Signeringstider

Signeringstider

Det här den här tiden på året som är den mest hektiska. Nu ska böckerna marknadsföras inför julförsäljningen. Signeringstiderna är bokade, och boendet likaså, eller...

Så var det förr för min del. Då var jag hemifrån från mitten av november till 22 december, föreläsningar och signeringar. Nu har jag inte varit ute och signerat på tre år och tänk, mina böcker säljer lika bra ändå. (Okej, jag kan inte slå mitt signeringsrekord som var 126 böcker vid en enda signering hos Bokia Burlöv Center i Skåne. Vilken fantastisk signering. Eller det året vi fick beställning på 600 böcker från Adlibris och beställning på 400 böcker till bokhandlarna, på en och samma dag. 1000 böcker. Så är det i och för sig fortfarande, det är bara det att Jan inte ringer mig för att berätta den glada nyheten. Nu sitter vi mitt emot varandra vid fikat och pratar om sådant. Betydligt mysigare.)

Jag minns den här som den värsta, och bästa, tiden på året. Rädd för halkan, den svarta, som plötsligt slog till när jag var ute och körde. Nervös för att inte hitta, hinna i tid, att ingen skulle komma, att jag inte skulle sälja några böcker. Att träffa fansen, möta läsarna, se hur nya läsare hittade till mina böcker, det var underbart.

Varje år när jag kom hem, urtrött och oftast sjuk, tänkte jag "nu har jag överlevt det här året också". Det var nämligen så jag alltid kände det. Som en ständig lek med döden när jag körde på de skånska vägarna. Som värst var det bara två hjulspår på den tvåfiliga motorvägen, eller nej, det värsta var nog bilolyckan.

När jag körde hem från Skåne en december hade det varit snöblask, sedan hade det frusit på. Snöröjningen hade inte hunnit med och det låg isbalkar på vägbanan. Kom man ur "spåren" halkade man till. Det var precis vad bilen framför mig gjorde. Han kom upp på isbalken och fick sladd, rakt mot en mötande långtradare. Jag trodde hjärtat skulle hoppa ur kroppen på mig, så rädd blev jag, för jag förstod att jag inte hade en chans att klara mig undan krocken.

Jag såg hur bilen körde rakt in i långtradarens sida, bensintanken, för att sedan studsa ut framför mig igen. Jag hann stanna. Långtradaren lyckades inte stanna direkt, utan kom hundra meter längre bort innan han fick stopp på bilen.  Benen skakade på mig när jag gick ut för att hjälpa föraren i den totaldemolerade bilen. Jag förväntade mig en blodig människa när jag öppnade bildörren. Där satt min tidigare chef. Han kände inte igen mig, han var så chockad. Jag ringde 112 och fick reda på att olyckan redan var larmad. Då upptäckte jag att bilen hade automatlarm och hade ringt upp själv.

Det tog 1,5 timma innan jag kunde fortsätta färden, eftersom jag inväntade ambulans och polis och sedan skulle jag bli förhörd. Behöver jag säga att jag körde väldigt, väldigt försiktigt resten av vägen hem.

Det är rätt skönt att inte signera längre, även om jag saknar att se julskyltningen. Den första bilden med snö och stad är från Helsingborg, om jag inte minns alldeles fel. Det året bodde jag en hel helg i Helsingborg, blev uppringd av pappa att mamma hade fått en hjärtinfarkt, körde från Helsingborg till Svenljunga, vidare till sjukhuset i Borås, sedan tillbaka till Svenljunga med pappa och till Helsingborg. Alla dessa snöiga vägar. Jag tror aldrig jag har varit så rädd och orolig som då.

Men allt det tillhör förfluten tid. Nu håller jag mig hemma, inga signeringar, jag njuter av att vara tillsammans med Jan och hundarna. Mamma och pappa finns inte längre, ingen oro för dem, bara saknad.

Trots att jag inte längre är ute och kör på ishala vägar vet jag att jag kommer att ha samma känsla när julen kommer: "Jag har överlevt det här året också!".

Ta det lugnt ute på vägarna, den svarta halkan är förrädiskt, stressen likaså.

Nu ska jag ta en kopp te och fortsätta korrekturläsa. Du får ha en fin dag och göra det bästa du kan av din dag, tänk på att den inte går i repris.

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius   

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka! 

Längtan En berättelse om saknad

Längtan, en berättelse om saknad
Den här berättelsen kom till mig mitt i arbetet med Mysteriet med Guldgubbarna. Jag körde in ved och funderade på nästa kapitel i boken. Då kom de här orden och krävde att få skrivas ner. Jag gjorde dem till lags. Varsågod. Här kommer en berättelse mitt i julstöket.

Tillägnad min älskade mamma och alla andra vars röst har tystnat.

Längtan

Hon önskade att hon kunde få prata med sin mamma en enda gång till. Hon skulle göra precis vad som helst för att få höra henne igen. Höra hennes röst så som den var när hon var yngre. När hon fortfarande hade sång i bröstet och spring i benen, när ett smittande leende alltid låg på lur.

Mamma som alltid luktade bullbak och långkok, med mjöligt förkläde och en klut på huvudet för att hålla undan håret, som var kort nog att inte vara till besvär. Men kluten hade blivit en vana, alltsedan hennes hår hade nått ned till brösten. Då hade mamma alltid förargats över sitt långa hår när hon bakade, men även njutit av det när hon skulle vara fin. Hon hade satt upp det i konstfulla uppsättningar, med pärldiadem, eller hårnålar med små fjärilar på.

Som hon hade älskat de där hårsmyckena när hon var barn. Hon hade lånat dem i smyg och använt dem till både dockorna och sig själv. När hon blivit upptäckt och fasat för mammans ilska hade hon bara fått ett lite strängare NEJ och en smekning på kinden. Därefter hade mamma tagit ifrån henne hårsmyckena och stoppat dem i smyckesskrinet.

En sista gång ville hon höra sin mammas röst. Så som den var innan hon blev gammal och skraltig. Innan luften tog slut i lungorna så hon var tvungen att sitta med syrgasmask hela dagarna. Innan dess hade hennes mammas röst varit som en sång som flödat genom rummet i det stora lantliga huset, där köket var husets hjärta. Med blårutiga gardiner och matchande köksduk. Pelargoner i fönstren som fick trängas med hyacinter till jul.

Att höra mammas röst i julottan när hon stämde upp för full hals och hördes över hela kyrkan, så till och med änglarna log. Rösten glasklar och spröd, men ändå hög och stark. De hade velat att hon skulle vara med i kyrkokören, men mamma hade sagt nej. Sådant där hade hon inte tid med, hon hade fullt upp med barnen, laga mat och baka.

Den gången hade hon älskat sin mamma mer än någonsin, hon ville aldrig dela mamma med någon annan. Ändå hade hon känt en liten besvikelse, för hon älskade mammas röst. Om hon hade varit med i kyrkokören kanske mamma hade sjungit ännu mer, både hemma och i kyrkan.

En dag hade den glada rösten tystnat. Det var något hon hade hittat i pappas kavaj. Den kvällen hade mammas röst fått en hård ton och pappa hade kallat henne grälsjuk kärring.

Hon hade dragit täcket över ansiktet så att bara ögonen stack fram i mörkret. Hon ville stoppa något i öronen för att slippa höra de hårda orden. Hon hade tryckt upp kudden från båda håll, vilket lindrat ljuden något. Ändå kunde hon höra hårdheten och smärtan  mammas röst förmedlade.

Efter den kvällen sjung mamma inte längre. Den första tiden hade rösten varit monoton, utan någon klang. Rösten hade blivit något normalare, men mamma hade aldrig mer sjungit. Änglarna måste ha saknat mammas sång, hade hon tänkt.

Just nu ville hon lyfta luren och ringa sin mamma, den glada, lyckliga mamman. Där man kunde höra spralligheten och livsglädjen i rösten. Just den mamman ville hon prata med en sista gång.

Hon hörde dörren till rummet öppnas. Mumlande röster, försiktiga steg som tassade fram till sängen. Hon såg dem inte, ögonen var slutna och ögonlocken var alltför tunga för att lyftas.

”Mamma! Hör du mig?”

Yngsta dotterns röst. Hon grät inom sig. Hon ville säga hur mycket hon älskade henne, men hon hade inte längre några ord sedan stroken. Nu låg hon här i sina egna tankar, i ett evigt mörker.

”Jag tror inte att mormor kan höra dig. Hon är nog döv”, sa barnbarnet.

”Tror du?” sa yngsta dottern och hon kunde höra tårar i rösten.

Jag är här, jag hör er, ville hon säga, men orden fanns bara i hennes huvud, inte i munnen, inte i rummet, inte svävande upp till taket och änglarna som väntade.

Hon kände hur ena ändan av sängen sjönk ned, någon lade sin hand på hennes. En mjuk och len hand. Barnbarnets. Evalena, efter gammelmormor, hennes mamma, den hon aldrig mer skulle få höra rösten på.

Nu låg hon här själv, nyss fyllda 80 och förlamad. Utan möjlighet att kontakta omvärlden. Det var inte så här hon hade tänkt sig slutet. Hon hade tänkt bli 100 år, pigg och frisk. Hon hade tänkt sjunga för världen i många år till. Hon hade varit noga med vad hon åt och hon hade hållit sig i rörelse. Inga sköra ben här inte. Inga problem med lungorna som hennes mamma. Ändå låg hon här, oförmögen att säga ett ord. Varför skulle just hon drabbas? Hon som fortfarande hade sången kvar i bröstet och huvudet fullt av ord att dela med sig av.

”Jag önskar att jag kunde få prata med min mamma en enda gång till. Jag skulle göra precis vad som helst för att få höra hennes röst igen”, sa yngsta dottern.

Hon grät inom sig. Hon kände samma saknad som dottern just nu gick igenom. En enda gång till, bara en enda gång.

Tyckte du om den här berättelsen? Du hittar mer under Tänkvärda berättelser här på bloggen.

Jag med några av
mina drygt 40 böcker.
Foto Bertil Knoester

 

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare

Copyright Kim M. Kimselius 

Läs även Författarbloggen Kim M Kimselius.

På Kimselius skrivtips eller Författartips hittar du skrivtips, skrivtävlingar och skrivarkurser.

Kanske vill du gå en skrivarkurs sommaren 2017 för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg. Blev du inspirerad av det här inlägget? Lämna gärna en kommentar och berätta längre ned i det här inlägget. Klicka på Skicka en kommentar eller Inga kommentarer, för att skriva och berätta vad du tyckte. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!


Här ser du några av årets nya böcker:

Döden på Island. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.

"Boken är spännande hela vägen från början till slut. Något som bidrar till spänningen är att Kim Kimselius är en mästare på cliffhangers. Nästan varje kapitel avslutas med en, och det går inte att låta bli att läsa nästa kapitel." Jenny Forsberg

Det osynliga folket på Island. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.

"Har just läst klart Döden på Island och Det osynliga folket på Island, och tycker att de är två av de bästa böckerna i serien så här långt (och det kommer från någon som älskar alla böckerna i Theo och Ramona-serien)! Fast det är förstås svårt att slå Tillbaka till Pompeji." Wattpad/Fish-out-of-Water-5

Mördande foto. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.
"Gud vilken rysare!" Wattpad/alejon03

"En av världens mest spännande och bästa böcker tycker jag!" Wattpad/arongustavsson

Staden på andra sidan Fjäderpennan. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.

"Fantasyserien, Staden på andra sidan, utgör en härlig kontrast mot den historiska Theo och Ramonaserien. Kims fantasi är levande och man vet aldrig hur historien ska utveckla sig, eller vilka äventyr som väntar på nästa blad." Ingela Svensson

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

Hur ärtor kan väcka orden till liv

Hur ärtor kan väcka orden till liv
Orden flödar ständigt inom mig, fantasin vet inga gränser och antalet utgivna böcker ökar med rasande fart.

Då kommer en helt vardaglig handling in i livet och minnena väller fram, väcks till liv av något så enkelt som att plocka och sprita ärtor.

Årets ärtskörd var god och jag hann lyssna färdigt på boken Virus av Daniel Åberg medan jag höll på att öppna ärtskidorna och plocka ut de små gröna vitaminbomberna.

Mitt i allt var jag tvungen att stoppa ljudboken, när ett minne dök upp inom mig. En varm solskensdag, i min barndom. Moster Kajsa (min extramamma) och min mamma satt och spritade ärtor. De vek ena hörnet på ärtskidan och drog av den. En tunn tråd följde med från ärtskidan, som om en dragkedja öppnades. Sedan satte de tumnageln i öppningen och ärtskidan sprack upp. Men en enda rörelser hade de tömt ärtskidan från de gröna ärtorna.

De satt på en vitmålad bänk, med det gula sommarhuset bakom sig. Mamma hade som vanligt sitt raka bomullsförkläde, som var mer som en jacka, över sina vanliga kläder. Allt för att vara ren och snygg till middagen. Men jag vet att när middagen kom behöll hon överdragsklänningen på, eftersom min lillebror behövde ha hjälp att matas.

Jag satt i skrädddarställning framför dem i det gröna gräset. Armbågarna mot knäna och huvudet vilande i händerna. Jag studerade dem fascinerat. De pratade vuxenspråk. Det var sommarsurr i luften och doft av rosor fladdrade då och då förbi med sommarvinden.

De var glada, systrarna, de tänkte inte på vad de gjorde, de bara arbetade på medan de pratade om livet, om barnen, om sommaren, om huset, om allt som jag egentligen inte lyssnade på, för jag var upptagen av min egen värld. Redan då fanns orden inom mig och jag byggde på en ny berättelse, där inga ärtor fanns med, men väl prinsar och prinsessor, drakar och stora slott med tinnar och torn.

Tänk att detta minne som så länge har legat fördolt inom mig dök upp igår medan jag satt och spritade ärtor.

Bättre nedvarvning efter en intensiv skrivperiod kunde jag inte ha fått. Barndomens rofylldhet kom över mig och inga bekymmer fanns. Allt var enkelt och livet var oändligt.

Synd att alla ärtorna är plockade och spritade nu. Jag hade god hjälp av kattungarna Troll och Trulsa som hängde i revorna och dök ned i den stora bunken för att se vad för intressant som dolde sig i den.

Här klättrar de på stengärdsgården en liten bit ifrån trädgårdslandet.

Jag är tacksam över att minnet dök upp, att bilden är så stark inom mig, trots att jag aldrig för ett ögonblick har tänkt på den där stunden. Nu kommer jag att förvalta den väl och stoppa den i min ask av fina minnen.

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare

Copyright Kim M. Kimselius

På Kimselius skrivtips eller Författartips hittar du skrivtips, skrivtävlingar och skrivarkurser.

Kanske vill du gå en skrivarkurs till sommaren för mig, Kim M Kimselius?
Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans för mig?

Blev du inspirerad av det här inlägget? Lämna gärna en kommentar och berätta längre ned i det här inlägget. Klicka på Skicka en kommentar eller Inga kommentarer, för att skriva och berätta vad du tyckte. 

Här ser du mina skrivböcker:
Att hitta glädje i skrivandet  Fråga efter den hos din bokhandlare, eller beställ den på nätet.

"Kimselius delar frikostigt, handfast och inspirerande med sig av sina erfarenheter, kunskaper och upplevelser av att skriva berättelser och att vara författare. Att hitta glädje i skrivandet är en bok som fungerar som både sporre och handbok och passar för såväl deltagare på skrivarkurser
som aspirerande författare i blandade åldrar eller allmänt intresserade." BTJ-häftet nr 20, 2015. Lektör Henric Ahlgren

Att skriva med glädje, finns att låna på biblioteket, både som vanlig bok och e-bok. Tyvärr är boken tillfälligt slut och utkommer i nyreviderad utgåva september 2016. Boken finns fortfarande som e-bok.

"Det är en ovanligt inspirerande bok. Så fort du släpper den går du direkt till datorn och börjar skriva själv. Därför att lusten blir SÅ stor efter att ha läst i denna bok att du helt enkelt inte vill göra något annat än att skriva!" Helena Milton

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

Jag med några av mina drygt 40 böcker.  Foto Bertil Knoester

Saknar dig mamma!

Sitter här och arbetar med min fars självbiografi, bläddrar i gamla fotoalbum, svartvita foton med personer som är vagt bekanta.

Men så kommer du, mamma. Bilderna på dig får mig att minnas min barndom, jag ser mig själv i varje foto av dig, från din ungdom fram till du är i den åldern jag är nu.

Då saknar jag dig så mycket. Minns hur stark du var, glädjen du utstrålade, välbefinnandet och glädjen du alltid spred omkring dig.

Det är nu fyra år sedan du försvann till min syster uppe hos änglarna. Jag saknar er båda. Jag ser din glädje när du håller mig och min syster i din famn. Jag ser stoltheten i min systers ögon när hon håller om sin lillasyster. Kärleken som flödar ur henne mot mig på bilden, är så intensiv att det gör ont.

Jag vet att ni båda står bredvid mig när jag skriver detta, men tyvärr är det inte mycket till tröst. Jag vill hålla om er, inte bara känna era händer på mina axlar, jag vill tala med er och inte bara höra era röster i mitt huvud. Jag vill att ni båda ska vara här, precis nu. Speciellt du, mamma! Jag saknar dig mamma!

Kramisar Kim

Vinn en signerad bok  (Välj fritt bland mina utkomna böcker.) Läs mer om Mysrys.

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.

Tänkvärda berättelser

Nu har jag lagt in en ny sida här på min blogg. Du hittar den till höger under  Mina Bloggsidor. Sidan heter  Tänkvärda berättelser. Tanken är att jag ska fylla på med de inlägg jag tycker bäst om och som jag märker har berört många läsare. Med andra ord kommer jag successivt att lägga in nya favoritinlägg på denna sida. Här har du ett smakprov på hur bloggsidan ser ut just nu.


Här kan du läsa de blogginlägg
som jag tycker mycket om och som har berört många läsare

Känner du mig...
...vet du vem jag är? Innerst inne...
Vet du att jag gråter när jag hör en ambulans, eftersom jag vet att någon mår dåligt och kanske inte kommer att klara sig...
Vet du att varje gång jag möter, eller blir omkörd av en motorcykel, griper skräcken tag i mig och jag mår illa, eftersom både min kusin och syster har dött i motorcykelolyckor...
Läs inlägget här 

Min källa till inspiration
Om det inte hade varit för min man, Jan, hade jag nog aldrig blivit etablerad författare. Visst hade jag redan som åttaåring bestämt att jag skulle bli författare och jag skrev. Som tonåring trodde jag inte längre på mina berättelser och stoppade dem i byrålådan och behöll drömmen inom mig. Så kom Jan.
Läs inlägget här
 

Sista dagen
Det var hennes sista dag i livet, men det visste hon inte när hon vaknade med ett leende på läpparna. Lojt sträckte hon ut sig likt en katt i den solstråle som letat sig fram genom fönstret. Hon njöt av solen och väderleksutsikterna, som hade lovat strålande solsken och mycket varmt. Hon älskade solen! Det skulle bli en perfekt dag för en tur med motorcykeln.

Läs inlägget

Tider som flytt
Hon tummade på sin virkade sjal, den var nött och solkig samt full av hål. Hon försökte förklara för personalen att sjalen var trasig, men de sa bara att den skulle vara så. Men inte kunde sjalen vara full av hål, då skulle den inte värma henne.
Läs inlägget 

En olycka händer så lätt
Tidigt i morse fick jag ett telefonsamtal från min snart 88-årige far. Skämtsamt sa jag: "Det måste vara dåliga nyheter när du ringer så här tidigt på morgonen". När han svarade: "Ja tyvärr har jag dåliga nyheter", kändes det som om hjärtat stannade på mig. Läs inlägget 

När fantasin tar över...
Min häst är den vackraste som finns. Den är isabellfärgad, gyllengulbrun med vit man och svans, vit strimma och de fyra benen är vita just precis lagom högt upp. Sådär som om hästen har vita sockar på sig. Läs inlägget här


 
Svårigheter är till för att övervinnas
Ända sedan tonåren har jag haft orden "Svårigheter är till för att övervinnas" uppsatta på väggen. Varje gång något har tagit emot har de här orden fått mig att ta nya tag.  Läs inlägget här

Min pappa en krutgubbe
I år blir min pappa 87 år. Fotot på min pappa är från hans 85-årsdag. Han står tillsammans med sina pigga systrar Titti (Ingrid) och Elvy. Visst är han stilig för att vara 85 år på den här bilden. (Mamma hade dött ett halvår tidigare.) Den som stod för läsandet i vår familj var mamma, men pappa berättade sagor, när han var hemma.   
Läs inlägget här

En bit av paradiset
Funderar ofta på om andra människor ser omgivningen på samma sätt som jag gör. Om de njuter av att bara finnas till, av en "ogräsblomma" som plötsligt dyker upp i rabatten och är den vackraste av alla blommor där, eller om de går genom livet utan att se allt det där?
Stannar andra människor upp och bara andas, ser sig omkring i naturen och njuter, eller rusar de bara på? Läs inlägget här

 

Min mamma är en ängel
Mamma berättade ofta att hon alltid tyckt om att skriva och när jag slog igenom som författare sa hon: "Det har du från mig!"
Men eftersom jag aldrig sett henne skriva, trodde jag inte på henne. Men det kanske inte var så konstigt att hon inte hade tid att skriva, med oss fyra busiga ungar och hemmet att sköta.  Läs inlägget här

 

Död, sorg, smärta och o Livsglädje
Mina fötter slogs undan och jag föll till marken, samtidigt som jorden rämnade och jag föll ned i ett stort hål. Tiotusen hjärtinfarkter slog till mot mitt hjärta och ett blödande magsår slog upp. Någon bankade med boxhandskar i min mage och mitt bröst, samtidigt som en stor stark hand fattade tag om mitt hjärta och kramade så hårt att det kändes som om hjärtat skulle gå i tusen bitar.
Läs inlägget här

 Äppelfrossa

Just nu kör jag runt i Skåne och föreläser, tankarna flyger runt i huvudet och ett minne dök upp i morse: Äppelfrossa. Nu ska jag berätta för dig vad det innebär.
I min familj har det alltid varit noga att ta vara på vad naturen bjuder på och att inte slösa med naturens resurser. Det har kommit helt naturligt, utan tjat, redan från barnsben och det sitter fortfarande i, tack och lov!Läs inlägget här

 
 

Min syster vandrar på himlens blomsteräng
För fyra år sedan dog min syster. En bilist såg sig inte för när han gjorde en vänstersväng och körde rakt på min syster. Min mamma blev förtvivlad, satte sig ned för att dö och dog efter en tid...
Läs inlägget här

  


Farmor
Min farmor hade stor betydelse för mig när jag var liten. Hon bodde i huset bredvid vårt, hon ägde affären som låg huset bredvid hennes. Hela min värld kretsade runt denna lilla yta på jorden.
Farmor och farfar hade ett stort, magiskt hus, med långa garderober som sträckte sig runt huset. Mörka, mystiska, spännande platser när jag var barn, men också skrämmande, läskiga, otäcka. Med andra ord, platser som väckte fantasin.
Läs inlägget här


En solstråle har slocknat
Idag begravs min gudsons förstfödde, min brors sonson och min snart 88-åriga fars barnbarnsbarn.
Lille William blev bara tre år, efter att i halva sitt liv ha kämpat mot cancer gav han till slut upp. När det såg ut att vända och sjukdomen verkade vara besegrade, somnade han in lugnt och stilla i sitt hem.
Läs inlägget här 


Andar, spöken, finns de?
Ni som har läst mina böcker om Kimberlie och Andys äventyr på Nya Zeeland, vet att det ingår lite andar och andra spännande saker i handlingarna. Vissa människor tycker sådant är löjligt och tror inte på andar, men jag är en sådan där person som både ser och talar med andar, på deras villkor.
Idag har jag varit och besökt goda vänner. När jag var i deras hus för första gången, berättade jag att de hade en ande. En grå gammal farbror som gladdes åt de nya ägarna.
Läs inlägget här
 

Var rädda om varandra!
Vi vet inte vilken dag som är vår sista, hur många dagar av vårt liv som är kvar.
Därför gäller det att ta vara på dem, varje stund. Njuta av dem tillsammans med vänner, familj och sina djur.
Inte kasta bort dyrbara minuter på struntsaker, ovänskap, tjafs och annat oviktigt.
Läs inlägget här


Ungdomlig iver / Milstolpar i livet
Med ungdomens iver tar vi oss an livet. Ivrigt väntar vi på första skoldagen. Tänk att få köpa allra första skolväskan, få åka skolbuss för första gången, träffa sina nya klasskamrater...
Tänk att få fylla TIO år. Det är stort. Plötsligt har jag inte bara en siffra i min ålder utan två!
Läs inlägget här

Tänk om jag inte hinner
Orden tumlar runt inom mig, nya idéer dyker upp. Flitigt antecknar jag, skriver första kapitlet eller sista kapitlet till någon ny bok och då dyker ännu en ny idé upp.
Glädjerusig antecknar jag, skriver, låter fingrarna löpa som maratonlöpare över tangenterna, timma efter timma. Pustar ut när orden lämnar mig för en stund.
 Läs inlägget här

Höstliga tankar
Idag har hösten gjort sitt intåg. Gräset knastrade fruset under mina fötter och den fodrade jackan kom på för första gången på länge.
Det är inte lika motiverande att stiga upp när mörkret pressar sig mot fönstret, men när väl morgonförberedelserna är klara och jag stiger ut får jag min belöning. Ännu ligger dimman tät över sjön när jag och hundarna vandrar ned mot den.
Läs inlägget här

Dagen är min
Tystnaden ligger runt mig. Det är inget obehagligt, bara en tystnad fylld av förväntan. En ny dag har börjat. Den här dagen är min att fyllas med precis det jag vill att den ska innehålla. Jag kan välja att sitta vid datorn hela dagen och låta fingrarna löpa fram över tangenterna, forma ord, meningar och bygga vidare på min berättelse.
Läs inlägget här

 Bara en hund, men sorgen sliter i mitt hjärta
"Min" Theo finns inte längre. Den lille valp som fick namnet efter huvudpersonen i mina böcker om Theo och Ramona. En av de valpar som var min favorit och som jag gärna hade velat behålla själv.
Läs inlägget här


En skrämmande händelse
Det var en ljuvlig sommardag, solen strålade från en blå himmel med små bomullstussar till moln. Mellan trädens stammar glittrade sjön inbjudande när jag stannade bilen vid det stora huset, långt ute på landet.
Läs inlägget här


Ja, så såg den nya sidan ut. Tyckte du om den?

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Vart tar tiden vägen?

För några timmar sedan var det morgon, nu är det redan kväll... vart tog alla timmarna vägen?

För bara några dagar sedan var det försommar, nu är det snart höst... Hur? När försvann sommaren?

Nyss var jag en liten åttaåring som drömde om att bli författare, nu är jag femtiosex år och har kommit ut med sexton böcker... Hur gick det till? Var är alla de åren?

För inte så länge sedan var min pappa yngre än vad jag är idag. Imorgon fyller han åttiosju år... ÅTTIOSJU ÅR!!! Men hallå, hur gick det till...?

Och den där främmande personen som tittar på mig i spegeln... Vem är hon? Inte är det jag i alla fall, tror jag. Om det är jag... hur blev jag hon? En avbild av min kära mor, så som hon såg ut i femtioårsåldern. Fast jag tycker allt att hon var betydligt vackrare än den person som stirrar tillbaka på mig i spegeln.

Tiden nafsar mig hela tiden i hälarna och äter upp sekunder, timmar, dagar, veckor, år, så att de passerar fortare och fortare för varje år. Jag är nästan säker på att mitt dygn inte längre är 24 timmar, utan betydligt kortare och veckan... har den verkligen sju dagar? Hur ska jag veta det, jag arbetar ju alla dagar, vardag som helg, alla dagar är lika, kanske någon plockat bort en av veckodagarna utan att jag har märkt det?

Tänk om jag vaknar imorgon och det är julafton? Hela hösten passerat utan att jag har märkt det... För det är precis så jag tror det kommer att bli: vips och så är det jul igen.

Stoppa tiden, jag hinner inte med!

Kramisar Kim
(På bilden sitter jag på min älskade häst Kingsburn. Jag är fjorton år och bär fortfarande drömmen om att bli författare inom mig, skriver i hemlighet, stoppar i byrålådorna och är lycklig. Det var igår, eller...?)

Var rädd om våra äldre, som bär en rik kunskapsskatt inom sig!

Läser om hur en äldre kvinna misshandlas till döds på en parkeringsplats, hur äldre rånas i sina hem och hur lite de respekteras i samhället.

Det är de äldre som har byggt upp samhället, nu straffas de med låga pensioner, höga skatter och blir behandlade som mindre vetande. Varför?

De äldre besitter en enorm kulturskatt, stort kunnande som försvinner om vi inte tar vara på det. I vissa kulturer högaktas de äldre för sin livserfarenhet, här i vårt land ser man ner på dem, något jag inte kan förstå.

Tänk på alla berättelser de har inom sig, hur mycket de äldre i min släkt har delat med sig av till mig som har format mig till den jag är. Tänk på all inspiration de har gett mig genom att berätta om sitt liv och uppväxt.

Bläddrade i min svärmors egenhändigt skrivna receptbok i helgen. Där låg små handskrivna kom-ihåg-lappar, genom vilka hon gjorde sin röst hörd, trots att hon sedan länge inte finns här hos oss.

Min pappa skriver ned sitt liv till sina barn och barnbarn och varje dag får jag höra hur långt han har kommit. Kanske stressar jag honom, för jag vill så gärna att han ska hinna skriva så mycket som möjligt och han är nu snart 87 år. Igår skrattade han och sa att om han skulle skriva ALLT han hade upplevt var han tvungen att leva tills han blev 150 år. "Bra", sa jag. "Då kan du ta hand om mig när jag blir gammal!" Vilket utlöste ännu ett skratt från pappa.

Är glad att jag har sparat brev från mamma, där hon har skickat kort från min barndom och berättat runtom bilderna.

Jag möter många äldre, lyssnar och lägger på minnet. De dyker upp i någon form i mina böcker. I Kimberlieböckerna (Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland och Kimberlie - Ett nytt liv) har vi fru Moonwind, en klok gammal 90-årig dam med barnasinnet kvar. Hon påminner om min mormor, men har även hämtat inspiration från mina fastrar (se bilden ovan) som båda har uppnått aktningsvärda åldrar och bär åldern med heder, både genom utseendet, mentaliteten och otrolig livsglädje som är mycket inspirerande.

När jag blir gammal/äldre (i ungdomars ögon är jag redan gammal) hoppas jag att synen på äldre människor har förändrats, att de äldre uppskattas för sina livserfarenheter, sina kunskaper och blir behandlade på ett människovärdigt sätt.

Jag fortsätter suga i mig kunskaper från de äldre och delar med mig till de yngre genom mina böcker och hoppas på så sätt bevara en kulturskatt, som annars skulle försvinna för evigt för att ingen lyssnar.

Kramisar från Kim

Min mamma är en ängel

Mamma berättade ofta att hon alltid tyckt om att skriva och när jag slog igenom som författare sa hon: "Det har du från mig!"

Men eftersom jag aldrig sett henne skriva, trodde jag inte på henne. Men det kanske inte var så konstigt att hon inte hade tid att skriva, med oss fyra busiga ungar och hemmet att sköta.

Minns när jag var på Bokmässan i Göteborg för första gången 1998. Jag stod där vid högen av mina böcker och bara njöt av att se "Tillbaka till Pompeji" och "Jag är ingen häxa" ligga där. MINA böcker! Mamma gick omkring och njöt av att jag var hennes dotter.

Minns så tydligt när en person lyfte upp en av mina böcker och jag skyndade fram och sa: "Den är jättebra! Det vet jag för jag har skrivit den! Men i och för sig så är jag ju jävig... Men den är bra!"

Min mamma strosade lojt fram och sa i vanlig samtalston: "Jag kan intyga att boken är mycket bra." Sedan skrek hon: "OCH HON ÄR MIN DOTTER!" Inga ord som mamma sa till mig, kunde mer tala om hur stolt hon var över mig, än just dessa ord, sagda till en främmande människa.

Min mamma var alltid så stilig. Jag förstår inte hur hon bar sig åt, men hon var alltid snyggt klädd, såg alltid fräsch ut, även när hon i slutet hade problem med hjärtat och inte orkade så mycket.

Usch, det här var svårt att skriva om, för tårarna rinner hela tiden på mig. Men jag vill så gärna berätta om mamma som har inspirerat mig hela mitt liv.

Min mamma är en ängel och finns ständigt runt mig, ser efter mig, tröstar mig och uppmuntrar mig. Ändå saknar jag min fysiska mamma, att krypa in i hennes famn, tala med henne och se på henne.

Jag brukade klippa henne och när jag letade bland mina bilder hittade jag en bild som jag tagit precis när hon var nyklippt. Hon var så arg på mig och blängde mot mig, eftersom hon tyckte jag hade klippt för kort. Älskar den bilden! På de flesta bilder ler hon och jag hade svårt att hitta någon bild där hon var allvarlig. Min mamma var alltid en solstråle som uppmuntrade alla och var glad.

Hon var en intelligent och vetgirig kvinna, som jag är mycket stolt över. När vi hade köpt båt tog hon Skepparexamen för att kunna styra båten och läsa sjökorten. Hon lärde sig engelska, hon gick snickarkurser, ja hon gjorde allt hon fick lust till. I många år var hon mycket aktiv i Hemvärnet i Göteborg i Lottakåren. Vilket gjorde att vi träffades mycket eftersom både jag, min bror, pappa och mamma var med i hemvärnet.

Kanske det är från mamma jag har fått all den energi som driver mig att skriva och föreläsa och resa och... Eller så är det de kombinerade generna från båda mina föräldrar, eftersom de båda alltid verkat ha styrka och förmåga att flytta berg, bara de ville.

När min mamma var i min ålder dog mormor. Då sa min mamma: "Nästa gång är det min tur!" Jag blev så arg på henne och skällde på henne. Kanske borde jag istället ha tröstat, men hennes ord skrämde mig, jag ville inte att min mamma skulle dö. Nu är jag i samma ålder som min mamma var när hennes mamma dog. Nu finns inte min mamma längre, nästa gång är det min tur... För nu förstår jag min mammas ord: Det är en fråga om generationsskifte, de äldre dör och det föds nya barn in i släkten.

Nu är det min generations tur att bli änglar, även om jag hoppas att det dröjer många, många år innan det är dags. Till dess vet jag att min mamma håller sin vakande hand över mig, tillsammans med min syster Birgitta. Det är skönt att veta att jag har två skyddsänglar, även om jag hellre hade velat ha dem levande vid min sida...

Kramisar från Kim