in till tandläkaren: "Besökte du Blå Lagunen när du var på Island?" Visst gjorde jag det. När jag sedan låg i tandläkarstolen och borren togs fram, blundade jag och kopplade bort alla ljud och den kommande smärtan och så befann jag mig i det varma vattnet från heta källor i Blå Lagunen på Island. Jag mindes mörkret ovanför och det blå vattnet runtomkring mig, hur jag hade njutit av upplevelsen och jag försvann helt bort till den platsen.

När så tandläkaren sa att det var klart kom jag tillbaka från Island och Blå Lagunen och med ett leende på läpparna vandrade jag ut från Tandläkarmottagningen. Inte ens de sista orden från tandläkaren kunde fördärva den underbara känslan jag bar inom mig: "Vi kallar dig igen i april".

Jag är mycket tacksam för min fantasi som gör att jag kan förtränga smärtan. Några djupa lugna andetag, sluta ögonen och så är jag på en annan plats.

Tack och lov för fantasin!

Nu vet du hur du ska slippa din tandläkarskräck: Gå och dra ut en tand... Nej, jag skämtar. Det bästa du kan göra är att drömma dig bort i fantasin och koppla av allt omkring dig. Lycka till!

Kramisar från Kim
(Nytagen bild, nyss hemkommen från tandläkaren)