Den här gången var det på riktigt

Varsågod, här kommer en liten novell att läsa:

Den här gången var det på riktigt
Hon vaknade till insikten om att hon faktiskt var gammal nu.

Hela sitt liv hade hon jagat fram, sökt efter lyckan, nya mål, nya upplevelser, nya upptäckter. Nu var hon här, vid livets slutskede och vad hade hon egentligen åstadkommit?

När hon var barn hade hon längtat efter att fylla tio. Det var en magisk siffra. Då hade man TVÅ siffror istället för en, då var man stor! När födelsedagen kom hade det inte känns så mycket annorlunda. Bara det att hon kunde skriva två siffror.

När jag blir tretton, då är jag stor, hade hon tänkt. Hon blev tretton och kände sig inte så värst mycket större. Livet hade blivit lite jobbigare, skolan tuffare och skolkamraterna hade varit riktigt hemska i den nya skolan. Hemma hade de krävt att hon skulle ta hand om småsyskonen, nu "när hon var så stor". Själv hade hon känt sig mycket liten.

Femton år, tänk när jag blir femton! Då kan jag skaffa mig moped, då blir jag mer rörlig och kan ta mig fram alldeles själv, hade hon tänkt. Femtonårsdagen hade kommit, moped inhandlades, men istället för att njuta av det nya hade hon sett ännu längre in i framtiden: 18-årsdagen!

Då skulle hon skaffa körkort och bil. DÅ skulle hon verkligen bli oberoende och kunna ta sig fram som hon ville. Dessutom skulle hon bli myndig och kunna göra precis vad hon ville, hade hon tänkt. Ganska snart hade hon upptäckt att trots att hon blivit myndig var det föräldrarna som hade bestämt, så länge hon hade bott hemma. Något som var svårt att ändra på så länge hon hade studerat och inte haft råd att bo själv.

20-årsdagen hade hägrat, då skulle hon få gå på systemet. Då var hon mer vuxen än vad hon var nu, hade hon tänkt. När hon äntligen fick gå på systemet tyckte hon inte att alkohol var gott. Dessutom hade det blivit ett evigt tjat från småsyskonen om att hon skulle köpa ut alkohol till dem. Något hon hade vägrat att göra, vilket hade gjort att de ständigt varit arga och irriterade på henne.

Den dag hon hade fyllt 29 började hon inse att åren faktiskt sprang iväg från henne. Nästa gång skulle hon fylla 30 år. Då skulle hon vara JÄTTEGAMMAL! Ett helt år hade hon gått omkring och haft ont i magen för att hon skulle bli gammal. Hon som inte hade någon stadig pojkvän, inte var gift, inte hade villa och barn, så som de flesta av hennes klasskamrater hade vid det laget. Hon hade istället satsat på att utbilda sig, hon hade haft ett bra jobb och hade ständigt strävat efter att stiga i graderna, att tjäna mer pengar, att få beröm, att bli någon!

Jaha, var det inte värre än så här, tänkte hon när hon hade fyllt 30, som inte var så värst olikt att fylla 29. Hon hade fortsatt att jaga på, jobbade ständigt, fått råd att köpa eget hus, men ingen hade hon haft att dela det med. Men det var inget som hade bekymrat henne på den tiden, hon hade knappt varit hemma, arbetade hela tiden.

Plötsligt hade hon insett att det var hennes 40-årsdag. Vart hade tiden tagit vägen? hade hon frågat sig.  Hon hade tillbringat födelsedagen på restaurang, alldeles själv. Hon hade intalat sig att det var precis så hon ville ha det, ändå hade det nupit det till i hjärttrakten när hon sett paren i restaurangen, de par som log mot varandra, höll hand, växlade ringar och var lyckliga. De olyckliga, tysta paren hade hon först inte sett. Men när hon tittat närmare omkring hade de funnits där. De som knappt tittade på varandra eller sa ett ord till varandra under hela måltiden. Då hade det känts bättre att vara själv, hellre än att leva i ett sådant tråkigt förhållande.

När 40-årsdagen var över började krämporna komma. Inte så allvarliga, men hon hade börjat känna av lite värk i lederna ibland. Hennes armar hade blivit allt mer utsträckta när hon skulle läsa och till slut hade hon fått ge med sig och gått till optikern för att skaffa glasögon. Ett tag hade hon funderat på linser, något som hon hade tyckt skulle passa bättre till hennes långa, slanka, vältränade kropp. Ja, det var i alla fall så de flesta såg henne, utan att förstå att hon aldrig tränat en enda dag i sitt liv.

50 år! hade hon tänkt med bävan. Den dagen ringde både föräldrarna och syskonen, som om 50 år var mer än 20, 30 och 40. Det konstiga var att det hade fått henne att känna sig ännu mer ensam. Hon hade ljugit när de frågat vad hon skulle göra, och sagt att hon skulle ha fest för sina vänner. Vilka vänner? Sådana hade hon inte haft tid med. Hon hade varit chef för företaget, rest på konferenser, avskedat folk och haft fullt upp. Hon hade inte kunnat inte bli vän med någon, hur skulle hon då kunnat avskeda dem?

Livet hade rusat på i allt hastigare takt, utan att hon egentligen hade förstått det. Visst hade hon sett rynkorna som börjat dyka upp runt ögonen. Hon hade sett bistrare ut och insett att hon hade knipit ihop munnen alltför mycket under sitt liv, eftersom den också hade fått markanta rynkor. Hon hade bytt ansiktskrämer, satsat på anti-aging-krämer eller vad de nu kallades, i alla fall skulle de få huden att sluta åldras, enligt reklamen.

Men inte hjälpte det. När hon fyllde 60 år hade hon även fått en djup rynka mellan ögonen och betydligt fler rynkor i ansiktet. Företaget hade ställt till med fest för henne, ja det var nog hennes sekreterare som hade ordnat alltihop och ingen av de anställda hade vågat tacka nej. De kunde ju bli avskedade.

Den dag hon fyllde sjuttio hade hon gått  i pension. Det hade varit som att dö. Från att ha varit en fruktad företagsledare hade hon blivit ingen. En pensionär, en gammal person som ingen brydde sig om, ingen tog hänsyn till. Det var så hon hade tänkt, men riktigt så hade det inte blivit. Kroppen hade fortfarande varit smärt och rak, hon hade haft spänst i stegen, ingen rollator, inga hjälpmedel. Egentligen skulle hon haft tid för att ta upp kontakten med gamla klasskamrater, sina syskon, träffa syskonbarnen, besöka föräldrarnas grav. Hon hade haft  pengar tillräckligt för att resa flera gånger om året, bosätta sig utomlands, köpa kläder i Paris. Ja, hon hade kunnat göra vad hon ville.

Inget av det hade hon gjort. Bara suttit i den stora villan, ensam. Träffat städtanten när hon kom, men aldrig pratat med henne, så lågt tänkte hon inte sänka sig. Maten fick hon hemkörd, det var bara att beställa på nätet. Stor tv hade hon och genom den levde hon det liv som hon aldrig hade fått ta del av: familj, vänner, barn, kärlekstrubbel, lycka och resor. Tv:n och böckerna hade blivit hennes hela värld.

Idag fyllde hon 80 år. Hon satt vid köksbordet med knäppta händer och såg ut på sommargrönskan. Trädgårdsmästaren tog av kepsen för henne och viftade lite med den. Hon nickade mot honom, ja hon tillät sig till och med att le och lyfta handen till hälsning för första gången.

Trots att det varit samma man som skött hennes trädgård i alla år visste hon ingenting om honom, hade aldrig pratat med honom, bara skrivit lappar och skickat ut städerskan, eller lagt lappar i redskapsskjulet.

Solen brände från en klarblå himmel och hon såg den gamla trädgårdsmästaren torka svetten ur pannan otaliga gånger medan hon satt och studerade honom.

Vad har jag gjort av mitt liv? tänkte hon och suckade. Skulle hon ha handlat annorlunda om hon hade fått leva om det? Ja, det skulle hon ha gjort, hon skulle ha umgåtts med sina vänner, gift sig, skaffat barn och älskat istället för att hata. Hon skulle ha struntat i att göra karriär. Hon skulle ha bakat och pysslat och läst böcker för sina barn, hon skulle ha lekt som ett barn själv tillsammans med dem. Hon skulle ha levt!

I den stunden insåg hon att livet faktiskt inte var slut. För att vara 80 år såg hon bra ut, inga krämpor, pigg och kry. Livet var inte slut. Kanske skulle hon leva 20 år till, ja kanske bara 10...

Hon insåg att hon inte ville leva alla de åren ensam. Hon ville leva på riktigt.

Hon reste sig upp, gick fram till kylskåpet och plockade fram två flaskor läsk. Hon satte dem på en bricka tillsammans med två glas, ställde ett fat med kakor på brickan och bar ut den i sommarvärmen.

Trädgårdsmästaren lyfte förvånat på huvudet när han såg henne komma. Hon log och frågade om det skulle smaka med lite att dricka och äta. Den gamle mannen log tillbaka och hon kände hur hjärtat började bulta.

Plötsligt kände hon hur livet grep tag i henne, äntligen kände hon lycka. När han snuddade hennes hand av misstag sköljde en våg av glädje genom henne. Hon blev alldeles yr och grep tag i honom. Han såg på henne och log det raraste, varmaste leende hon någonsin hade sett.

Den här gången var det på riktigt och inte bara på film.

Kramisar Kim

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.

En olycka händer så lätt...

Tidigt i morse fick jag ett telefonsamtal från min snart 88-årige far. Skämtsamt sa jag: "Det måste vara dåliga nyheter när du ringer så här tidigt på morgonen". När han svarade: "Ja tyvärr har jag dåliga nyheter", kändes det som om hjärtat stannade på mig.

Här är jag (i röd klänning) med min far, mina bröder Peter och Olle, samt min guddotter Linda.

Pappa berättade att min bror Olles dotter Linda hade ringt och berättat att Olle låg på sjukhuset efter en motorcykelolycka.

Sist jag fick ett samtal om en motorcykelolycka var när min syster dog i en sådan 2006. Gången dessförinnan var när min kusin förolyckades på en motorcykel. Så du kanske förstår att jag blev alldeles kall när jag fick samtalet. Hitintills har varje motorcykelolycka i mitt liv slutat med död och begravning.

Det dröjde några timmar innan pappa hörde av sig igen och berättade att han hade talat med min bror Olle. Vilket då måste innebära att han mår rätt bra, annars hade han inte kunnat prata. Min bror minns ingenting, inte ens att han hade kört iväg hemifrån på motorcykeln. Han har ont överallt och jag vet faktiskt inte riktigt hur skadad han är, tror inte att pappa ville fråga, eller så var min bror för omtöcknad av smärtlindrande för att kunna berätta. Iallafall måste han stanna kvar på sjukhuset.

Den här gången slutade det inte med begravning, men det kunde ha gjort...

Många av mina kära vänner, kusiner och mina syskon kör motorcykel. Jag körde moped mycket när jag var yngre. Körde många mil, långa sträckor och flera timmar. Sedan dess har jag inget behov av att köra motorcykel. Tror också att rädslan sitter i från min kusins död. Har suttit på motorcykel en enda gång i mitt liv och då var jag skräckslagen, eftersom jag såg bilden av min döde kusin framför mig.

Den här gången var det inte min brors tur att förenas med min mor och syster...

Det gäller att inte ta något för givet här i livet, vi vet inte hur länge vi har våra nära och kära hos oss. Det gäller att ta vara på den korta tid vi har tillsammans här på jorden. Eller hur?

Kramisar Kim

12 april 2011

Min bror har fått sig några rejäla smällar, knäckta revben, totalt mörbultad, muskelbristningar, skrapsår över hela ansiktet och blödning ur öronen. Han mår rätt bra, egentligen... för det kunde ha gått värre. Olle minns ingenting från den dagen. Däremot har sjukhuspersonalen berättat att han sagt till ambulanspersonalen som kom och hämtade honom att han hade väjt för ett rådjur. Just nu retar han sig mest över att de har klippt sönder hans skinnställ, men jag tror att när han förstår hur nära det var att hela han hade blivit "sönderklippt", så bryr han sig nog inte så mycket om sitt skinnställ längre...

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Ögonblick...

Ibland stannar världen upp ett ögonblick och står helt stilla. Det kan vara sekunden före en trafikolycka, du vet vad som är på väg att hända, men du kan inte förhindra det. Tankarna far igenom ditt huvud: Är det slut nu? Kommer jag att dö? Vad händer med mina barn, mina hundar, mina ofärdiga böcker? Du ser glimtar av lyckliga minnen fladdra förbi, korta ögonblick i ditt liv som har passerat för länge sedan.

Det kan vara ögonblicket då sorgen slår till med all sin kraft när du får ett dödsbud. Allt rasar, det känns som om du står på kanten av ett stort svart hål som hotar att dra ned dig, sluka dig helt och hållet och aldrig släppa taget om dig igen. I det ögonblicket känns det som om du dör en liten bit, för att aldrig mer leva helt och hållet igen.

Det finns ögonblick av lycka, som gör så hjärtskärande ont, bara för att det känns så bra att det helt enkelt inte kan vara sant. 

Det finns små ögonblick som värmer ditt hjärta, när din hund ger dig en blöt puss, när barnet lägger sina små armar om din hals och säger att det älskar dig, när din älskade ser på dig med ögon som säger att du är hela hans värld.

Ögonblicket kan skänka dig glädje för stunden: när du passerar ett rådjur som fridfullt står ute på ängen och betar, när du hör skriet från den första tranan som med sin ankomst meddelar att våren har kommit. Ögonblick när du är ett med naturen, sitter i dess grönska, drar in dofter, lyssnar på fågelsång, hör humlors surr, eller tar en skidtur i gnistrande snö som skimrar likt kristaller i solen, vars strålar nätt och jämnt värmer dig, men ändå skänker dig ögonblick av lycka.

Det är ögonblicken som är livet, en väv av ögonblick som blivit till ett lapptäcke fyllt av minnen: sorgsna, lyckliga, hänförande, förtjusande minnen. Ögonblick att ta vara på, njuta av i just den stunden, inte sedan utan NU. För det är nu ögonblicket existerar, om ett ögonblick är det bara ännu ett minne på livets stig.

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Var rädda om varandra...

Vi vet inte vilken dag som är vår sista, hur många dagar av vårt liv som är kvar.

Därför gäller det att ta vara på dem, varje stund. Njuta av dem tillsammans med vänner, familj och sina djur.

Inte kasta bort dyrbara minuter på struntsaker, ovänskap, tjafs och annat oviktigt.

Det gäller att leva varje dag som om det är den sista, utan att för den skull gå omkring och tänka, och tro, att det är den sista.

När jag gick på konfirmationsläger för drygt 40 år sedan, lärde jag mig ord som etsade sig fast inom mig. Mycket för att vi gjorde en hemmagjord almanacka och räknade ned dagarna tills lägret var slut. Varje dag drog jag bort ett blad och sa samma ord:

"Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig åter."

Det är precis så det är, du får aldrig gårdagen tillbaka. Därför gäller det att vara rädd om din dag, dina nära och kära. För du vet aldrig hur länge ni kan njuta av varandras sällskap.

Nu har snart ännu en dag av mitt liv försvunnit. En dag som har tillbringats i goda vänners sällskap, med skratt och glädje, men också med sorgen i sällskap.

Imorgon väntar en ny dag, hoppas jag, och den tänker jag göra till en alldeles speciell dag, precis som alla andra dagar före den. För det här är min tid på jorden och jag vägrar att slösa bort den!

Var rädda om varandra, vi har bara varandra till låns för en tid.

Kramisar från Kim
(Bild föreställer mig på dagens hundpromenad tillsammans med Tickie, Tola och Pluto)

Ungdomlig iver / Milstolpar i livet

Med ungdomens iver tar vi oss an livet. Ivrigt väntar vi på första skoldagen. Tänk att få köpa allra första skolväskan, få åka skolbuss för första gången, träffa sina nya klasskamrater...

Tänk att få fylla TIO år. Det är stort. Plötsligt har jag inte bara en siffra i min ålder utan två!

Tonåring! Det låter stort. Om jag ändå var tonåring. Då får jag högre veckopeng, får vara uppe längre, får andra privilegier...

Första arbetet! Tänk den som ändå slapp skolan och fick arbeta istället. Tjäna pengar, göra vad man vill... Mitt första arbete hade jag på Göteborgs-Posten i Göteborg när jag var fjorton år. Därefter började jag på reklambyrå. Upptäckte att det trots allt hade varit rätt skönt att gå i skolan, med lov, sovmorgon ibland, inga långa resor...

Moppe! Den som ändå var femton år och fick lov att köra moppe! Köpte min första moppe till min femtonårsdag. Den kostade 75 kronor och var en "gubbmoppe". En vespa. Fungerade bra för mig. Även om jag sneglade avundsjukt på de som hade Puch Dakota! Dröm-moppen för mig!

Körkort! Den som ändå var 18 år och hade körkort! Längtade hett efter friheten med körkort och egen bil. När man som jag bodde ute på landet blir man så lätt begränsad utan bil och trots att jag körde timtals på min moppe, tog det så lång tid att ta sig fram. På min 18-årsdag höll jag körkortet i min hand. Övningskörning, teori och praktik hade gått galant. Första bilen införskaffades.

Tänk om jag bara slapp bo hemma, få ha eget hus att fylla med hundar! När jag var 19 år köpte jag mitt första hus, tillsammans med min pojkvän. Som säkert inte tyckte det var lika kul som jag gjorde. Huset fylldes snabbt med hundar.

Om jag ändå var myndig! För det blev man inte som 18-åring på på min tid. Äntligen myndig, få gå på systemet, vilket inte visade sig vara så kul som alla hade sagt. Ändå få visa legitimation, jag som var myndig! Nu följde ännu mer ansvar.

Från 1700-talet kunde kungen besluta att en ogift kvinna blev myndig om hon hade en försumlig förmyndare, men dispenserna var mycket få. På 1800-talet blev dispenserna vanligare, och 1858 infördes en lagändring som innebar att alla ogifta kvinnor kunde söka tillstånd att bli myndiga när de fyllt 25 år. Från 1863 blev alla kvinnor automatiskt myndiga vid 25 års ålder, men gifte sig kvinnan blev hon åter omyndig med den äkta maken som förmyndare. Även ogifta kvinnor kunde avstå från sin myndighet genom att vid domstol begära en förmyndare. År 1874-1884 fick ogifta kvinnor samma myndighetsålder som mannen, 21 år. Men gifta kvinnor förblev omyndiga ända till år 1921 då även de fick bli myndiga vid 21 års ålder. Den 1 juli 1969 sänktes myndighetsåldern till 20 år och sedan den 1 juli 1974 gäller 18 år som myndighetsålder.

Nytt jobb. Bröllop. Barn. Nytt hus. Ny stad. Nya vänner. Nya arbeten... Livet rullade på i allt snabbare takt. Inte alls lika långsamt som när jag var sju och längtade efter att få börja skolan och få lära mig de där mystiska krumelurerna som fanns i böckerna...

Om jag ändå var pensionär. De verkar ha det bra, tar livet som det kommer. Långa sovmorgnar, vila på dagen, umgås med vänner, ta långa promenader, fikastunder...

Under alla dessa år har jag burit orden med mig. Skrivit och levt i fantasin. Nu när jag slagit igenom som författare inser jag att jag inte längre kommer att bli den där pensionären som jag drömde om för många år sedan. För som författare slutar man inte skriva bara för att man blir 65. Inte jag i alla fall, om jag får leva och ha hälsan.

Och i fjärran hägrar nya mål att nå fram till...

Kramisar Kim

Tänk om jag inte hinner...

Orden tumlar runt inom mig, nya idéer dyker upp. Flitigt antecknar jag, skriver första kapitlet eller sista kapitlet till någon ny bok och då dyker ännu en ny idé upp.

Glädjerusig antecknar jag, skriver, låter fingrarna löpa som maratonlöpare över tangenterna, timma efter timma. Pustar ut när orden lämnar mig för en stund.

Då kommer nya ord farande, nya intriger, nya handlingar, nya idéer. Mitt i glädjen över att jag har fått fantasins gåva skräms jag över alla ord som ryms inom mig. Tänk om jag inte hinner skriva allt det jag har i mitt huvud innan det är för sent?

Den där dagboken jag sa till mig själv att börja skriva... vart tog den vägen, eller rättare sagt: var tog tiden vägen som jag hade avsatt till att skriva på min dagbok? Jo, till nya idéer, nya ord, nya böcker.

Men vad gör det då om jag inte hinner, säger den där lilla rösten inom mig, vilket alltid får mig att titta mot bokhyllan där mina producerade böcker står på rad. Jag vill ju ha ännu en bok där, snart, NU! Så jag sätter mig och skriver, en ständig kamp mot tiden för att hinna få ur mig så många av de där viktiga orden, de historiska händelser jag måste berätta om, personer jag inte vill ska falla i glömska.

Tänk om jag inte hinner...

Kramisar Kim

Återhämtning

De flesta av oss tar livet för givet, tror att vi är odödliga, att vi har hur lång tid som helst på oss för att hinna göra allt vi vill.

Men så finns det några, rätt många faktiskt, som har lärt sig att njuta av att kunna stiga upp på morgonen, duscha, gå på toaletten och ta på kläderna själv. Något alla tar för givet, innan de har drabbats av någon sjukdom eller en olycka, som på en sekund satt stopp för de vardagliga små saker vi tar som självklara.

Tänk att behöva lära sig gå igen, trots att man tidigare har kunnat det i hela sitt liv. Eller vara tvungen att lära sig ord, försöka komma ihåg namn, ansikten, platser, minnen...

Tänk vilken lycka att kunna stå på ett ben, sträcka sig efter något på översta hyllan, eller böja sig ned för att ta upp något från golvet. Vilket under att både kunna bära en bricka OCH gå, samtidigt. Tänk att ha möjlighet att kunna se, läsa, höra, sätta ihop fingrarna för att greppa tag om något. Lyckan över att själv kunna dra på sig sina sockar...

Lycka är att vara i livet och kunna ta hand om sig själv, att kunna öppna dörren och gå rakt ut i naturen, höra fåglars sång, sitta och njuta av de första solstrålarna på morgonen. Att kunna göra allt detta själv, DET är lycka!

Minns... Ta inte livet för givet, njut av varje minut, njut som om detta är din sista dag, för hur vet vi hur många fler dagar vi har som vi kan ta allt detta för självklart...

Kramisar Kim
(Återhämtning, att återhämta sig = tillfriskna, repa sig, hämta sig, få tillbaka krafterna eller hälsan.)