Politikers pensioner och invigning av Åryds Bibliotek

Du kanske tycker att rubriken "Politikers pensioner och invigning av Åryds bibliotek" är en konstig blandning, men du kommer att upptäcka att de hör ihop. Iallafall enligt min åsikt. Men jag börjar med invigningen av Åryds bibliotek.

Åryds skola och bibliotek var tidigare kommunalt, men kommunen lade ned både skola och bibliotek, vilket fick invånarna att reagera. De startade en friskola och till slut även ett bibliotek som jag fick den stora äran att inviga. Allt sker på ideell bas, böckerna är ihopsamlade och Johnny Karlsson på Holje Bok har skänkt över 2.000 böcker! Jag skänkte också några stycken, fast inte lika många!

Jan var med och dukade upp ett bokbord och genast folk kom grep de tag i de böcker de var intresserade av och höll hårt i dem. Det var underbart att se. Jag smög ut ur lokalen för att få en stund för mig själv, medan Jan höll ställningarna.

Det var 80 föranmälda till invigningen och lika många oanmälda kom, så det blev fullt hus. Arrangörerna var jätteglada och hämtade fram fler stolar.

Jag har tidigare invigt ett bibliotek och då skulle jag bara prata cirka 3 minuter, så det hade jag förberett även denna gång. Göran, som var min kontaktperson, talade om för mig att han skulle tala i cirka 3 minuter, därefter var det min tur. När jag sa att jag också skulle tala i 3 minuter svarade han att jag fick allt tala minst 20-30 minuter. Så det gjorde jag.

Det var inga problem för mig att prata, jag har massor av roliga saker att berätta. Jag berättade om mina resor, bland annat om resan till Mexiko. Där jag köpte den vackra klänningen jag har på mig på bilderna. Många var mycket nyfikna på den. När jag var klar förklarade jag biblioteket invigt genom att lämna över min gåva bestående av mina böcker.

Den officiella biten av invigningen bestod av att jag, som första person, fick skriva i bibliotekets gästbok. Det gällde att tänka till och skriva något bra.

Här ser du bibliotekarien som håller i bokgåvan från mig, medan jag skriver i gästboken.

Även jag fick en gåva, en fin blomsterbukett som fortfarande står lika vacker trots att det nu har gått några veckor. Ibland nyper vi i blommorna för att se om de verkligen är äkta, och det är de!

Jan och jag fick varsin mugg som minne av invigningen, vilket vi tacksamt tog emot. Därefter var folk ivriga att köpa böcker och få dem signerade. Det var roligt att ha tid att prata med folk och få höra vad de tyckte om det jag hade pratat om och vad de tyckte om mina böcker.

Sedan var det dags för fika innan vi nöjda och belåtna åkte hem.

Nu kommer vi till politikerdelen. I söndagskväll såg jag på tv att politiker får pension trots att de bara är 36 år, vissa så mycket som över 500.000 per år. Totalt uppgick siffran i 36 miljoner, eller var det miljarder kronor, per år. De har alltså pension ifrån staten trots att de har andra arbeten. En del bryr sig inte ens om att söka andra arbeten, varför skulle de göra det, de har det bra ställt ändå.

Därefter följde ett inslag (säkert noga genomtänkt) om en kvinna som hade haft assistent p.g.a. att hon var totalförlamad i benen och ena armen efter en stroke. Nu hade assistenten dragits in, p.g.a. pengabrist... Häromveckan hörde jag också att pensionerna för de vanliga pensionärerna skulle sänkas nästa år, inte politikernas pensioner...

De här uppgifterna gjorde mig mycket arg och upprörd. Här får friska, unga människor pension utan någon som helst anledning, medan staten drar in på skolor, bibliotek, tvingar cancersjuka människor ut i arbetslivet, drar in assistenter för personer som verkligen behöver det och försämrar det för allmänheten. Medan de själva sitter med skyhöga löner, fallskärmar, pensioner och allt vad det är.

När vi flyttade till Eringsboda fanns här både bank, post, buss och bensinstation. Nu finns inget av det längre.

Kanske vi skulle göra revolution, som de gjorde i Frankrike på 1700-talet (se min bok Giljotinen).

"Har de inget hut i kroppen", skulle mormor ha sagt och med det menat "Skäms de inte!"

Det tror jag inte att de gör, för då hade de avsagt sig sina pensioner och låtit dem som verkligen behöver pengarna få dem istället! Det hade i alla fall jag gjort!

Kramisar Kim

Vinn en signerad bok:  (Välj fritt bland mina utkomna böcker.) Läs mer om Giljotinen.

Det skulle vara roligt om du berättade vad du tycker om det du just har läst. Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Tycker du att mina böcker låter intressanta finns de att köpa här.

Var rädd om våra äldre, som bär en rik kunskapsskatt inom sig!

Läser om hur en äldre kvinna misshandlas till döds på en parkeringsplats, hur äldre rånas i sina hem och hur lite de respekteras i samhället.

Det är de äldre som har byggt upp samhället, nu straffas de med låga pensioner, höga skatter och blir behandlade som mindre vetande. Varför?

De äldre besitter en enorm kulturskatt, stort kunnande som försvinner om vi inte tar vara på det. I vissa kulturer högaktas de äldre för sin livserfarenhet, här i vårt land ser man ner på dem, något jag inte kan förstå.

Tänk på alla berättelser de har inom sig, hur mycket de äldre i min släkt har delat med sig av till mig som har format mig till den jag är. Tänk på all inspiration de har gett mig genom att berätta om sitt liv och uppväxt.

Bläddrade i min svärmors egenhändigt skrivna receptbok i helgen. Där låg små handskrivna kom-ihåg-lappar, genom vilka hon gjorde sin röst hörd, trots att hon sedan länge inte finns här hos oss.

Min pappa skriver ned sitt liv till sina barn och barnbarn och varje dag får jag höra hur långt han har kommit. Kanske stressar jag honom, för jag vill så gärna att han ska hinna skriva så mycket som möjligt och han är nu snart 87 år. Igår skrattade han och sa att om han skulle skriva ALLT han hade upplevt var han tvungen att leva tills han blev 150 år. "Bra", sa jag. "Då kan du ta hand om mig när jag blir gammal!" Vilket utlöste ännu ett skratt från pappa.

Är glad att jag har sparat brev från mamma, där hon har skickat kort från min barndom och berättat runtom bilderna.

Jag möter många äldre, lyssnar och lägger på minnet. De dyker upp i någon form i mina böcker. I Kimberlieböckerna (Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland och Kimberlie - Ett nytt liv) har vi fru Moonwind, en klok gammal 90-årig dam med barnasinnet kvar. Hon påminner om min mormor, men har även hämtat inspiration från mina fastrar (se bilden ovan) som båda har uppnått aktningsvärda åldrar och bär åldern med heder, både genom utseendet, mentaliteten och otrolig livsglädje som är mycket inspirerande.

När jag blir gammal/äldre (i ungdomars ögon är jag redan gammal) hoppas jag att synen på äldre människor har förändrats, att de äldre uppskattas för sina livserfarenheter, sina kunskaper och blir behandlade på ett människovärdigt sätt.

Jag fortsätter suga i mig kunskaper från de äldre och delar med mig till de yngre genom mina böcker och hoppas på så sätt bevara en kulturskatt, som annars skulle försvinna för evigt för att ingen lyssnar.

Kramisar från Kim