När fantasin tar över...

Min häst är den vackraste som finns. Den är isabellfärgad, gyllengulbrun med vit man och svans, vit strimma och de fyra benen är vita just precis lagom högt upp. Sådär som om hästen har vita sockar på sig.

Han heter Pinto, är valack, men för sig som en hingst. Ja, han ser faktiskt ut som en arabhingst när han springer mot mig i hagen, med huvudet lyft högt, spänst i stegen och svansen som en plym bakom sig.

Pinto gnäggar gällt när han ser mig på långt håll, när han är närmare blir gnägget mjukare, för att till slut bara bli ett svagt mummel när han stannar till vid min sida.

Han brukar köra runt mulen i mitt hår. Mulen är sammetslen. Jag lägger min kind mot den och stryker sakta mitt huvud mot hans. Pinto frustar försiktigt, som om han säger "jag älskar dig". Jag lägger armen om hans huvud, pussar hans mule och viskar "älskar dig också".

Sedan tar jag ett stadigt tag i manen och svingar mig upp i ett enda hopp. Slår benen i ett fast grepp runt hans mjuka, men bastanta kropp och manar honom framåt.

Med små lätta tryck med benen och strykningar på hans hals med min hand, styr jag denna stora varelse som om vi är en enda. Vi är ett, i tanke och kropp. Vi vilar i nuet och färdas tillsammans som en enda person.

Jag manar till galopp och vi far fram över stockar och stenar. Vinden fladdrar i mitt långa mörka hår och Pintos svans står rakt ut, manen flyger fram och tillbaka över hans nacke. Han älskar att vara fri, utan betsel, remmar och sadel. Bara min varma kropp mot hans, bara min tyngd, bara min närhet.

Livsglädjen far igenom mig och jag saktar ned till kort galopp för ett ögonblick, annars vågar jag inte. Men när rytmen är mjuk tar jag steget, släpper taget om manen, sätter upp först den ena knäet på hans rygg, sedan det andra. Står så ett tag på knäna och håller armarna rakt ut, för att hitta balansen.

Min röst uppmanar Pinto att ta det varligt, inga hopp, inga plötsliga kast åt sidan. Det känns som han förstår, för han fortsätter sin lugna, korta galopp och jag vågar ta det slutgiltiga steget. Drar fram ena foten och sätter den mot ryggen på Pinto, lägger tyngden på foten, medan jag drar fram nästa fot och sätter ned även den. Nu sitter jag på huk och vinden känns hårdare, och lite våldsammare. Jag tvekar... Sedan reser jag mig sakta upp och står med båda fötterna lätt vridna utåt, för maximal balans, armarna rakt ut, huvudet lyft i triumf och ett lyckligt leende som sakta sprider sig över mitt ansikte.

Det är då trädet dyker upp. Jag ser det alldeles för sent, för jag har fokuserat på balansen. Slaget träffar mig rakt över pannan och jag tumlar omkull. Först raklång på Pintos rygg och så är det som om jag för en sekund ligger still i luften när Pinto galopperar vidare och jag stannar kvar. Sedan faller jag med en duns till marken och allt är över...

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Kolshults Ponnybus mer än hästar

Idag har jag och mina vänner varit ute på ett stort äventyr tillsammans med Kolshults Ponnybus utanför Eringsboda i Blekinge.

Allting började när min väninna Anki för några veckor sedan ringde och sa att hon och hennes familj skulle komma ned och att det skulle ske när hon fyllde år. Anki sa att hon förväntade sig en alldeles speciell födelsedag.

Det tänkte jag se till att ge henne, för även om Anki bara hade menat det som ett skämt, ville jag ge henne en oförglömlig dag. Därför bokade jag in turridning för Anki och hennes dotter Matilda, som också fyllt år några dagar tidigare. Det enda Anki och Matilda fick reda på var att de skulle ha joggingbyxor och grova skor för den hemliga upplevelsen jag hade planerat. Gissa om de var nyfikna.

De tiggde och bad om ledtrådar, vilket Anki också fick på morgonen i form av örhängar i form av hästhuvuden. Hon förstod inte ledtråden. De gissade på luftballong, bungyjump (eftersom Kimberlie hoppar det i en av mina böcker), bergsklättring, vildmarksvandring... Allt utom hästridning, eftersom de vet att jag sedan många år är mycket allergisk mot hästar.

Det var inte förrän vi svängde upp på gårdsplanen och Anki fick se hästarna som hon förstod. Här är Anki tillsammans med Matilda.


















Heike som förestår Kolshults Ponnybus tog leende emot oss. Anki var ovetande om att det väntade fler överraskningar.













Medan Anki och Matilda klädde om för ridningen passade jag på att se mig omkring. Men jag kunde bara hålla mig utanför, på avstånd från hästarna. Dessutom stoppade jag in en påse i min bil. Bärpåsen innehöll grimmor och grimskaft till hästarna, något Anki och Matilda inte fick se.













Här kommer två förväntansfulla och förmodligen också lite nervösa ryttare.













Heike och Anki tränsar hästarna.














Matilda tränsar hästen.












Här är de på väg från stallet













Först rider Heike på sin Islandshäst...
















...därefter kommer en lycklig Anki som alltid ser så fantastiskt bra ut på alla foton...















...efteråt kommer en glad Matilda... Hon är extra glad eftersom hästen heter RAMONA, precis som Theo och Ramona i mina böcker, som Matilda är stor fan av.


















"Vi ses ikväll!" ropar jag till Anki när de rider iväg och hon låter lite frågande, när hon säger "Ikväll?"... Förmodligen undrade Anki om de skulle vara ute hela dagen. Jag hör Heike säga: "Om en timma händer det något mer..."


















Det som ska hända är att vi väntar ute i skogen, vid en insjö, med picknickskorg. Vi, det är Ankis man Lasse, min man Jan...













...Ankis son Robbin...













...och jag, Kim.














Förväntansfullt väntar vi på deras ankomst. Har allt gått bra? Är Anki glad för sin födelsedagspresent?













Heike har precis sagt att de snart är hemma när Anki till sin förvåning känner igen oss. Samtidigt tror Anki att de verkligen snart är hemma och att vi har gått dem till mötes.













Men istället för att komma hem, blir det avsittning och hästarna får bli av med träns och sadel och får på sig en grimma och ställs i skuggan. Här Anki med sin häst.














Här kommer ryttarna och av Ankis gest mot mig förstår jag att det var en mycket lyckad och oväntad födelsedagspresent. Dessutom ÄLSKAR Anki picknick.













Men innan de får slå sig ned för att äta med oss måste de hoppa i sjön, annars kan jag inte sitta bredvid dem.













Till slut är det dags för varma smörgåsar, ja de var faktiskt varma, för de hade legat i kylväska... Och lite kallt vatten som också legat i kylväska, med med isklampar till sällskap.














Nu är det dags för avfärd igen.


















Hästarna sadlas och tränsas.













Därefter får även hästarna ta en liten badtur och dricka...













...innan det är dags att vända nosen mot stallet igen.














Förväntansfullt stod jag och väntade med kameran för att se dem anlända till häst, men istället kom de ledande på shetlandsponnies. Anki skrattade och sa att hästarna hade krympt efter badet. Men anledningen var att de hade släppt ut hästarna i hagen på väg tillbaka till stallet och tagit hem ponnisarna för ett nytt äventyr med andra lyckliga ryttare.













Att jag överhuvudtaget ens kom på idén att boka en halvdagsutflykt till häst för min väninna och hennes dotter, beror på att jag själv har stort ridintresse och har ridit sedan jag var tio år.

Dessvärre blev jag allergisk mot hästar för omkring 15 år sedan och rider nu endast i fantasin. Ni som har läst mina böcker märker säkert att det är en hel del hästar i dem, t.ex. Riddarsvärdet, Vikingaträl, Snapphanar, Snapphaneresan, Kinesiska Draken, Svarta Döden... Ja i de flesta böcker förekommer det hästar i någon form. Det är mitt sätt att fortsätta med mitt ridintresse trots att jag nu inte kan gå i närheten av en häst.

Dagen var inte slut här. För när vi hade ätit mat och tårta gav vi oss ut på nya äventyr, men det berättar jag mer om i morgon...

Kramisar Kim