Boktips Fortfarande Alice av Lisa Genova

Fortfarande Alice av Lisa Genova

Det här är en skrämmande skildring av Alice Howland som är en kvinna på höjden av sin karriär. Hon är Harvardprofessor och ytterst skärpt. Hon har just fyllt femtio. Hon tar sin dagliga joggingtur och en dag minns hon plötsligt inte var hon bor. En dag när hon föreläser tappar hon ord. En annan gång har hon glömt att hon skulle flyga iväg till en annan stad för att föreläsa och åker hem istället.

När hon får diagnosen Alzheimer skriver hon en checklista till sig själv: "Alice, om du inte kan svara på någon av följande frågor, klicka på mappen Fjäril och följ instruktionerna där." Alice har bestämt sig för att ta livet av sig. Hon samlar på sig medicin som hon kan ta för att begå självmord. Alla instruktioner finns i mappen Fjäril på datorn. Hennes Blackberry är hennes räddning. Där finns hela hennes liv. Varje dag svarar hon på de frågor hon ställt sig själv, varje dag svarar hon rätt. Men så en dag hittar hon inte sin Blackberry. När den till slut hittas instoppad i frysen är den helt förstörd. Nu har hon inga frågor att besvara längre, till slut minns hon dem inte. När hon hittar mappen Fjäril och kikar in på den, glömmer hon av instruktionerna så fort hon lämnar datorn. Alzheimersjukdomen har gått för långt.

Jag led verkligen med Alice igenom hela boken. Inne i sitt huvud visste hon allt, men hon kunde inte förmedla sig, gradvis försvann även det inre medvetandet och hon blev lugn.

Det här är inte bara berättelsen om Alice, utan även om hennes familj, hennes man som också är professor, hennes tre barn som låter testa sig och det visar sig att en av dem har genen som kommer att ge henne Alzheimer.

När någon blir sjuk är det inte bara individen som drabbas, det är alla personer i individens närhet. Det här är en mycket väl skildrad berättelse om vad som händer när någon får Alzheimer. Läs den!!!

Lisa Genova är född 1970. Hon är fil.dr i neurovetenskap från Harvard och mycket engagerad i Alzheimerfrågor. Romandebuten Fortfarande Alice gav hon först ut själv innan den gavs ut på ett stort förlag. Boken har sedan dess legat 56 veckor på New York Times topplista, blivit flerfaldigt prisbelönad och givits ut i 31 länder. Filmen hade svensk premiär våren 2015 och har vunnit en lång rad priser, bl.a. belönades Julianne Moore med Oscar, Golden Globe och BAFTA för bästa kvinnliga huvudroll.

Den får fyra stjärnor av fem möjliga.


Blev du nyfiken på boken? Fråga efter den hos din bokhandlare, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris , Bokus och CDON.COM.

För fler boktips kika in på Kimselius Boktips här på bloggen.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina närmare 40 böcker. Foto Bertil Knoester.

Skrivandet går trögt just nu

Nu borde Mayafolkets Hemlighet ha varit helt klar för att skickas till korrekturläsarna. Men eftersom jag blev sjuk på min researchresa till Mexiko har jag legat helt utslagen sedan jag kom hem och det har inte blivit något skrivit. Har släpat mig upp till datorn och gjort mina blogginlägg, men inte mycket mer.

Nu börjar livsandarna återvända till mig. Natten till söndag tillbringade jag, för första gången på två veckor, i min egen säng. Tidigare har jag suttit i en fåtölj för att jag har hostat grymt mycket om jag har legat ned. Visst jag hostade när jag låg ner, men inte alls lika mycket som tidigare. Och vet du... så fort jag fick sova mer än 1-2 timmar i sträck, då kom orden!

Därför vaknade jag med orden inom mig för första gången på många veckor. Känner mig lycklig igen och det finns hopp om att jag äntligen ska bli frisk. Det har varit tre mycket, mycket jobbiga veckor, med förkylning, hosta, flunsa och lunginflammation.

I takt med att solen börjar värma, fåglarna kvittra och blommorna poppa upp ur jorden, börjar även energin återvända till mig. Jag hoppas det går fort, för jag har så mycket jag måste hinna med den här våren och mitt schema är fullt. Men på något sätt kommer det att gå, det vet jag, för när jag väl sätter mig vid tangenterna då kommer orden att flöda ut ur mina fingrar och Mayafolkets Hemlighet blir klar!

Nu orkar inte mina armar skriva mer, dags att vila dem lite igen.

Kramisar från Kim

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.

Elak Mexikobacill blir lunginflammation

Sedan två och en halv vecka tillbaka har jag varit sjuk. Jag insjuknade i Mexiko med hög feber och hosta, men tog mig ändå igenom resan. Mycket med hjälp av bra kondition och starka vilja och mexikansk feberdämpande medicin.

När jag kom hem var jag fortfarande sjuk och hostan blev värre. Kanske för att jag kom från +37 grader till +5-10 grader, eller så var kroppen sliten av mitt tempo i Mexiko och av tidsskillnaderna.

Till slut hade jag sådan svår hosta att jag trodde tarmarna skulle hoppa ur när jag hostade. Det gjorde ont i hela kroppen. Ringde till vårdcentralen och jag fick komma in direkt. Fick en ny, helt underbar läkare. Han satte mig att andas i en speciell maskin, eftersom jag har astma, dessutom fick jag dricka luftvidgande medicin. Hostan dämpade sig och jag grät nästan av lycka.

Febern var kvar och så även hostan. Att ligga och sova var stört omöjligt eftersom jag hostade så fort jag lade mig. Och det var ingen rethosta utan den kom bubblande långt nerifrån lungorna.

Min man Jan har varit ett fantastiskt stöd, både när jag var i Mexiko och när jag kom hem sjuk. När jag var bortrest skötte han pingandet av mina förskrivna blogginlägg och han lade även ut dem på facebook. Han pysslade om mig när jag kom hem och om det bara hade berott på hans omsorg hade jag säkert blivit frisk.

Jag har varit tvungen att avboka mängder av inbokade evenemang de här två veckorna och jag är bara tacksam för att nästa vecka är blank i min kalender, så att jag hinner återhämta mig rejält innan jag ska ut och föreläsa igen.

Med hostan kom även febern, som sagt, och den har varit min ständiga följeslagare sedan två och en halv vecka nu. Dessutom fick jag ögoninflammation och idag ringde jag till vårdcentralen för att få hjälp med det. Inte hade jag en tanke på att få hjälp med hostan också, den skulle ju gå över av sig själv...

Fick samma underbara läkare och han satte mig i andningsmaskinen igen. Han berättade hur mina lungor hade låtit första gången han lyssnat på dem: Som en vattenkokare som bubblar för fullt, samtidigt som den visslar och piper för att säga att vattnet var klart. Log åt hans beskrivning, men skratta orkade jag inte, för jag var helt slut.

Ingen rejäl sömn på ett par veckor, inte mycket mat eftersom jag har svårt att äta. Det visade sig att min hals var rejält svullen och röd. Dessutom hade jag fått lunginflammation. Inte konstigt att jag knappt orkar resa mig upp från stolen, lyfta mina armar, böja mig ned för att klappa hundarna eller ens läsa en bok.

Att skriva blogginläggen brukar gå fort, men nu när jag är sjuk är det inte så lätt, eftersom armarna och huvudet inte riktigt hänger med.

Nu vet du varför jag inte svarat på dina bloggkommentarer på ett tag, heller varit aktiv på de sociala medierna. Jag har helt enkelt inte orkat.

Med hjälp av antibiotikan ska väl hostan äntligen lägga sig och jag kommer att få tillbaka matlusten och orken igen. Tack och lov för Alexander Fleming som upptäckte penicillinet.

Nu ska jag gå och sjunka ned i min fåtölj igen, zappa runt bland alla tv-kanaler och slötitta, och vänta på att medicinen börjar verka så att jag blir människa igen!

Kramisar Kim


Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.

Boktips: Tussan Kavat och rak, att leva med aspberger

Sitter här med ett stort leende på läpparna efter att ha läst Tussan Kavat och rak av Helena Svedlund. Detta är en mycket annorlunda bok. Den handlar om Tussan som har Aspberger. Boken är skriven med kärlek och humor och man kan inte annat än älska Tussan efter att ha läst boken. Dessutom beundrar jag Tussans mamma och bror.

Att vara mamma till Tussan är en utmaning och ett äventyr. Även om det ibland känns bottenlöst och sömnlöst så försöker Helena se det som en gåva. Det är inte alla förunnat att få ett barn som Tussan, hon förgyller livet men hon ger också ett nattsvart mörker. Att leva med Asperger som funktionshinder är inte lätt och att vara anhörig är ingen lek det heller. Det här är en liten glimt ur Helena och Tussans liv. Med en stor dos humor får vi följa med in i en värld fylld av hopp, förtvivlan och kaos men också enormt mycket kärlek till den helt underbara tjejen Tussan kavat och rak.

Det här är en liten bok som ser ut som en bilderbok för barn, men jag tycker att det är en bok som kan läsas av precis alla. Faktiskt tycker jag att den bör läsas av så många som möjligt, både barn och vuxna, för att alla ska inse att livet inte alltid är så lätt, men att där finns mycket  glädje ändå.

Kramisar Kim

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.

Ett brev som berör

Det kom ett brev som berörde mig djupt och som jag vill dela med mig av till dig:

"Jag har haft Leukemi.Fyra cellgiftsbehandlingar och en benmärgstransplantation. Nästa vecka ska jag upp till Umeå för ettårskontroll efter transplantationen. Jag har besegrat cancern. Tagit mig ut på andra sidan tunneln. Mycket starkare och mycket gladare. Har gett detta hemska monster en käftsmäll och vandrat vidare.
För mig är tid allt. Att få tid. Tid med barnen. Tid med vännerna. Tid med familjen och även tid för mig själv. Efter att ha kämpat mig tillbaka efter transplantationen så känner jag att jag vill vara med på allt. Göra allt. Inte missa nåt. Samtidigt så vill jag få tid att bara vara. Läsa böcker med min sexåriga dotter. Känna hennes mjuka hand på min, höra hennes miljoner frågor om vad som händer. Sitta nära. Kramas.
Jag vill få tid med min artonåriga bonusdotter som snart är på väg ut i vuxenlivet. Höra hennes tankar om livet. Höra vad som händer i hennes liv. Finnas där för henne. Jag vill få tid med min sambo. Mitt allt. Min stora kärlek och min bästa vän. Han som stått vid min sida under denna hemska resa. Inte för en sekund har han fått mig att tvivla på att vi skulle klara detta. Jag vill få tid med honom. Få tid att sitta med honom och prata. Fortsätta planera vårat liv. Tillsammans.
Att inte veta om man får fortsätta att vara en del av deras liv har varit hemskt. Skräckinjagande. Jag har förlorat ett år med mina barn. Jag har förlorat ett år med min sambo. Ett år som jag aldrig får tillbaka. Tid som alltid är förlorad. När man är cancersjuk så bestämmer man inte själv över sin tid. Man måste rätta sig efter vad läkaren säger. Man måste gå än hit och dit för undersökningar, behandlingar och skit. Nu är jag frisk. Jag bestämmer själv vad jag ska göra. Jag bestämmer själv vad jag ska göra med min tid. Jag gör det jag vill göra.
Jag lägger min tid på att leva. Varje sekund, varje minut, varje timme, dag som natt. Tid är ovärderlig. Inget man kan köpa för pengar. Du och endast du bestämmer vad du lägger din tid på. Glöm inte att ta vara på tiden. Man vet aldrig hur mycket tid man har. På ett ögonblick kan den vara borta. Och man får den aldrig tillbaka." /// Jenny
Efter att i år ha förlorat tre kära släktingar till den giriga kräftan, som vi kallade cancern när jag var barn, berörda det här brevet mig mycket. Det kom från Cancerfonden, som tackade för mina gåvor under året. Gåvor jag skänkt i samband med sjukdomsbeskeden, i samband med dödsfallen och bara som gåva för att hitta botemedel mot cancer. Vem vet vem som drabbas härnäst, jag, du eller någon annan som du eller jag har kär.

Vill du skänka en slant till Cancerfonden kan du göra det på 90 1951-4 eller gå in på Cancerfondens hemsida. Jag tänker fortsätta stödja cancerfonden, för en vacker dag kanske jag själv kommer att få hjälp av deras forskning... Vem vet...

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Säg vad jag ska göra...

Hon låg och tänkte på svärdotterns ständiga fråga: "Kan jag hjälpa till med något?" En fråga som ställdes i förhoppning om att inte behöva göra något. Svärdottern satt alltid vid köksbordet, med huvudet böjt över en tidning och mumlade fram frågan, knappt hörbar. Ibland retade hon sig på den unga kvinnan, men hon ville inte ha någon hjälp av en person som så tydligt visade att hon inte ville hjälpa till, även om hennes ord sa något helt annat.

Hennes tankar gick till den yngste sonens flickvän. Hon var som ett yrväder när hon for in genom dörren. Hennes ord var ständigt "Säg vad jag ska göra!" Hon backade inte för något, hon tog tag i saker och ting utan att fråga, hon satte sig aldrig ned när det var dags att laga mat, hon hjälpte till, skrubbade potatis, dukade fram, gjorde sås. Ja hon var en rejäl flicka att ha vid sin sida. Hon var glad för yngste sonens skull, men bekymrad över den äldste. Han fick slita i hemmet, medan hans fru satt försjunken i en bok, eller en veckotidning. Varför sa han inte till?

Hon kände en förändring i rummet och slog upp ögonen. Hennes man satt på en stol vid hennes sida och höll hennes slappa, orörliga hand. Han log när han såg att hon öppnat ögonen och strök henne försiktigt över kinden. Hon såg rörelsen, men hon kände ingenting. Jo, hon kände kärleken strömma mot sig i mannens blick och genom hans gest. Men hon kände inte beröringen. Hon hade inte känt någonting sedan bilolyckan.

Hon mindes den tydligt. Även om läkaren sa till hennes man att hon inte kom ihåg någonting från olyckan. Jo, hon mindes varenda sekund. Chocken när hennes lilla bil träffades bakifrån av den stora lastbilen, känslan när bilen slungades fram mot bussen framför. Ljudet av metall som klämdes ihop, ett skärande ljud som hade letat sig in i varje vrå av hennes kropp. Först hade hon inte känt någon smärta. Mest chock och rädsla. Efter några sekunder kom smärtan. Hon kände blodsmaken i sin mun, hon hade svårt för att andas, hon kunde inte röra sig. Det kändes som om något stack in i hennes kropp, men hon kunde inte se efter. Hon satt som i ett skruvstäd av förvriden plåt.

Ett tag domnade hon bort, det mindes hon. För plötsligt var det folk omkring henne. Någon hade lagt en filt över henne, medan brandmän sågade isär den förvridna plåten. Hon såg skräck i någons ögon, förtvivlan i någon annans, men ingen sa något annat än att allt skulle bli bra. Hon skulle bara ta det lugnt. Hon ville skratta, hur skulle hon kunna göra något annat än ta det lugnt, så hårt fast som hon satt?

När de lyfte upp henne hade hon svimmat, försvunnet in i mörker. Nästa gång hon vaknade var på sjukhuset. Hon låg i den här sängen. Sönerna med sina respektive fanns i rummet, hennes käre make satt vid hennes sida och höll hennes hand. När hon hade slagit upp ögonen hade genast yngste sonens flickvän sagt: "Säg vad jag ska göra?" medan svärdottern sagt "Kan jag hjälpa dig med något?"

Sönerna hade rastlöst trampat omkring och knappt vågat titta på henne. Det var då hon hade förstått att något var helt fel. Hon kunde inte öppna munnen för att berätta att hon mådde bra. Hon hade inte ont någonstans. Hon hade överlevt krocken. Hon hade känt sig så lyckligt, ända tills hon förstod att hon inte med ord längre kunde uttrycka vad hon kände.

Det kliade på hennes näsa och hon lyfte handen för att ta bort klådan. Nej, hon lyfte inte handen, för den ville inte lyda hennes kommando. Den låg bara slapp på täcket, raklång utefter hennes kropp.

Yngste sonens flickvän hade tagit upp sin lilla spegel ur handväskan och hållit den framför hennes ögon. Hon skulle ha flämtat till, om hon bara hade kunnat, men något satt i hennes mun och förhindrade henne från att göra det. Hon stirrade tvivlande på sitt bandagerade huvud, sitt blålila ansikte, på den tjocka tuben som stack ut ur hennes mun. Hon ville gråta, men inga tårar kom.

"Säg vad jag ska göra?" viskade yngste sonens flickvän. Men hon kunde inte säga något, hon kunde inte ens gråta.

Den unga flickan började prata, som om hon var den enda i rummet som hade röst. "Du har en maskin som andas för dig, eftersom du inte kan göra det själv. Just nu är du förlamad, men det kommer säkert att bli bättre..."

"Hon har krossat ryggkotor. Hon kommer aldrig att bli bättre!" sa svärdottern.

"Sch..." sa yngste sonens flickvän. "Du kommer att bli bättre! Vi ska hjälpa dig! Oroa dig inte. Vi finns här hela tiden."

Hon hade somnat, eller så hade hon bara blundat för att fly från den hemska sanningen. Hon var totalförlamad, hon kunde inte andas själv. Hon var inte hon längre, hon var bara ett opersonligt kolli som låg där i en sjukhussäng.

Månaderna gick, ingenting hände. Maken kom varje dag på besök, men den övriga familjens besök blev alltmer sporadiska. Hon förstod dem, hon kunde inte prata med dem, inte visa någon känsla över huvudtaget. Hon kunde bara röra på ögonen. Hennes man berättade för henne om förändringarna i naturen, hur det var på jobbet, att hennes vänner frågade efter henne. Han berättade att yngste sonens flickvän var gravid och hon hade blivit glad. Han sa att de hade förlovat sig och ville gifta sig, men väntade tills hon var bättre och kunde vara med på bröllopet.

Hon ville gråta, men inga tårar kom.

En dag ställde mannen frågan hon hade väntat på så länge: "Säg vad jag ska göra?"

Hon såg på honom, intensivt och försökte med blicken tala om vad hon önskade. Sedan lät hon blicken gå mot det håll där maskinen fanns. Hon såg tillbaka på sin man och såg hur hans ögon fylldes av tårar.

"Är du säker?" frågade han.

Hon blundade och såg sedan på honom igen. Hon hoppades att han hade förstått.

"Jag älskar dig med varje andetag, så länge jag lever!" sa hennes käre make sedan många år tillbaka. Han reste sig, böjde sig över henne och kysste hennes ögon och kinder. Sedan gick han fram till apparaten och drog ur kontakten.

Hon undrade om Gud skulle ta emot henne med orden "Säg vad jag ska göra!" Hon visste precis vad hon skulle säga: "Skänk mina kära ett långt och friskt liv. Låt dem glömma mig och låt dem leva fullt ut."

Luften tog slut i hennes lungor och hon hann tänka "Nu kommer jag", med tankarna hos sin förstfödde son som endast fått leva någon månad. Hon visste att hon inte skulle vara ensam när hon lämnade denna värld. Någon väntade redan på henne. Någon som inte längre skulle behöva vara ensam.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Förändringen / Stroke

Som vanligt vaknade hon med ett leende på läpparna och studsade upp ur sängen. Men det var ingen vanlig dag, för hur hon än försökte stiga upp föll hon bara tillbaka i sängen igen.

Till slut gav hon upp och väckte sin man. Med ett generat skratt berättade hon att det verkade vara något fel, hon kunde inte ta sig upp. Då var det han som studsade upp ur sängen och genast stod vid hennes sida. "Mår du bra?" frågade han och hon svarade skrattande att hon mådde jättebra. Hon kunde bara inte komma upp ur sängen.

Hon blev lite fundersam när hon såg hans bekymrade min när han försvann ut ur rummet. Hon hörde att han ringde. När han kom tillbaka hjälpte han henne att klä på sig och på något sätt fick han ut henne till bilen. Hon tyckte han pjåskade. Inte behövde hon åka till sjukhuset.

Väl framme vid sjukhuset kom de och hämtade henne med en bår. Nu började hon må mycket sämre. Det kändes som om världen var upp och ned, så när hon låg på sjukhussängen låg hon egentligen under den. Hon ville skrika av skräck, men klamrade sig bara fast vid sängen.

När läkaren kom in upptäckte hon att hon inte kunde vrida huvudet, inte flytta sina ögon. De var liksom låsta vid en enda punkt, både huvudet och ögonen. Ännu förstod hon inte hur allvarligt det var, men av sin mans ansikte, som såg ut att ha åldrats tio år den här morgonen, förstod hon att hon kanske inte var helt okej.

De körde henne genom mängder av apparater, hon fick mediciner. Nu klamrade hon sig inte fast längre. Högerarmen var inte med riktigt. De sa att hon skulle få stanna kvar, hon ville hem, de bara skakade på sina huvuden och log. När de körde upp henne på avdelningen, såg hon skylten STROKEAVDELNINGEN passera förbi. Då blev hon rädd. Hade hon fått en stroke? Men hon mådde ju bra!

De installerade henne på ett rum. Personalen talade med henne och förklarade att hon skulle få komma att stanna länge hos dem, men tillsammans skulle de klara av det här. Det gällde bara att vara stark och envis. Hon grät.

Nu insåg hon hur dålig hon var. Hon kunde inte röra huvudet, inte flytta blicken, inte ta sig upp, hade inte full rörlighet i höger sida och hon var ständigt yr, eftersom hon försökte tvinga blicken att flytta sig, men den flög hela tiden tillbaka i samma läge. Eller den kanske stannade där hela tiden, det var bara hon som trodde att hon hade lyckats bekämpa kroppen med sin starka vilja.

Hon bestämde sig för att hon skulle bli bra, hon visste att viljan kan besegra allt, även en stroke, så hon började kämpa. Hon fick papper och penna och kämpade med att skriva, först bokstäver, sedan sitt namn och sedan blev det längre text.

Varje vaken stund övade hon på att flytta blicken att använda kroppen, att vifta på tårna, att försöka sätta sig upp. Det kändes förnedrande att bli lyft över till en rullstol, bli duschad, tvättad, torkad. Därför kämpade hon, besluten att ta tillbaka sitt liv igen.

Hon skrev:
Älskade. Ditt leende gör mig glad och dina besök betyder mycket för mig. Det gör det roligt att kämpa med övningarna... Nu har jag övat igen efter att jag skrev första texten. Mitt högra knä knakar. Jag missar inte vänsterknät med högerbenet lika ofta nu. Näsan missar jag ofta och när jag ska hålla armarna rakt ut, alldeles stilla samtidigt som jag blundar, så har jag svårt att hålla högerarmen uppe i samma höjd som vänsterarmen. Nu blir jag snurrig i huvudet när jag koncentrerar mig så länge, men du: Jag kan skriva. JIPPI! JIPPI! JIPPI! Älskar dig, måste sluta.

Hon fick lära sig gå, med hjälp av ett gåbord. Där hängde hon över bordet och släpade benen med sig. Det gick bättre och bättre och till slut fick hon en rollator. Istället för att gräma sig över att hon, som var så ung, var tvungen att gå med rollator, såg hon det som ett tecken på tillfrisknande. Hon kunde ta sig fram själv, även om det tog lång tid och var en ständig kamp.

Hon skrev:
Idag klarade jag av att ta på mig sockarna, men inte byxorna. Nu vilar jag lite igen... Jag känner mig ledsen nu. De trodde inte att jag skulle få åka hem på länge än...

Sjukhusvardagen blev rutin och hon tränade så mycket hon kunde. Vaknade ibland mitt i natten och började träna på att sätta ihop fingrarna mot varandra på högerhanden. När de inte gjorde som hon ville visade hon sin vänsterhand för högerhanden och sa: "Titta, så där ska du göra!" sedan tränade hon igen. Till slut kom den dag då hon lyckades och hon kände sig jublande glad.

Hon skrev:
Jag älskar dig, var inte orolig för mig, jag kommer att bli helt återställd. Det går fort. Idag har jag klätt på mig helt själv. Jag har suttit upp i fåtöljen. Jag har hämtat vatten (kört på rollatorn) till en ny, sjuk dam på vårt rum. Nu väntar jag på att de ska komma och titta på mina ögon. Nu ska jag vila ett tag.

Hon tog för vana att ta rullatorn ut i hallen och gå som om det gällde livet. Hon tränade på vänstersvängar, för det var svårt, det ville hjärnan inte göra. Hjärnan spelade henne många spratt, genom att säga att saker och ting var något helt annat än vad det egentligen var. Det fick henne att stelna till i en rörelse över ett av hindren på träningsbanan, för hjärnan sa att det var ett djupt, djupt, djupt hål, istället för en avlång svart kudde. Hon gjorde framsteg och fick börja träna med kryckor.

Hon skrev:
Jag är så jublande lycklig. Vaknade 03.00 av att personalen kom in för att kontrollera oss. Då kände jag mig plötsligt uppfylld av en euforisk känsla: ALLT KÄNDES NORMALT I HUVUDET! Jag vred hit och dit och skakade på det utan att bli yr och må illa. Jag kunde knappt bärga mig tills det blev morgon så jag fick gå upp och testa mitt "nya jag".

Hon tränade intensivt och gjorde stora framsteg. En av de äldre damerna såg henne som en inspirationskälla och sa: "Om du kan, så kan jag!" En dag skrek den gamla damen överlyckligt! "Jag kan vifta på tårna!" Bara någon som har upplevt känslan av att INTE kunna vifta på tårna, kan förstå den glädje som både damen och hon kände.

Hon skrev:
Vaknade panikslagen på natten och var rädd för att samma sak hänt igen. Den tidiga morgonen då allt förändrades spelades upp inom mig, allt jag kämpat för att återta som jag förlorade då. Jag var så rädd att jag skulle behöva börja om igen. Jag grät och var tvungen att gå upp för att se om benen bar mig, om yrseln skulle slå till igen. Allt var normalt, men rädslan och tårarna fanns kvar... Jag tycker det är orättvist att jag drabbats, varför, jag vill veta VARFÖR, så att det inte händer igen. Det FÅR INTE hända igen! Kan jag köra bil? Kan jag cykla? Att gå kan vara nog så svårt när marken plötsligt ser annorlunda ut. Personalen sa att jag inte bör vara ensam första tiden... men... Ja, jag vet inte. Usch vad allt känns svårt idag.

Till slut var det dags att lämna sjukhuset, att åka hem och fortsätta träningen hemma. Hon var både glad och rädd. Skulle hon klara vardagen? Skulle det synas på henne att hon inte var som vanligt? Skulle hon berätta eller skulle folk se det ändå?

Hon skrev:
Sitter och väntar på att bli hämtad... Jag känner mig både glad och ledsen, det är svårt att handskas med känslorna just nu. Vi har blivit en familj som det är svårt att lämna, samtidigt har jag min familj som väntar på mig. Och... Jag vill ALDRIG mer komma hit, hur mysiga och trevliga de än är. Nu vill jag HEM!

Skräcken grep tag i henne när hon skulle stiga in i hissen. Det var ett avgrundsdjupt, flera meter brett hål mellan korridoren och hissen. Det var i alla fall vad hennes huvud sa. Hennes man sa att det inte var något farligt, och hon litade på honom och tog klivit rakt ut i det okända. Det gick bra.

Hon pressade ansiktet mot bilrutan och njöt av friheten, av vardagen utanför, samtidigt som hon var rädd för vardagen som väntade hemma.

Det blev en kamp när hon väl kom hem, mycket träning, mycket gråt och bakslag. Men hon vägrade ge upp. Hon gick omvägar runt problemen och lyckades lösa saker och ting, även om allt tog sin tid. För varje år som gick sa hon till sig själv och sin familj: "Nu är jag helt återställd!" Bara för att upptäcka att hon inte var det. Där fanns ännu mycket arbete kvar. Hjärnan spelade henne fortfarande många spratt, balansen kom aldrig riktigt tillbaka. Första gången hon skulle stiga upp på en stege för att plocka körsbär föll hon bara ned, trots att hon bara hade kommit ett steg upp.

När hon skulle köra motorgräsklipparen blev det helt tomt i hjärnan och hon hade inte en aning om hur hon skulle göra. Maskinen fastnade, stegrade sig och höll på att välta över henne, som tur var fanns hennes man där, oförtrutet hjälpande henne att komma tillbaka till ett vanligt liv.

Köra bil gick inte heller så bra första gången. Det var som att ta körkort igen, när hennes man satt där och talade om för henne vad hon skulle göra. Och det där med "har man en gång lärt sig cykla så sitter det där", det stämde inte, för hon hade väldiga problem med att cykla.

Hon fick träningsvärk i låren av att gå, tills hennes man kom underfund med att hon inte gick som hon brukade. Eftersom hon hade lärt sig gå med gåbordet hade hon lärt sig "slänga fram" benen med hjälp av lårmusklerna. Nu tränade hon bort den ovanan.

Varje dag hon slog upp ögonen och kunde resa sig upp ur sin egen säng, var en gåva hon tacksamt tog emot. Hon hade alltid älskat livet och varit glad för det lilla, nu lärde hon sig värdesätta det ännu mer. Hon förstod att inte ta någonting för givet och varje dag hon kunde sätta ihop högerhandens fingrar, eller ta på sig kläderna själv, duscha själv, ta en promenad, skriva, läsa, flytta blicken... Ja varje sådan dag var ett under, för hon kunde lika gärna ha legat där, i en sjukhussäng, utan att kunna göra någonting av allt detta.

Läkarna sa att det var hennes envishet och jäklar anamma som hade tagit henne så långt. Själv trodde hon att det var läkarnas snabba ingripande och deras snabba medicinering som gjort att hon klarat sig så bra som hon hade gjort. Men hon insåg också att det hade varit så lätt att ge upp, att bara ligga och bli omhändertagen, att inte kämpa. Det kanske var så trots allt, att hon hade sin envishet att tacka för att hon hade kommit tillbaka till livet igen.

När hon nyligen kommit hem från sjukhuset mötte hon en man som berättade att han hade haft en stroke, och att det hade tagit honom sju år att bli frisk. Han hade inte ens varit hälften så dålig som hon hade varit. Hon bestämde sig för att det inte skulle ta henne sju år att bli frisk, utan att veta att det var precis så lång tid det skulle ta innan hon kände sig som en hel person igen. Kampen hade bara börjat...

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Fördelar och nackdelar...

När man som vi har 5 mil till storstan gäller det att samordna allt man ska göra. Att bo så långt ut på landet har både för- och nackdelar:
Inga grannar, stor tomt, mycket natur, friluftsliv, frihet...
Långt till affärer, inga kommunikationer, samordning av inköp, oftast tar en inköpsdag hela dagen...

Varför skriver jag nu om detta? Jo, idag ringde jag till veterinären på morgonen för att min hund Tola för ett par veckor sedan spräckte sin klo, vilket brukar fixa sig själv. Men den här gången gjorde det inte det, utan det blev en mjuk utväxt undertill. Hon har slickat och slickat och det har inte tån och tassen mått bra av. Hon har även fått hjälp av Pluto att "hålla ren" tassen.

Tola med sin fina blårandiga socka och röda självhäftande bandagetejp.

Veterinären sa att det kanske var en tumör och att risken fanns att vi var tvungna att ta bort hela tån. Så det var lite kämpigt att lämna henne, hon som var så glad när hon kom dit. Passade på att göra några ärenden. Nåväl, 5 mil till stan och 5 mil hem. Tio mil totalt. Laga lunch, hinna läsa fakta en timma och sedan tillbaka in till stan 5 mil... Eftersom jag kom lite tidigt hann jag utföra lite fler ärenden innan det var dags att hämta en sjövild glad hund.

De hade tagit bort klon och det var bara pulpan (mjukdelen i klon) som hade poppat ut och såg ut som en tumör. Nu har hon bandage, ganska så blodigt... och en barnsocka för 3 år på sig.

Har ännu inte hälsat på de andra hundarna som först var helgalna för att jag inte kom in till dem, men nu har de lugnat sig. Tola ligger i hallen och kikar på mig när jag sitter här i vardagsrummet och skriver blogginlägget.

Idag har jag kört drygt 20 mil och det känns! Tror faktiskt jag är tröttare än när jag kör till Skåne, eftersom det har varit anspänning och nervositet för hundens skull också. Hon är snart åtta år, vilket är gammalt för en Berner Sennenhund och att sövas ned då kan gå galet ibland. Men idag gick det bra. Nu hoppas jag att tassen slutar blöda också.

Är det då värt att bo så långt från storstan? Inte kunna slinka in på biografen, inte gå ned till kvarterskrogen och äta en pizza när vi känner för det... Inte bara poppa in till vänner på en kort visit...

Ja, det tycker jag faktiskt! För jag älskar att bo här ute på landet, med tranorna, hägern, rovfåglarna, rådjuren, älgarna... fast jag kunde varit utan vildsvinen och grävlingarna för de skrämmer mig.

Som du förstår har det inte blivit så mycket arbete idag, därför är det bäst att jag sätter igång och gör lite nytta. Men först måste jag pussa på Tola. Tror att smärtlindringen börjar släppa på henne nu, för hon ligger och "gråter"...

Vi hörs imorgon igen.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

En solstråle har slocknat...

Idag begravs min gudsons förstfödde, min brors sonson och min snart 88-åriga fars barnbarnsbarn.

Lille William blev bara tre år, efter att i halva sitt liv ha kämpat mot cancer gav han till slut upp. När det såg ut att vända och sjukdomen verkade vara besegrade, somnade han in lugnt och stilla i sitt hem.

Har du sett cancerreklamen, med fyra höga stolar och tre underbara barn som sitter där och ser spelevinkiga ut? Den tomma stolen markerar det barn som inte överlevde cancern. Igår sa min käre far att varje gång han ser det reklaminslaget tänker han på att William har suttit på den nu tomma stolen. Och precis samma tanke har slagit mig många gånger.

Istället för att köpa blommor skickade jag den här gången bidrag till Cancerfonden och skrev en liten vers. Orden kom snubblande och det är väl inte det bästa jag har skrivit, för ibland är det svårt att famna de ord som riktigt beskriver vad som hänt och vad man vill säga:

En liten ängel gjorde ett flyktigt besök på vår jord och skänkte glädje. Du var så älskad men det var inte nog för att sjukdomen besegra. Ett fotavtryck du lämnat här på jorden, nu flyger du bland andra änglar, fri från smärtan. Lille William, trots din korta tid på jorden, lever du kvar i våra hjärtan.

Det känns som om cancer blir allt vanligare, för jag känner många som har drabbats de senaste åren. Människor i precis alla åldrar. Några har klarat sig, andra har dött.

Därför behövs det mer forskning runt sjukdomen. Vem vet, nästa gång kanske det är jag, eller du, som drabbas...

Vill du stödja cancerforskningen kan du bidra med en liten peng genom att gå in på den här länken till Cancerfonden.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Återhämtning

De flesta av oss tar livet för givet, tror att vi är odödliga, att vi har hur lång tid som helst på oss för att hinna göra allt vi vill.

Men så finns det några, rätt många faktiskt, som har lärt sig att njuta av att kunna stiga upp på morgonen, duscha, gå på toaletten och ta på kläderna själv. Något alla tar för givet, innan de har drabbats av någon sjukdom eller en olycka, som på en sekund satt stopp för de vardagliga små saker vi tar som självklara.

Tänk att behöva lära sig gå igen, trots att man tidigare har kunnat det i hela sitt liv. Eller vara tvungen att lära sig ord, försöka komma ihåg namn, ansikten, platser, minnen...

Tänk vilken lycka att kunna stå på ett ben, sträcka sig efter något på översta hyllan, eller böja sig ned för att ta upp något från golvet. Vilket under att både kunna bära en bricka OCH gå, samtidigt. Tänk att ha möjlighet att kunna se, läsa, höra, sätta ihop fingrarna för att greppa tag om något. Lyckan över att själv kunna dra på sig sina sockar...

Lycka är att vara i livet och kunna ta hand om sig själv, att kunna öppna dörren och gå rakt ut i naturen, höra fåglars sång, sitta och njuta av de första solstrålarna på morgonen. Att kunna göra allt detta själv, DET är lycka!

Minns... Ta inte livet för givet, njut av varje minut, njut som om detta är din sista dag, för hur vet vi hur många fler dagar vi har som vi kan ta allt detta för självklart...

Kramisar Kim
(Återhämtning, att återhämta sig = tillfriskna, repa sig, hämta sig, få tillbaka krafterna eller hälsan.)