Helt fantastisk boksignering hos Akademibokhandeln Gleerups i Lund

Idag har varit en sanslöst rolig signering på Akademibokhandeln Gleerups i Lund.

Jag hann inte ens packa upp innan den första stod där med tre böcker i famnen som de ville ha signerade, sedan fortsatte det så i 1,5 timma innan jag kunde få ordning på mina autografkort och broschyrer.

Men lugnet var kortvarigt, snart var där fullt med folk igen och högarna av böcker sjönk stadigt. Någon titel tog helt slut. Men när jag har 16 titlar som de kan välja mellan märks det inte så mycket om en bok är slut.

Kanske märktes det att jag till slut var helt slut däremot, för den sista halvtimman visste jag knappt vad jag sa.
Roxana Kaboli kom och hälsade på och fotograferade ivrigt med min kamera, vilket var till stor hjälp när jag skulle välja ut dagens foton.

Idag fanns det ingen tid för mycket prat med bokköparna. Ändå hanns det sägas en del medan jag signerade bokhögarna.

En kvinna letade i faktadelen på min bok Snapphaneresan och såg att en av hennes släktingar fanns med i boken. Det gjorde att hon köpte båda snapphaneböckerna.

En pojke hade sett programmet "Sveriges smartaste barn" där Kim M. Kimselius var ett av ämnena. Han skrev upp mitt namn direkt den gången, eftersom han blev så intresserad av den bok den tävlande berättade om.
Idag kom han och köpte sex böcker. Det är pojken på andra bilden, borde minnas hans namn, men jag gör tyvärr inte det...

Många fans kom också och hälsade på och hann berätta hur mycket de tyckte om böckerna. Lärarna berättade att de använde böckerna som högläsning för sina elever.

Roligaste kunden var den nioåriga flickan som inte alls ville ha någon av mina böcker: "Men om jag vill ha någon vill jag ha den!" sa hon och pekade på Tillbaka till Pompeji. Det slutade med att mamma och mormor köpte tre böcker.

På sista fotot ser ni P-J som jobbar på Gleerups och jag, under den där lilla andhämtningspausen när det inte var så mycket folk.

Det kom flera barn från samma skolklass. Deras lärare hade gett dem min autograf efter att hon besökt mig på bokmässan i Göteborg för någon månad sedan. Barnen berättade entusiastiskt hur mycket de älskade Tillbaka till Pompeji.

Tror aldrig att tre timmar har gått så fort någonsin tidigare vid en signering, för när jag tittade på klockan var det bara fem minuter kvar tills jag skulle gå. Men det fanns inte en chans att ge sig iväg för det var fortfarande mycket folk. Så det blev övertidsarbete idag.

Till slut gick Roxana och gick iväg och tog en fika och sedan besökte vi Domkyrkan i Lund, där Roxana gav mig en guidad visning, och vi passade på att tända ljus för våra kära som inte längre är i livet.

Om Domkyrkans spännande historia tänker jag skriva om en annan dag.

En fantastisk dag, där jag snuddade julförsäljningens rekord förra året på Gleerups. Ska bli otroligt spännande att se hur det går när jag kommer tillbaka till jul.

Kramisar Kim

Död, Sorg, Smärta o Livsglädje. Himlen börjar här av Jandy Nelson

Mina fötter slogs undan och jag föll till marken, samtidigt som jorden rämnade och jag föll ned i ett stort hål. Tiotusen hjärtinfarkter slog till mot mitt hjärta och ett blödande magsår slog upp. Någon bankade med boxhandskar i min mage och mitt bröst, samtidigt som en stor stark hand fattade tag om mitt hjärta och kramade så hårt att det kändes som om hjärtat skulle gå i tusen bitar. Jag skrek rakt ut, vrålade av smärta, men inte högt, just då, skriket skulle inte komma ut förrän efter några timmar. Just då satt jag som lamslagen medan smärtan for igenom mig...

Allt började med att telefonen ringde...

...och min svägerska sa:
"Jag har något fruktansvärt att berätta."

Mamma, tänkte jag. Mamma har dött. Jag fylldes av sorg och tomhet och saknad. Mamma var gammal och hade varit sjuk, så döden var inte oväntad.

"Är det mamma!" sa jag och kände mig kall av sorg.

Min svägerskas följande ord fick jorden att rämna:
"Nej, det är Birgitta. Hon är död"

Jag minns inte alla ord som sades efter det. Bara att polisen var på väg till mamma och pappa för att berätta att min syster hade dött i en motorcykelolycka. Jag minns att jag sa att jag skulle lämna dödsbudet, att ingen fick åka dit före mig. Vi sa säkert fler ord, men de minns jag inte. Jag minns hur jag bara för ett ögonblick sedan suttit i en strålande solig försommardag, ute i trädgården med min man och våra tyska grannar. Fikabordet är dukat, te och kaffe är just upphällt.

När jag lägger ifrån mig telefonen och abrupt reser mig upp, ser jag frågande miner runt omkring. Jag kan inte tala, om jag öppnar munnen skriker jag ut alla mina känslor. Jag bara går. Jan springer efter mig och jag tror att jag säger att min syster är död och att jag ska åka till mamma och pappa för att berätta det. Jag tror att han försöker stoppa mig medan jag packar väskan. Tio minuter efter att telefonen har ringt sitter jag i bilen på väg för att framföra ett bud som inga föräldrar vill höra: Deras äldsta dotter är död.

Skriket byggs upp inom mig, smärtan gör fysiskt ont i bröstet och det känns som om jag kommer att dö, där och då. Men jag startar bilen och kör. Mobiltelefonen ringer. Det är en präst som vill prata. Jag vill inte prata, jag klarar inte av att prata, jag vill bara skrika, slå, förbanna och helst av allt vill jag bara dö och slippa berätta allt för mamma och pappa.

Prästen bestämmer att vi ska träffas, hon ska följa med till mamma och pappa. Jag har tre timmar framför mig i ensamhet, att tänka över orden, att försöka formulera det som har hänt på ett så smärtfritt sätt som möjligt till mina föräldrar. Men hur talar man om för någon att deras dotter har dött, utan att det gör ont? När jag själv sitter där och det känns som om jorden har försvunnit runt mig, som om det bara finns jag och min sorg i ett enda stort vakuum.

Till slut står jag inte ut längre. Jag stannar bilen och släpper ut skriket. Jag bankar och slår på ratten, på mitt bröst som gör ont. Jag slår armarna om mig och skriker och skriker av både den psykiska och fysiska smärtan. Det gör så ont, inga ord kan beskriva hur ont det gör. Bara de som själva har mist någon de älskar förstår smärtan. Jag förstår inte hur jag ska orka köra den sista halvtimman, hur jag ska kunna vara samlad nog för att berätta allt för mina föräldrar, hur jag ska kunna öppna munnen utan att skriket väller ut igen...

I alla år har jag fått höra "Tiden läker alla sår", ord mamma har upprepat varje gång någon av oss har varit ledsen för något. Visst... Livet går vidare, såret har slutit sig och är inte längre lika vidöppet, men jag tror att den där sista lilla varhärden aldrig ger riktigt vika...

Det tog tre år innan jag tog bort min systers namn ur min mobil. Trots att hennes mobil varit död i flera år... För så länge namnet fanns där, fanns även hon på något sätt, hennes jobbnummer, hemnummer, mobilnummer, om de försvann, då var hon definitivt borta...

Livet GÅR vidare, dagarna passerar, fylls av arbete och livsglädje, nya personer kommer in i mitt liv, skänker mig glädje och inspiration. Men saknaden efter min syster kommer aldrig att försvinna.

När jag förra helgen av en slump stötte på boken "Himlen börjar här" av Jandy Nelson och läste några rader, förstod jag att detta var skrivet av en person som hade mist sin syster, hela boken andades saknad och desperat längtan, men också kärlek och livsglädje.

En underbar bok som visar på alla omtumlade känslor som bärs av den som förlorat en syster. En kärleksfull skildring som inte lämnar någon orörd. En bok alla borde läsa, en bok att älska, att sluka, att njuta av, ord för ord, att bara sluta till sitt bröst och ta till sig all den smärta, längtan, saknad, sorg och tomhet som orden förmedlar. Just så är det att mista någon man älskar. Just så känns det, just då och resten av livet...

Om livet kan gå sönder så när jag förlorar min syster, hur kommer det då att kännas om jag förlorar min älskade man och livskamrat sedan 31 år?...

Här kan du läsa ett tidigare blogginlägg om min syster.

Kramisar Kim

Föreläsning Bjärehovskolan o Litteralund okt 2010

Den här dagen har varit mycket lång. Började tidigt i morse när jag körde ned till Bjärehovskolan i Bjärred för att göra ett återbesök hos de tre klasser jag träffade för tre veckor sedan. (Läs här om mitt första besök på skolan.) De har läst min bok Svarta Döden och skrivit berättelser från Medeltiden, sedan mitt förra besök.

Idag har jag läst deras berättelse och givit dem lite tips och råd för att få "mer kött på benet". (Läs här vad som menas med kött på benet).

Måste säga att jag blev MYCKET imponerad av elevernas arbeten. Där fanns många författarbegåvningar som verkade skriva med stor lätthet och fånga läsaren med sin berättelse. Bra jobbat!
Gav så mycket av mig själv till eleverna att jag var jättetrött när jag åkte därifrån, men det var bara att åka vidare till Litteralund, även om jag just då helst av allt ville hem och lägga mig i sängen. För hur det nu än är, när jag väl är på plats försvinner tröttheten och allt är jättekul igen.

Det var kul att träffa författarkollegor, bibliotekarier och läsare. Det blev många kramar och glada leenden. Dessutom fick jag en trevlig pratstund i lugn och ro med Lasse Söderberg, Jan Svärd och Christer, om politik och inte böcker den här gången.

Ett sådant här evenemang gör att vi författare får tid för att prata med varandra och inte bara springer förbi varandra i farten, som vi gör på till exempel bokmässan.

Till slut kom jag hem till en sur Tickie, som säkert hade önskat att hon hade fått vara med hela dagen. Inte blev det bättre när jag direkt satte mig vid datorn för att blogga om dagen.

Morgondagen har jag bokat upp för en skrivardag och då hoppas jag att orden flödar som rinnande vatten och att jag lyckas prestera många, många kapitel till någon av de böcker jag håller på med.

Tack alla elever på Bjärehovskolan för era fina berättelser, era glada leenden och spontana glädjeutrop när ni träffade mig! Hoppas vi ses igen!

Nu ska jag pussa på hundarna!

Kramisar Kim

Skrivprocess: Skriv medan du sover...

Rubriken kanske låter underlig, men det fungerar faktiskt, att skriva medan man sover. I alla fall för mig.

Om du följt min blogg vet du att jag har sprudlande fantasi och att orden bara forsar ur mig. Ingen skrivkramp här inte, än så länge.

Men ibland händer det att jag liksom inte får till det jag vill skriva, trots att jag vet precis vad jag vill berätta.

Då gör jag som så att när jag går och lägger mig funderar jag på det jag vill berätta, utan att haka upp mig på själva berättelsen, utan tänker bara på VAD jag vill att texten ska handla om. Därefter lägger jag mig och sover.

I 99% av fallen vaknar jag med berättelsen färdig i huvudet och det är bara att gå upp och skriva, antingen det är mitt i natten eller på morgonen. Det räcker att få ned det på papperet, men det allra bästa är att starta datorn och börja skriva, för då fortsätter flödet och det kommer mer text än vad jag har "sovit ihop".

Det skulle vara jätteintressant att få höra om det finns fler författare som fungerar på det här sättet. Du kan väl skriva en kommentar och berätta hur du gör i din skrivprocess, eller om du efter att ha läst det här provar på att "skriva medan du sover" och om det fungerade för dig.

Lycka till!

För fler skrivtips se tidigare blogginlägg om skrivprocess här.

Kramisar Kim
(På bilden är det mina valpar Livia och Pluto som får stå för sovandet idag.)

Nyutkommen bok på Island: Ég er ekki norn

Blir alltid lika glad när jag får hålla i en av mina böcker, översatta till ett annat språk. Även om det är samma omslagsbild som till den svenska boken, är det ändå inte samma titel, och inte heller samma tecken inuti.

Idag är det Jag är ingen häxa, som har blivit utgiven på Isländska: Ég er ekki norn

Det känns... Ja, hur känns det egentligen att få sin bok översatt till främmande språk?

Det känns helt fantastiskt, underbart, lite osannolikt och spännande.

Om du har följt min blogg vet du att jag skriver alla böckerna till mig själv, för att jag vill sätta böckerna i MIN bokhylla. Därför är det extra roligt att sätta ännu en ny bok i min bokhylla, en som jag redan skrivit, en som har ett annat språk än det ursprungliga, men ändå ingår i min samling av mina böcker i bokhyllan. Jag lovar dig att böckerna blir fler och fler, hela tiden och jag njuter lika mycket varje gång jag sätter dit en ny bok.

Varje gång sporrar det min fantasi och mina "skrivarfingrar", det kan riktigt rycka i dem av längtan efter att få skriva en ny berättelse.

Idag har jag sprutat ur mig hela fyra kapitel på förmiddagen och sedan har jag arbetat med korrekturläsning av Svarta Döden, nu ska jag bara föra in ändringar och därefter går boken iväg till nytryckning.

Men först ska jag njuta av ännu en ny bok i min boksamling.

Kramisar från Kim

Att lyckas med att ge ut sin bok

Hittade ett mycket intressant blogginlägg om att ge ut böcker på eget förlag. Vilket jag har märkt att många funderar på, eftersom jag får väldigt många frågor om just att ge ut en bok, starta eget förlag, marknadsföring etc.

Här får du ett smakprov ur blogginlägget:

Kommer vi att få se fler ge ut på eget förlag?
Ja, utan tvekan. Och jag är säker på att vi kommer att få se fler genomarbetade och bättre böcker än tidigare. Och eftersom det blir fler titlar totalt kommer det säkert mer som är undermåligt också.

Men som ny outgiven författare tror jag att allt fler ser egenutgivning som ett attraktivt alternativ till att bara skicka in manus till förlagens stora årliga berg av tusentals manus. Att bli utplockad ur den höstacken kräver inte bara ett fantastiskt bra manus, det kräver också en stor portion tur.

Är din bok så bra att den kan bli en av de där som plockas ut, då är den också tillräckligt bra för att du ska kunna sälja ett par tusen ex på egen hand. När du gjort det har du en bättre position om du fortfarande vill ge ut på ett större förlag.

Även de stora förlagen vill nämligen ha författare som kan göra det själv. De vill ha författare som kan hjälpa till att sälja boken. Den verkligt spännande frågan är hur länge till författarna vill ha förlagets hjälp – eller om de hellre vill göra det själva även med andra och tredje boken?

Visst låter det intressant?

Här kan du läsa hela blogginlägget, som är hämtad från bloggen Sociala förlag, en blogg och en bokcirkel om att sälja böcker. Här hittar du många tips och råd om du funderar på att ge ut din bok själv.

Kika även in på mina tidigare blogginlägg om skrivprocess/skrivtips/ge ut en bok.

Lycka till med din bokutgivning!

Kramisar Kim

Barnboksdagen i Landskrona oktober 2010

Ett årligen återkommande evenemang som jag ser framemot är Barnboksdagen i Landskrona. Det är ett glatt gäng BMF:are som håller i det hela med Lennart i spetsen. De gör alla ett mycket bra arbete, ser till att föreläsarna håller tiderna, att publiken sitter på sina stolar i rätt tid, att vi får god mat, fika och framförallt, att vi får lyssna på allt om alla de nya barn- och ungdomsböcker som är på väg ut på marknaden, eller just har kommit ut.

Det är alltid många böcker som fångar min uppmärksamhet och får mig att känna: "Den där vill jag läsa". När Bengt-Erik Engholm under lördagskvällens middag berättade om sin bok Fakirer blev jag mycket intresserad. Därför missade jag inte hans föreläsning om boken, som var helt underbar, med fantastiska bilder som både fick mig att rysa och le stort. Till min glädje skänkte Bengt-Erik mig en signerad bok, så nu ska jag lära mig allt om fakirer. Men jag tror inte att jag kommer att försöka, för den enda gång jag låg på spikmatta tyckte jag det var gräsligt. Men... jag koncentrerade mig inte och slappnade inte av, för det fick jag lära mig idag av Bengt-Erik att det måste man göra som fakir. När Bengt-Erik berättade om fakiren som svalde levande grodor och levande möss och sedan "tog upp dem" igen... Tja, det lät inte speciellt mysigt...
Även Mårten Sandén var där och berättade om sina senaste böcker. Har länge älskat Petrin-deckarna som Mårten skriver och idag fick jag till min stora glädje Mårtens nya bok Labyrinten signerad. Jättekul, eftersom jag hemskt gärna ville läsa den efter att Mårten berättat om boken.

Jag skulle kunna sitta här hela kvällen och berätta om böcker som fångat mitt intresse, men de böckerna tänker jag berätta om en annan gång.

Det har varit en ovanligt trevlig helg i Landskrona, ingen ishalka, strålande solsken och idag var det nästan som en ljummen vårdag när jag gick en promenad utefter havet på lunchen.

Tänker på alla kramar jag fått, alla underbara ord, alla positiva kommentarer om mina böcker, alla leenden som sändes till mig under min föreläsning. Men de starkaste orden som har etsat sig in i mig är den äldre bokhandlarkvinnan som sa: "Har du någonsin funderat över om du är den nya Margit Sandemo? Jag tycker att du har en viss likhet med hennes skrivande." Oj! tänkte jag, för jag älskar de böcker jag har läst av Margit Sandemo och jag har i stort sett alla böcker i minst två av hennes serier. (1999 hade hon skrivit 105 böcker!!!) Har inte hunnit läsa dem alla, för jag tänker som så, att när jag väl börjar läsa Sagan om Isfolket igen, då kan jag säkert inte sluta förrän jag läst ut hela serien och den är på 47 böcker, och nästa serie... och nästa... och nästa....

Ja, det har varit en ovanligt givande helg, med många givande samtal. Hade tänkt att fotografera ivrigt och visa er idag, men när jag sitter och lyssnar på föreläsarna glömmer jag av kameran, eftersom de böcker de talar om är så intressanta, roliga och helt underbara!

Nu dröjer det ett helt år till nästa Barnboksdag i Landskrona, men det innebär inte att jag inte är på språng. Redan kommande vecka bär det av igen, ned till Litteralund, föreläsning i Bjärrehovskolan och signering på Gleerups i Lund. För platser och tider kan du kika in på min hemsida, eller titta till höger här på min blogg.

Tack alla ni som gjorde den här helgen till en perfekt helg!

Kramisar Kim

Signering i Landskrona, Isporten av Jonna Berggren och Himlen börjar här av Jandy Nelson

Har haft en otroligt bra dag hos Killbergs/Bokia i Landskrona. Redan när jag svängde in i Landskrona spred sig en lycklig förväntan genom kroppen. Det här skulle bli en bra dag.

Det började bra, trots att klockan bara var 10.00 fick jag lov att checka in på rummet. Sedan bar det av till bokhandeln. Det slutade precis att regna när jag kom ut från hotellet, så jag slapp bli blöt på min korta promenad till butiken.

Genast jag kom in i butiken kom en kvinna fram med en av mina böcker, Faraos förbannelse, i handen och ville ha den signerad. Med andra ord kastades jag rakt in i signeringen. När det efter en stund blev lite tyst i butiken passade jag på att ta ett foto av mitt signeringsbord, visst är det fint gjort med duken runt bordet? Tur var väl det att jag tog detta kort, för därefter fanns det ingen tid för att ta fler kort.

Har träffat många fans som lyckliga har berättat vad de tycker om mina böcker, men jag har även träffat nya läsare som fångats av de spännande omslagen och efter att ha läst baksidestexten ville ha böckerna. Yes! Dessutom har det blivit många trevliga samtal med många personer, du vet... de där små guldklimparna jag brukar tala om vid mina signeringar, de äldre personer som har så mycket att berätta. Träffade en hel del sådana mormödrar och farmödrar respektive farfäder och morfäder (säger man verkligen så?!)

Det blev en mycket lyckad signering och jag skyndade mig nöjd därifrån för att gå vidare till hotellet och förberedelserna inför Barnboksdagen imorgon. BMF:s personal hade redan packat upp mina böcker och det enda jag behövde göra var att vika broschyrer. Därefter har vi pratat böcker och haft några mycket givande timmar tillsammans. Snart är det dags för gemensam middag för anställda, förlag och författare, en alltid lika rolig tillställning. Du lär få höra mer om den imorgon.

Måste berätta om Jonna Berggrens bok Isporten som jag slukat. En suverän bok som jag varmt rekommenderar. Mycket bra språk, spännande och en annorlunda berättelser gör den till en given bästsäljare, om den kommit ut på ett stort förlag... Nu kommer den ut på ett litet mindre förlag, men har ändå bästsäljarkvalité. Missa inte att läsa denna bok, lovar att du får en givande lässtund, om du fortfarande är ung i sinnet!

Försökte få tag på del två av Isporten idag, men kom till hotellet med boken "Himlen börjar här", som jag läste ett kapitel av i butikens fikarum innan jag gick tillbaka till hotellet. Fastnade direkt för berättelsen och ville läsa mer. Så ikväll står valet mellan Svarta döden och Himlen börjar här, och jag tror att du redan gissat vilken bok jag väljer att koppla av med!

Ha det så bra, vi hörs imorgon igen!

Kramisar från en nöjd och lycklig Kim

Marathon och Persien

En av mina fans har fått mig mycket intresserad av Persien. När en idé väl är planterad hos mig snappar jag upp allt jag ser och hör i det ämnet.

Därför blev jag intresserad när jag läste att grekiska fotsoldater för 2500 år sedan besegrade en persisk invasionshär vid den lilla byn Marathon, nordost om Athen i Grekland. (Marathon är en stad i Attika i Grekland. År 490 f.Kr. stod slaget mellan grekerna och persien vid Marathon.) Här kan du läsa mer om slaget vid Marathon.Vilket i sin tur ledde till att jag fick lära mig varifrån maratonlöpningen kom...

Enligt en myt som kom till flera hundra år efter denna strid, talas det om en enda grek som sägs ha sprungit 42 km till staden Athen där han påstås ha ropat: "Var hälsade! Vi har segrat!" Därefter föll han död ner.

Enligt de antika källorna hette den löparen Feidippides och han sprang mycket längre än ett maraton. Då den persiska invasionsarmén dök upp vid horisonten, sägs det att han gav sig av den 24 mil långa vägen från Athen till Sparta och tillbaka igen för att be krigarna i Sparta om hjälp.

Legenden om löparen som sprang till Athen med budet om att grekerna segrat vid Marathon fick nytt liv när de första moderna olympiska spelen hölls i Athen 1896. Arrangörerna beslöt då att arrangera ett maratonlopp - trots att antikens greker aldrig tävlade i denna gren och trots att legenden om det första maratonloppet tros vara en myt.

Numera har många stora städer sitt eget maratonlopp. Det springs från Spetsbergen i norr till "världens ände" i söder (loppet i Ushuiai i sydligaste Argentina.

Under många år tvekade arrangörerna om hur långt loppet skulle vara. Osäkerheten varade ända tills Internationella friidrottsförbundet (IAAF) 1921 slog fast att ett maratonlopp ska vara exakt 42.195 meter.

Världsrekordet har etiopiern Haile Gebrselassie, som 2008 sprang maratonsträckan på 2.03.59. Den bäste svensken är Kjell-Erik Ståhl med tiden 2.10.38 (1983) och den bästa svenskan är Isabellah Andersson på tiden 2.26.52 (2010). Ja, tjejer det är bara att sätta igång och träna. Nästa år kanske det är din tur att vinna!

Sugen på att själv springa ett maraton? Läs mer här.

Är djupt imponerad av alla som lyckas springa så långt som ett maraton! Är du en av dem?

Kramisar från Kim

Första snön kom alldeles för tidigt

Idag kom första snön till den del av Blekinge där jag bor. Här brukar vi alltid få mycket snö, eftersom vi bor på Blekinges "tredje trappsteg" (ni som läst Selma Lagerlöfs "Nils Holgersson", förstår vad jag pratar om.)

Här är det inte långt till Smålandsgränsen. På sommaren har vi gott om sol och lite regn. Ja ibland så lite regn att det är risk att brunnen ska bli torr.
På vintern brukar vi få väldigt kallt och mycket snö och då talar jag om MYCKET snö! När vi flyttade från Stockholm för snart sexton år sedan lämnade vi kvar snöskyfflarna, för "det skulle inte vara någon snö dit vi flyttade".

Den vintern vi flyttade in var den kallaste på hundra år. Pumpen frös, toaletten frös, och... ja det var mer saker som frös sönder, men jag befann mig lycklig och varm på Nya Zeeland och våra kära släktingar tog hand om alla problem. Men det var första och sista gången. Alltsedan dess har vi själva fått ta hand om snön och kylan.

Lagom till första kylan förra hösten gick pannan sönder. Då var jag glad att jag skulle resa iväg till Island, eftersom vi inte hade någon värme inne.

Nu har vi varmt och gott den här vintern. Hoppas jag.

Snön gick över mina vinterskor imorse på morgonpromenaden, och jag blev blöt om sockarna. Hundarna blev överlyckliga över den första snön, åt den, rullade sig i den och busade omkring med varandra som små valpar, trots att de är 8, 6 och 5 år.

Visst det är vackert med snö, men kallt, eländigt och halt. Blir det en lika sträng vinter som förra året blir det väldigt mycket att skotta igen. Förra året hade vi smala gångar som vi precis kunde ta oss runt i, för snön gick ända upp till skrevet på mig. Hundarna var olyckliga, för de kunde bara motionera i gångarna. Det gick inte att gå ut på vägen, för den var så smal på grund av snön att vi inte kunde undkomma bilarna när de kom. Snöhögarna var mycket höga på båda sidor om vägen.

Så du kanske förstår att jag inte blev så glad när jag gick upp i morse, öppnade dörren för att släppa ut hundarna och möttes av massor av snö som tyngde ned alla buskar och träd och låg vit överallt. Jag ville bara gå och lägga mig igen och dra täcket över huvudet. Men det är väl lika bra att vänja sig, tänkte jag och gav mig ut i eländet.

Snön ligger fortfarande kvar, trots att solen har strålat hela dagen. I våra fotspår på de soligaste ställena har snön smält undan. Meteorologerna har lovat regn ikväll, få se hur det blir med det. Kanske blir det istället mer snö här hos oss? Det är fullmåne och kallt och fullmåne brukar innebära molnfritt...

Tacka vet jag sommaren, med +30 grader, strålande sol och en lagom fläktande ljummen vind! Men det är långt dit och många månaders regn, snö och mörker väntar innan dess.

Ser fram emot advent när alla ljusstakarna plockas fram och lyser upp mörkret. Då kan snön vara riktigt vacker att se på, från insidan i stugvärmen, med brasan sprakande bakom ryggen och några stearinljus som kastar ett varmt gult sken i rummet.

Nu ska jag gå och tända brasan och tända de där stearinljusen, känns som om det är rätt utomhusstämning för det!

Kramisar Kim
(På bilderna ser du första snön som jag tog kort på i förmiddags. Visst är det vackert att se på?)