När orden inte finns...

När orden inte finns...

Du har kanske märkt att jag inte har varit aktiv här på bloggen den senaste månaden.

Det beror på att jag veckan innan julafton miste en kär vän, Lena Westerlund.

Med ens kände jag mig ordfattig. Visste inte vad jag skulle skriva om här på bloggen, eftersom sorgen var så stark.

Lena och jag träffades en gång i veckan, hittade på nya saker, utforskade Blekinge, tränade hundarna, gick promenader, fikade, frossade i växtinköp, ja vi hade en heldag med härliga upplevelser varje gång vi gav oss ut på nya äventyr.

De dagar vi inte träffades pratade vi med varandra varje dag, oftast vid ungefär samma klockslag.

I början grät jag när klockslaget dök upp och Lenas röst inte längre skulle höras i mina öron.

Det var Covid19 som tog henne. Något hon varit så rädd för sedan pandemin bröt ut för ett år sedan. Vi höll avstånd, hade munskydd, besökte inte platser med mycket folk. När vi gick på restaurang väntade hon utanför, jag gick in och beställde mat, sedan satt vi ute och åt, på behörigt avstånd från alla andra och varandra.

Lena älskade julbestyren. Då skulle det städas och pyntas. Något som till slut blev hennes död, eftersom hon föll och bröt höften, hamnade på sjukhus, blev opererad. Allt gick bra och det planerades för hennes hemfärd på måndagen. På lördagen blev hon smittad av Covid19, på tisdagen var hon död. Så fort kan det gå. Det var chockerande och väldigt sorgligt.

Det känns som något fattas mig. 

Vi har känt varandra sedan 1970-talet. Då träffades vi på hundutställningar och Sennenträffar. När jag flyttade till Blekinge 1995 tog vår vänskap fart och vi började umgås mycket.

En vän till mig och Lena sa "Vem ska jag nu ringa när jag har hundproblem!" För det var alltid till Lena alla ringde. Även jag dryftade hundproblem med henne, även om vi hade samma erfarenhet var det skönt att lufta sina problem med någon annan som hade samma kunskap.

Lena var hunduppfödare. Många av mina hundar har kommit från henne. Min Kiara är dotter till Smilla som Lena kramar så kärleksfullt på bilden.

Smilla var hennes allt. Det senaste året var Lena orolig för vad hon skulle göra den dag Smilla inte längre fanns. Vi tittade på hundraser, diskuterade vilka som kunde passa bäst.

Ett tag kom Gösta in i Lenas liv, en glad liten mopspojke på fem månader. Men det fungerade inte. Han var alltför ivrig på Smilla, som inte fick någon ro, något Lena tyckte Smilla förtjänade på ålderns höst.

Nu blev det istället Smilla som blev kvar när Lena förenades med alla sina änglahundar i himlen.

För mig var det självklart att ta över Smilla. Hon har varit en kär gäst hos oss under många år när Lena behövt avlastning. Smilla är en i vår flock och här kommer hon att stanna tills den dag hon förenas med Lena bland änglarna.

Saknaden över att ha mist Lena är överväldigande. 

Allt eftersom åren går försvinner nära och kära ut ur mitt liv. Jag förstår min käre far som sa "Nu räcker det. Nu vill jag dö!" när han började närma sig 92. Alla hans vänner var borta.

Kanske kommer jag att känna samma sak om jag får gåvan att leva så länge. 

Med Lena i minnet och Smilla, Kiara och Kotten vid min sida tar jag mig igenom dag för dag, tänker på löften jag gav min vän och är helt inställd på att uppfylla dem alla. Även om orden inte finns...

Till slut kom de då, orden och jag fick skriva av mig sorgen och saknaden. Kanske har jag nu dragit ur proppen och orden kommer att fortsätta flöda.

Just nu sitter jag med en klump i halsen, den gör fysiskt ont eftersom jag trycker ner den, saknaden, tårarna...

Ändå känns det som om jag tagit ett steg i rätt riktning nu är jag satt ord på sorgen.

Tack för alla fina år vi fick tillsammans, älskade vän. Vi ses i himlen!

Kramisar Kim

Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius  

Vill du utvecklas i skrivandet har du möjlighet att gå distanskurs Hitta glädje i skrivandet, distanskurs Skriv om ditt liv samt Fortsättningskurs Skrivglädje för mig. Eller någon av mina skrivkurser på Färgargården i Eringsboda.

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

 

En oändlig vecka

En oändlig vecka

Idag känns det som lördag, men är bara torsdag. Jag har gjort så mycket denna veckan, och ändå inte så mycket alls. Det beror på hur man ser det.

Orden har kommit tillbaka efter Tudors död och jag har skrivit en hel del, ändå inte så mycket som jag normalt brukar göra per dag. Trots det känns det som om jag har skrivit massor.

Korrektur kom tillbaka på Staden på andra sidan Pyramiden. Oj!

Det är inte så korrekturen på mina böcker brukar se ut. Så många fel. Det märks att jag inte har mått riktigt bra när jag korrekturläst. Men mina korrekturläsare tröstar mig med att säga att det bara är roligt att de hittar något att rätta.

Tänk vad sorg kan ställa till det i huvudet.

Igår mötte jag vänner jag inte hade sett på ett tag. Jag var och besiktigade bilen och passade på att handla efteråt. När vännerna frågade "Är det Kim?" Då kunde jag inte låta bli att säga "Har de senaste veckornas händelser tagit så hårt på mig att ni inte känner igen mig?"

Jag var tvungen att titta mig i spegeln när jag kom hem. Ja, jag ser äldre ut, allvarligare, inte så leende som jag brukar, håret har förlorat sin glans. Det är inte riktigt jag. Kanske inte så konstigt då att jag inte kunde se mina egna fel i texten, när jag inte ens känner igen mig själv i spegeln.

Ett steg i taget, alltid ett steg i taget. Sakta går det framåt. Såret är fortfarande vidöppet och känsligt. Jag skjuter tankarna åt sidan, vill inte tänka, vill inte minnas, bara vara i nuet och försöka njuta av det jag har, istället för att gräma mig över det jag har förlorat.

Nu får Staden på andra sidan Pyramiden vila ett bra tag innan jag läser manuset igen, innan det går iväg till tryck. Det måste vänta tills jag iallafall har fått en skorpa på såret.

Under tiden skriver jag på en ny bok, något som kan uppsluka mina tankar och får mig att glömma det som har varit och det som är.

Jag skriver för att leva, för skriva är för mig detsamma som att andas. Jag skriver, jag lever ännu ett litet tag.

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius

Kanske vill du gå en skrivarkurs för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå min skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se.
 

En vecka utan Tudor Två veckor med Kotten

En vecka utan Tudor Två veckor med Kotten

Sista bilden på Tudor. Här ligger han mellan mina ben hos veterinären. Fortfarande hos mig och mitt hjärta håller på att brista för att jag vet att det bara rör sig om en liten stund till. Älskade Tudor.

För en vecka sedan idag, somnade Tudor stilla in hos distriktsveterinären i Karlskrona, efter en månads sjukdom. Egentligen hade han inte varit sjuk fram till förra måndagen, men en månad tidigare upptäcktes att han hade tumör i ena lungan, en stor sådan. Ända fram till förra måndagen var Tudor pigg och glad och galopperade omkring i trädgården, men till slut gick det inte mer.

Kiara är den perfekta mamman, övervakad av sin mamma Smilla när hon sköter om Kotten.

Det känns som jag har levt flera månader under de senaste veckorna. Först Kiaras försvinnande den 26 december, därefter hämtningen av Kotten veckan därpå och sedan Tudors död. Allt har gått så fort. Det är knappt jag hinner ta in alla förändringar.

Kiara alltid nära, nära Kotten och han håller sig till henne. Tryggheten i hans liv.

Tack och lov att jag är van att leva i stunden och nuet. Det har burit mig den senaste veckan. Kiara, Kotten och min vän Lena Westerlunds hund Smilla, Kiaras mamma, har även hjälpt till. Smilla ska vara hos oss ett tag, eftersom Kiaras rädsla för att vara utomhus återkom när Tudor dog.

Kotten sover under mitt skrivbord, vid mina fötter. På fällen han fick av våra första besökare, Kristina och Torbjörn Fridensköld.

Kiara övervakar Kotten som leker fint för sig själv. Som du ser samlar han på sig massor av leksaker i alla biabäddar, så de vuxna hundarna får sova på golvet.

Kotten är en källa till glädje. Jag älskar Berner Sennenhundar, men jag har förlorat mitt hjärta till Nederlandse Kooikerhondje också. En så lättlärd ras, så lätt att hantera, men också en ras som ställer krav på att man är lyhörd och gör rätt, annars lär den sig fel saker.

Kiara med sin mamma Smilla.

Kotten med sin älskade diskborste, som nu börjar bli alldeles full med Berner Sennenhår.

Det här har blivit Kottens favoritplats, inklämt mellan Tudors apor. Men den absolut viktigaste apan finns inte där.

Jag skrattade igår när det hade snöat och Kotten försökte springa omkring på frambenen för att undvika snön. Han såg ut som en liten cirkushund. I skrivande stund ligger han med huvudet på min ena fot.

När Kiara får nog av Kotten hoppar hon upp på sängen. Kotten gör försök att komma upp, men än så länge är han för liten, men snart så... Då är friden slut för Kiara.

Kiara och Kotten är underbara tillsammans. Jag kan sitta och titta på dem i evighet när de leker ihop. Kiara har blivit mamma till Kotten, tvättar honom och håller utkik efter honom. När mormor Smilla försöker vara med är det stopp. Det är bara Kiara som får leka med Kotten. Men ibland får hon nog. Kotten kan hålla på i timmar och dra i hennes svans, i fanorna på bakbenen, åka rutschkana nedför hennes rygg, eller bara tjafsa med henne, munhuggas på riktigt och inte bara i ord.

Kiara markerar tydligt att Smilla inte får röra Kotten.

Kottens färger smälter ihop med underlaget. Kamouflage.

Det är inte utan att jag är tacksam för att vi hann få Kotten innan Tudor gick bort. Livet är lite lättare när man har en valp i huset. Det går inte att sitta och sörja, det är bara att ta tag i vardagen, rasta, träna, ge massvis med kärlek och få Kotten att känna sig som en fullvärdig familjemedlem. Detsamma gäller Smilla. Hon är så lik Tudor att det ibland hugger till i hjärtat. Det kommer att bli tomt när hon åker tillbaka till sin matte igen. Men vi ska ha henne ännu ett litet tag.

Både Kiara och Smilla älskar att rulla. Här ligger de båda två på rygg, medans Kotten håller sig på behörigt avstånd.

Smilla ser lite ledsen ut för att hon inte får vara med i leken, eller så är hon glad att hon slipper.

De långa promenaderna jag hade tänkt ta med Smilla och Kiara gick om intet redan andra dagen Smilla var här, när jag halkade på en isfläck och stukade foten rejält. Har fortfarande ont, men behöver inte längre ha krycka.

Kotten och Kiara i full fart, som vanligt!

Orden har kommit tillbaka och i morse vaknade jag med ord i huvudet för första gången på länge. Så skönt. Sakta återgår allt till det normala, förutom att Tudors älskade apa nu sitter på hyllan, tillsammans med de andra avlidna hundarnas favoritleksaker. Livet blir aldrig detsamma, men det går vidare och nya möjligheter öppnar sig.

Ha en fin dag!

Kramisar från Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius

Kanske vill du gå en skrivarkurs för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå min skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se.

 

Vad gör du när inte skrivlusten finns?

Vad gör du när inte skrivlusten finns?

Den här veckan har jag svårt att koncentrera mig runt orden. De flyger liksom förbi, utom räckhåll. Jag famlar efter dem, men de vill inte stanna hos mig.

Kanske beror det på att tankarna egentligen är någon annanstans. Hos min hund Tudor som dog för bara några dagar sedan. Igår skrev jag om hur du kan använda känslor för att förhöja skrivandet. Igår skrev jag av mig sorgen, trodde jag, för den finns fortfarande kvar. Det behövs betydligt många fler ord för att bli av med den.

Jag som normalt alltid har skrivlust har inte den minsta lust att skriva. Jag startar datorn på morgonen, sedan är det så lätt att surfa runt bland sociala medier, om jag inte skärper mig. Oftast får jag säga till mig själv riktigt på skarpen för att få mig att släppa internetdatorn och gå över till bokdatorn.

Många säger "Ta ledigt" "Sörj färdigt först" "Låt böckerna vila ett tag".

Men de vet inte att det egentligen är skrivandet som får mig att må bättre. Att försvinna bort i fantasin och glömma vardagen är den allra bästa medicinen för mig. Just nu stirrar en helt blank sida på mig från bokdatorn. Den skriker SKRIV SKRIV SKRIV! Och jag får väl ta och göra det.

För hur det nu än är, det är ingen idé att sitta och vänta på inspiration, det är bara att sätta sig ner för att skriva. Det kanske inte blir de orden du egentligen vill, men det går att ändra i efterhand. Det viktigaste är ATT du skriver.

Något av det svåraste är att "ta sig själv i kragen" "skärpa till sig" "fatta mod" "se tjuren i vitögat". Att helt enkelt ta itu med det som är jobbigast för tillfället.

Jag behöver stöd och hjälp just nu. Ett av dem la sig just vid mina fötter, en liten Kooikervalp på 9 veckor, den andra landade med en tung duns på golvet vid min sida. Min älskade Kiara, systerdotter till Tudor. När de lagt sig till ro i skrivarlyan, då måste jag sätta mig för att skriva, annars väcker jag dem. Tur att de finns, och alla goa vänner på nätet som stöttar, uppmuntrar och sänder styrkekramar. Tack för att ni finns i mitt liv.

Tudor, Kiara, jag och Kotten för bara några dagar sedan...

Nu ska jag ge mig i kast med skrivandet. Ett stort projekt, ett svårt projekt, men det kommer att bli en helt fantastisk bok när den är klar, eller hur?

Kramisar från Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius

Kanske vill du gå en skrivarkurs för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå min skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se.


 

Använd dina känslor till något kreativt

Använd dina känslor till något kreativt

Just nu har jag sorg, eftersom min älskade hund Tudor dog i måndags, den 14 januari 2019, efter en kort tids sjukdom.

Ett bra sätt att bearbeta sorg är att skriva av sig. Det har jag gjort varje gång jag har mist någon jag älskat. När min syster dog fick min chock över hennes hastiga död ta form i boken Giljotinen som handlar om franska revolutionen, där folk dödades på löpande band. När pappa dog hade jag påbörjat boken TudorRosen kampen mot makten, som en hyllning till min hund Tudor. Men istället kom den att bli ett sätt för mig att bearbeta sorgen efter pappa. Eftersom jag tillbringade 48 timmar bredvid min döende pappa kunde jag i detalj beskriva hur en person ser ut när döden närmar sig. En erfarenhet jag helst hade velat slippa.

I Vikingaträl sitter en av huvudpersonerna vid en dödsbädd. Det är självupplevt, jag satt vid min döende morbrors sida och upplevde allt det som huvudpersonen gör. Men inte under lika lång tid som med pappa.

I många av mina historiska äventyrsböcker om Theo och Ramona finns hunden Pluto med som huvudperson.

Han har hämtat sin personlighet ifrån många av mina hundar, men på omslaget till Theos Pompeji är det min Berner Sennenhane Pluto som är illustrerad. Döpt efter boken Tillbaka till Pompeji. Jag döper nämligen mina valpkullar utifrån vilken bok jag håller på med.

I en av mina böcker har jag till och med dödat hunden, för att få ur mig sorgen efter den berner sennenhund som just dött för mig.

Sorgearbete får ta tid. För mig hjälper det att skriva av mig. Direkt från hjärtat, precis hur jag känner där och då. Texten behöver inte hitta till en bok i det läget. Rätt som det är kommer du att känna att din text skulle passa perfekt i ett avsnitt i boken.

Även om du inte är författare är det bra att skriva av sig sorgen. Det lindrar, jag lovar. Under de senaste åren har jag upplevt oändligt mycket sorg, så många kära som har dött, både människor och hundar. Om jag inte hade haft mitt skrivande hade nog läkningen tagit betydligt längre tid.

Redan som barn skrev jag av mig alla känslor, inte bara sorg, utan även besvikelse, rädsla och ilska. Det är bättre att låta papperet ta emot alla känslor, än att vräka det över andra. Sorgen är dock ett undantag. Där tycker jag att man både ska skriva och prata om det. Samt tillåta sig att gråta.

Använd dina känslor till något kreativt! Har du skrivit ned din känsla precis när den drabbar dig blir den äkta och naken. För över det till din berättelse, det gör den mer levande.

Det är inte dagen din älskade dog som räknas, det är alla dagar dessförinnan som ni hade tillsammans.

Skriv på!

Kramisar från Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius

Kanske vill du gå en skrivarkurs för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå min skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se.

En dag ska jag lämna allt det här av Katarina Bivald

En dag ska jag lämna allt det här av Katarina Bivald

En bok där huvudpersonen dör i första raden, kan det vara något att läsa? Ja, det är det!

Vi får följa berättelsen genom spöket Hennys ögon, hon har nyss blivit ihjälkörd när hon skulle springa över vägen efter en underbar kärleksnatt. Tankarna är på annat håll och hon ser inte lastbilen, men han ser henne, tyvärr för sent.

Henny försöker hjälpa sina vänner att komma över hennes död, något som blir lite si och så, ibland blir det galet, ibland går det bra.

En härlig bok med glimten i ögat, mycket humor, känslor och dramatik. Läs den!


En dag ska jag lämna allt det här är en varm och charmig berättelse om kärlek, gemenskap och att börja leva när det är för sent.

Trettiotreåriga Henny Broek står chockad vid vägkanten och ser ner på sin egen orörliga kropp. För en halvtimme sen var hon himlastormande lycklig. Nu är hon …död?

På begravningen träffas hennes älskade ungdomsvänner som en gång arbetade tillsammans på det nedgångna motellet i Pine Creek. Men det enda som verkar förena dem idag är att de verkar fast beslutna att fortsätta vara ensamma och miserabla. Henny inser att hon nu har en livsviktig uppgift – hon ska göra sina vänner lyckliga, och hon är fast besluten om att inte låta det faktum att hon är död hindra henne.

Gradvis får hon vännerna att vakna upp ur sorgen, och motellet får nytt liv när det fylls av nya gäster med skiftande bakgrund. Men alla invånare i Pine Creek är inte lika förtjusta som Henny, och spänningarna mellan motellet och staden växer. Hur mycket är vännerna beredda att riskera för sin sköra gemenskap? Kan man någonsin förändra det som varit? Och kommer Hennys kärlek och kvardröjande närvaro göra dem lyckliga igen, eller får hennes minne dem bara att klamra sig hårdare fast vid sorgen? Det här med lycka visar sig vara betydligt mer komplicerat än Henny tänkt sig …
 

Den får fyra stjärnor av fem möjliga

Blev du nyfiken på boken? Fråga efter den hos din bokhandlare, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris, Bokus,  Akademibokhandeln eller Storytel.

För fler boktips kika in på Kimselius Boktips här på bloggen.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

Mamman som slutade sjunga av Sofia Weiss

Mamman som slutade sjunga av Sofia Weiss

Ett blommande språk som överraskar och gör läsningen till ett rent nöje. Det är inte bara en berättelse om Amelia, vars mamma är operasångare och en dag slutar sjunga. Det är inte heller bara en bok om depression och sorgearbete. Det här är en bok där språket lyfter på skira vingar och låter orden flöda in i dig, de lämnar avtryck. En bok att minnas och läsa om och om igen. Läs den! Ett plus för de fina illustrationerna, av Aurora Lindfelt, som lyfter berättelsen till ännu högre höjder.

Har du någon gång varit jätteledsen men känt att du inte haft någon att prata med? Precis så blir det för Amelia.

Jag har fått en tupp i halsen, säger mamma den där morgonen när hon plötsligt inte kan sjunga. Amelia tittar efter i mammas mun men ser ingen tupp. Ändå är något väldigt annorlunda med mamma. Amelia kan inte förstå vad som händer varken med mamma eller med henne själv men allt eftersom mamma förvandlas, är det som Amelia också blir någon annan. Något som visar sig sätta vänskapen med bästisen Millan på spel.

Mamman som slutade sjunga vänder sig till läsare från 6 år och skildrar en vuxen familjemedlems depression ur ett barnperspektiv. 

Den får fem stjärnor av fem möjliga.


Blev du nyfiken på boken? Fråga efter den hos din bokhandlare, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris , Bokus och CDON.COM.

För fler boktips kika in på Kimselius Boktips här på bloggen.


Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare

Copyright Kim M. Kimselius

Kanske vill du gå en skrivarkurs sommaren 2018 för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans?

Läs även Författarbloggen Kim M Kimselius.

Vad roligt att du läser min blogg. Blev du inspirerad av det här inlägget? Lämna gärna en kommentar och berätta längre ned i det här inlägget. Klicka på Skicka en kommentar eller Inga kommentarer, för att skriva och berätta vad du tyckte. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se.  

Hejdå mamma! Vi hörs! av Andreas Hasselberg och Vera Mulder

Hejdå mamma! Vi hörs!

av Andreas Hasselberg och Vera Mulder

En bok som handlar om cancer och död känns som något sorgligt. Jag läser boken den dag min pappa skulle ha firat sin 94:e födelsedag. Han lämnade oss för två år sedan, strax före sin födelsedag. Det borde göra ont att läsa en bok om döden en sådan dag, men det gör inte det.

Berättelsen är fint illustrerad och skildrar sorg på olika sätt. Vad är viktigt när någon har dött, är det att gräva ner sig i sorgen, eller fortsätta leva? Boken tog slut alldeles för fort, det kändes som jag bara kommit in i den, sedan var den slut. Det är bevis på att jag låtit mig uppslukas av berättelsen. En bok skriven med hjärtat för de som behöver tröst när döden slår till. Rekommenderas varmt!


Fellans mamma är död och idag är det begravning. Fellan tycker inte alls att det är någon mening med att gå dit. Vad ska han där att göra? Hans mamma är ju död ändå. Men något får honom att ändra sig. Något som mamma hade sagt och en väldigt speciell tröja gör att Fellan faktiskt orkar se lite ljusare på dagen.

Detta är den andra boken om Fellan. Den första boken heter Himlen Suger och är också den utgiven av Idus Förlag. Författaren hoppas att boken ska kunna användas som ett verktyg i samtal med barn om svåra ämnen som cancer, begravning och döden. 

Den får fyra stjärnor av fem möjliga.


Blev du nyfiken på boken? Fråga efter den hos din bokhandlare, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris , Bokus och CDON.COM.

För fler boktips kika in på Kimselius Boktips här på bloggen.


Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare

Copyright Kim M. Kimselius

Kanske vill du gå en skrivarkurs sommaren 2018 för mig, Kim M Kimselius? Det finns även någon plats kvar till skrivarkursen vecka 44 nu i höst.

Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans?

Läs även Författarbloggen Kim M Kimselius.

Vad roligt att du läser min blogg. Blev du inspirerad av det här inlägget? Lämna gärna en kommentar och berätta längre ned i det här inlägget. Klicka på Skicka en kommentar eller Inga kommentarer, för att skriva och berätta vad du tyckte. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se.  

Hektisk påskhelg

Hektisk påskhelg

Tänk att jag äntligen har fått undan allt material som väntat på att arkiveras. En förunderlig känsla att ha rent och fint.

Mycket av papperen och böckerna var från pappa dödsbo. Det känns skönt att de inte längre ligger där som en evig påminnelse till mitt dåliga samvete. Men ibland orkar man bara inte ta tag i saker och de blir liggande. Det är risken med att ha utrymme. Det kan vara stöket i ett rum, eller flera, det gör inte så mycket. Det finns gott om plats ändå.

Samtidigt som ytorna blivit renare har det även känts lättare i hjärtat. Jag ler när jag plockar fram gamla foton och sätter in dem på sin plats. Jag ser boken pappa läste innan han dog, nu fick han aldrig veta slutet.

Kanske är just påskhelgen lämpad för sorgearbete, att röra runt i högarna av minnen. Speciellt om snön ligger tung utanför, trots april månad.

I en av pappas högar hittade jag ett foto av mig när jag var 26 år. Stående på stallplanen, iklädd ridkläder, med min stora Berner Sennehane Cerox stående med tassarna på mina axlar. Så lycklig jag ser ut. Mina största fritidsintressen, förutom skrivandet, hästar och hundar.

Saknar ridningen och gemenskapen i stallet. Om jag inte hade blivit allergisk mot hästar hade jag fortfarande ridit. Samtidigt inser jag att det inte går att hinna med allt.

Jag såg slutet av en dokumentär om Stina Dabrowski igår. En programledare jag älskade att titta på. Hon avslutade intervjun med orden (fritt citerat) "Jag tycker synd om mina kollegor nuförtiden. På min tid fanns inte sociala medier. Jag kunde gå hem till familjen och umgås med dem efter en arbetsdag. Mina kollegor måste fortfarande vara aktiva på nätet, för om man inte syns där finns man inte."

Det är så jag minns hennes ord, jag är inte övertygad om att det är exakt rätt ordalydelse. Jag förstår precis vad hon menar, eftersom jag också är uppväxt utan sociala medier. Kanske jag inte hade haft så mycket tid för både hundar, hästar och skrivandet om jag även skulle ha varit ute på nätet. Om inte sociala medier funnits, hade jag inte suttit här och skrivit detta blogginlägg, utan istället gjort något helt annat. Förmodligen skrivit på en bok, eller varit ute i skogen med min hund, eller umgåtts med min käre man, Jan...

Idag kommer en journalist och fotograf hit, för ett "Hemma-hos-reportage". Det är av den anledningen jag har tagit tag i alla högar. Ska tacka dem när de kommer. Nej, nu har jag glömt baka kaffebröd. Kris när man bor på landet!

Ha en fin dag!

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare


Copyright Kim M. Kimselius

Läs även Författarbloggen Kim M Kimselius.

På Kimselius skrivtips eller Författartips hittar du skrivtips, skrivtävlingar och skrivarkurser.

Kanske vill du gå en skrivarkurs sommaren 2017 för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg. Blev du inspirerad av det här inlägget? Lämna gärna en kommentar och berätta längre ned i det här inlägget. Klicka på Skicka en kommentar eller Inga kommentarer, för att skriva och berätta vad du tyckte. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se. 

Samtal till himlen

Samtal till himlen

Nu var det ett tag sedan jag hörde av mig, men det kändes passande just nu, under påskhelgen.

Åren går fort och det känns som igår ni försvann ur mitt liv. Men när jag börjar räkna hissnar jag över hur fort livet har runnit iväg.

När du dog, Birgitta, min storasyster, var jag 52. Om några veckor blir jag 63. Vart har de åren tagit vägen? Jag minns hur rädd jag var för att fylla 56, den ålder då du dog. Alla pratar om 30-årskris, 40-årskris, 50-årskris och 60-årskris. Jag har aldrig råkat ut för dem, men jag har haft 56-årskris. En grym sådan.

Egentligen är det rätt underligt att jag trodde jag skulle dö i samma ålder som dig. Du dog inte i någon ärftlig sjukdom. Du hade bara oturen att komma i vägen för en bilist som inte såg sig för när han gjorde en vänstersväng. Där fanns du och sedan fanns du inte mer...

Mycket har hänt sedan den dagen, men det mesta vet du om, för du vandrar alltid vid min sida, stöttar och kommer med goda råd, som den storasyster du är. Var du med när jag berättade om dig för barnen i Markaryd? De tyckte det var jättespännande att jag kunde prata med andar, och att jag fortfarande hade kontakt med dig och mamma och pappa, och alla andra våra älskade avlidna släktingar.

Hoppas du och mamma har haft det bra där uppe 9 år och att ni inte var alltför stränga mot pappa när han kom dit för 1,5 år sedan.

Jag saknar er alla grymt mycket, men jag vänder mig till dig för det är så dyrt att ringa till er samtidigt och jag vet att de ändå står bredvid dig och lyssnar.

Egentligen vill jag inget speciellt. Ibland blir bara saknaden för stor för att bära ensam och du har ju alltid hjälpt mig med det. Även om du har varit rätt bra på att retas också. Nu för tiden får jag ha mina kläder ifred. Dessutom har jag även dina kläder i mina garderober. Det var så bestämde bara dagarna innan du dog. Visste du? Ja, det tror jag att du gjorde, innerst inne. För vi är ju sådana i vår familj, att vi vet, utan att veta hur.

Jag var och föreläste i Tranemo förra veckan. Då passade jag på att åka till graven och göra fint. Egentligen är det dumt med gravplatser. Det är ju inte där ni är. Ni är ju där ni helst vill vara, just då. Det måste vara rätt skönt att kunna bestämma var man vill vara och sedan plötsligt bara vara där. Jag önskar jag kunde göra så också, utan att behöva dö först.

Antagligen är pappa överlycklig över att ha alla hundarna runt sig igen. Åh, vad han saknade dem det sista året. Den dag jag kommer till er hoppas jag få återse alla mina älskade hundar. Tänk vilken gigantisk flock det kommer att bli. Och du har väl din hund där också?

Tack för att du alldeles nyss kom och hälsade på och fick mig att ringa dig. Visst är det roligt när du kommer, men saknaden blir desto större när du går.

Var rädd om dig... Det är så vi brukar sluta våra samtal, men du har ingenting att vara rädd för längre. Du får ha det så gott och krama mamma och pappa, hälsa dem att jag saknar dem grymt mycket, precis som alla andra som hann gå före. En dag kommer jag till er och då kommer jag att ha mycket att berätta, men som vanligt vet du ju redan allt som har hänt, för du har aldrig lämnat mig helt och hållet.

Älskar dig! Nu har jag inte tid att prata med dig längre. Jag får väl säga som du alltid sa vid våra dagliga samtal "Kan inte prata mer, måste gå på toa!"

Kram Kram Kram

PS. Du har väl inte glömt hur mycket jag älskar grisar. DS.


Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare


Copyright Kim M. Kimselius

Läs även Författarbloggen Kim M Kimselius.

På Kimselius skrivtips eller Författartips hittar du skrivtips, skrivtävlingar och skrivarkurser.

Kanske vill du gå en skrivarkurs sommaren 2017 för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg. Blev du inspirerad av det här inlägget? Lämna gärna en kommentar och berätta längre ned i det här inlägget. Klicka på Skicka en kommentar eller Inga kommentarer, för att skriva och berätta vad du tyckte. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se. 

Längtan En berättelse om saknad

Längtan, en berättelse om saknad
Den här berättelsen kom till mig mitt i arbetet med Mysteriet med Guldgubbarna. Jag körde in ved och funderade på nästa kapitel i boken. Då kom de här orden och krävde att få skrivas ner. Jag gjorde dem till lags. Varsågod. Här kommer en berättelse mitt i julstöket.

Tillägnad min älskade mamma och alla andra vars röst har tystnat.

Längtan

Hon önskade att hon kunde få prata med sin mamma en enda gång till. Hon skulle göra precis vad som helst för att få höra henne igen. Höra hennes röst så som den var när hon var yngre. När hon fortfarande hade sång i bröstet och spring i benen, när ett smittande leende alltid låg på lur.

Mamma som alltid luktade bullbak och långkok, med mjöligt förkläde och en klut på huvudet för att hålla undan håret, som var kort nog att inte vara till besvär. Men kluten hade blivit en vana, alltsedan hennes hår hade nått ned till brösten. Då hade mamma alltid förargats över sitt långa hår när hon bakade, men även njutit av det när hon skulle vara fin. Hon hade satt upp det i konstfulla uppsättningar, med pärldiadem, eller hårnålar med små fjärilar på.

Som hon hade älskat de där hårsmyckena när hon var barn. Hon hade lånat dem i smyg och använt dem till både dockorna och sig själv. När hon blivit upptäckt och fasat för mammans ilska hade hon bara fått ett lite strängare NEJ och en smekning på kinden. Därefter hade mamma tagit ifrån henne hårsmyckena och stoppat dem i smyckesskrinet.

En sista gång ville hon höra sin mammas röst. Så som den var innan hon blev gammal och skraltig. Innan luften tog slut i lungorna så hon var tvungen att sitta med syrgasmask hela dagarna. Innan dess hade hennes mammas röst varit som en sång som flödat genom rummet i det stora lantliga huset, där köket var husets hjärta. Med blårutiga gardiner och matchande köksduk. Pelargoner i fönstren som fick trängas med hyacinter till jul.

Att höra mammas röst i julottan när hon stämde upp för full hals och hördes över hela kyrkan, så till och med änglarna log. Rösten glasklar och spröd, men ändå hög och stark. De hade velat att hon skulle vara med i kyrkokören, men mamma hade sagt nej. Sådant där hade hon inte tid med, hon hade fullt upp med barnen, laga mat och baka.

Den gången hade hon älskat sin mamma mer än någonsin, hon ville aldrig dela mamma med någon annan. Ändå hade hon känt en liten besvikelse, för hon älskade mammas röst. Om hon hade varit med i kyrkokören kanske mamma hade sjungit ännu mer, både hemma och i kyrkan.

En dag hade den glada rösten tystnat. Det var något hon hade hittat i pappas kavaj. Den kvällen hade mammas röst fått en hård ton och pappa hade kallat henne grälsjuk kärring.

Hon hade dragit täcket över ansiktet så att bara ögonen stack fram i mörkret. Hon ville stoppa något i öronen för att slippa höra de hårda orden. Hon hade tryckt upp kudden från båda håll, vilket lindrat ljuden något. Ändå kunde hon höra hårdheten och smärtan  mammas röst förmedlade.

Efter den kvällen sjung mamma inte längre. Den första tiden hade rösten varit monoton, utan någon klang. Rösten hade blivit något normalare, men mamma hade aldrig mer sjungit. Änglarna måste ha saknat mammas sång, hade hon tänkt.

Just nu ville hon lyfta luren och ringa sin mamma, den glada, lyckliga mamman. Där man kunde höra spralligheten och livsglädjen i rösten. Just den mamman ville hon prata med en sista gång.

Hon hörde dörren till rummet öppnas. Mumlande röster, försiktiga steg som tassade fram till sängen. Hon såg dem inte, ögonen var slutna och ögonlocken var alltför tunga för att lyftas.

”Mamma! Hör du mig?”

Yngsta dotterns röst. Hon grät inom sig. Hon ville säga hur mycket hon älskade henne, men hon hade inte längre några ord sedan stroken. Nu låg hon här i sina egna tankar, i ett evigt mörker.

”Jag tror inte att mormor kan höra dig. Hon är nog döv”, sa barnbarnet.

”Tror du?” sa yngsta dottern och hon kunde höra tårar i rösten.

Jag är här, jag hör er, ville hon säga, men orden fanns bara i hennes huvud, inte i munnen, inte i rummet, inte svävande upp till taket och änglarna som väntade.

Hon kände hur ena ändan av sängen sjönk ned, någon lade sin hand på hennes. En mjuk och len hand. Barnbarnets. Evalena, efter gammelmormor, hennes mamma, den hon aldrig mer skulle få höra rösten på.

Nu låg hon här själv, nyss fyllda 80 och förlamad. Utan möjlighet att kontakta omvärlden. Det var inte så här hon hade tänkt sig slutet. Hon hade tänkt bli 100 år, pigg och frisk. Hon hade tänkt sjunga för världen i många år till. Hon hade varit noga med vad hon åt och hon hade hållit sig i rörelse. Inga sköra ben här inte. Inga problem med lungorna som hennes mamma. Ändå låg hon här, oförmögen att säga ett ord. Varför skulle just hon drabbas? Hon som fortfarande hade sången kvar i bröstet och huvudet fullt av ord att dela med sig av.

”Jag önskar att jag kunde få prata med min mamma en enda gång till. Jag skulle göra precis vad som helst för att få höra hennes röst igen”, sa yngsta dottern.

Hon grät inom sig. Hon kände samma saknad som dottern just nu gick igenom. En enda gång till, bara en enda gång.

Tyckte du om den här berättelsen? Du hittar mer under Tänkvärda berättelser här på bloggen.

Jag med några av
mina drygt 40 böcker.
Foto Bertil Knoester

 

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare

Copyright Kim M. Kimselius 

Läs även Författarbloggen Kim M Kimselius.

På Kimselius skrivtips eller Författartips hittar du skrivtips, skrivtävlingar och skrivarkurser.

Kanske vill du gå en skrivarkurs sommaren 2017 för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg. Blev du inspirerad av det här inlägget? Lämna gärna en kommentar och berätta längre ned i det här inlägget. Klicka på Skicka en kommentar eller Inga kommentarer, för att skriva och berätta vad du tyckte. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!


Här ser du några av årets nya böcker:

Döden på Island. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.

"Boken är spännande hela vägen från början till slut. Något som bidrar till spänningen är att Kim Kimselius är en mästare på cliffhangers. Nästan varje kapitel avslutas med en, och det går inte att låta bli att läsa nästa kapitel." Jenny Forsberg

Det osynliga folket på Island. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.

"Har just läst klart Döden på Island och Det osynliga folket på Island, och tycker att de är två av de bästa böckerna i serien så här långt (och det kommer från någon som älskar alla böckerna i Theo och Ramona-serien)! Fast det är förstås svårt att slå Tillbaka till Pompeji." Wattpad/Fish-out-of-Water-5

Mördande foto. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.
"Gud vilken rysare!" Wattpad/alejon03

"En av världens mest spännande och bästa böcker tycker jag!" Wattpad/arongustavsson

Staden på andra sidan Fjäderpennan. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.

"Fantasyserien, Staden på andra sidan, utgör en härlig kontrast mot den historiska Theo och Ramonaserien. Kims fantasi är levande och man vet aldrig hur historien ska utveckla sig, eller vilka äventyr som väntar på nästa blad." Ingela Svensson

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här