Jag måste ringa...

Inatt vaknade jag abrupt med en enda tanke i huvudet:

"Jag måste ringa min syster, det var så länge sedan vi pratade!"

Tanken var så intensiv att jag reste mig upp ur sängen för att gå och ringa henne, där och då, 4.22 på morgonen.

I nästa sekund slog insikten mig: Hon är död! Hon finns inte längre! Jag blev plötsligt lika ledsen som jag var efter hennes död. Det var som om hon nyss hade dött, eller dött igen.

Jag minns intensivt drömmen som fick mig att vakna:

Min syster och jag går utefter kajen och tittar på båtar och kommenterar dem. En man har en stor, helt vanlig soffa stående uppe på sin lilla segelbåt. Det ser så komiskt ut att vi båda börjar skratta.

Min syster går bredvid mig. Hon lyfter ansiktet mot solen och njuter ett kort ögonblick av solstrålarna och värmen. Jag ser på henne där hon går bredvid mig, i kort skinnjacka, t-shirt och jeans. Vinden leker i hennes korta, mörka hår och jag känner mig oerhört stolt över min storasyster.

Hon öppnar ögonen, ser på mig och ler, samtidigt som hon lägger armen runt mina axlar. Jag känner doften av hennes skinnjacka och njuter av hennes arm runt mig. Hon säger:

"Det här borde vi göra oftare!"

Jag instämmer.

Sedan vaknar jag och är på väg att ringa min syster, innan insikten slår mig att hon inte längre finns.

Jag kan tala med andar och inser att det är länge sedan jag talade med min syster. Kanske var detta ett sätt för henne att tala till mig?

Årsdagen av hennes död är bara några dagar bort och hon brukar vara som starkast då.

"Glöm inte mig!" brukar hon komma och säga till mig vid denna tid varje år.

Hur skulle jag kunna glömma henne, hon som var min storasyster och vän i 56 år.

Äsch, nu rinner tårarna så mycket att jag knappt ser att skriva...

Kramisar Kim

Läs även Sista dagen.
Läs även Min syster vandrar på himlens blomsteräng.
Läs även Död, sorg, smärta och Livsglädje.


 Vinn en signerad bok:

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.

En olycka händer så lätt...

Tidigt i morse fick jag ett telefonsamtal från min snart 88-årige far. Skämtsamt sa jag: "Det måste vara dåliga nyheter när du ringer så här tidigt på morgonen". När han svarade: "Ja tyvärr har jag dåliga nyheter", kändes det som om hjärtat stannade på mig.

Här är jag (i röd klänning) med min far, mina bröder Peter och Olle, samt min guddotter Linda.

Pappa berättade att min bror Olles dotter Linda hade ringt och berättat att Olle låg på sjukhuset efter en motorcykelolycka.

Sist jag fick ett samtal om en motorcykelolycka var när min syster dog i en sådan 2006. Gången dessförinnan var när min kusin förolyckades på en motorcykel. Så du kanske förstår att jag blev alldeles kall när jag fick samtalet. Hitintills har varje motorcykelolycka i mitt liv slutat med död och begravning.

Det dröjde några timmar innan pappa hörde av sig igen och berättade att han hade talat med min bror Olle. Vilket då måste innebära att han mår rätt bra, annars hade han inte kunnat prata. Min bror minns ingenting, inte ens att han hade kört iväg hemifrån på motorcykeln. Han har ont överallt och jag vet faktiskt inte riktigt hur skadad han är, tror inte att pappa ville fråga, eller så var min bror för omtöcknad av smärtlindrande för att kunna berätta. Iallafall måste han stanna kvar på sjukhuset.

Den här gången slutade det inte med begravning, men det kunde ha gjort...

Många av mina kära vänner, kusiner och mina syskon kör motorcykel. Jag körde moped mycket när jag var yngre. Körde många mil, långa sträckor och flera timmar. Sedan dess har jag inget behov av att köra motorcykel. Tror också att rädslan sitter i från min kusins död. Har suttit på motorcykel en enda gång i mitt liv och då var jag skräckslagen, eftersom jag såg bilden av min döde kusin framför mig.

Den här gången var det inte min brors tur att förenas med min mor och syster...

Det gäller att inte ta något för givet här i livet, vi vet inte hur länge vi har våra nära och kära hos oss. Det gäller att ta vara på den korta tid vi har tillsammans här på jorden. Eller hur?

Kramisar Kim

12 april 2011

Min bror har fått sig några rejäla smällar, knäckta revben, totalt mörbultad, muskelbristningar, skrapsår över hela ansiktet och blödning ur öronen. Han mår rätt bra, egentligen... för det kunde ha gått värre. Olle minns ingenting från den dagen. Däremot har sjukhuspersonalen berättat att han sagt till ambulanspersonalen som kom och hämtade honom att han hade väjt för ett rådjur. Just nu retar han sig mest över att de har klippt sönder hans skinnställ, men jag tror att när han förstår hur nära det var att hela han hade blivit "sönderklippt", så bryr han sig nog inte så mycket om sitt skinnställ längre...

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.