Idag har jag inga ord att förmedla. Det är tomt i huvudet, i alla fall vad det gäller bloggord. Däremot har jag desto fler ord till mina böcker. Men de orden måste stanna i huvudet, eftersom det är så många andra saker som måste göras först. Allt det där tråkiga vanliga kontorsarbetet, därefter det betydligt trevligare, som att besvara frågor på Unga Fakta, tala med butikerna jag ska komma och signera hos och mycket annat.
Kanske är det inte så konstigt att orden tar slut, när jag hela tiden när en intensiv längtan efter att få skriva på någon av mina böcker istället.
Jag funderade ett tag på att skriva om Philip Pullman som jag mötte på Waltic i Stockholm för några år sedan. Han berättade att Astrid Lindgrenpriset var det värsta som hade hänt honom, eftersom han aldrig hade tid att skriva alltsedan den dagen han hade fått besked om priset. Den som ändå hade fått det priset, tänkte jag, ändå förstod jag honom när han berättade hur han reste över hela världen för att föreläsa om sina böcker. Ser ju bara hur mycket tid det går åt för mig till att resa för att föreläsa och signera. Ändå tror jag att han var mycket glad för priset. Men det blev inget inlägg om Philip Pullman, hade inte tillräckligt många ord för det.
Jag tror att det allra bästa jag kan göra nu är att avsluta alla "måsten" och sätta mig för att få ur mig alla de bokord jag har inom mig. För de ska ut till slut, varför inte lika gärna låta dem komma ut nu?
Kramisar Kim
Ja, det är alldeles för mycket plikter, men man får ta den tid man har och försöka skriva intensivt då. Intressant det där med pris och plikter, jag har läst det förr, andra pristagare som berättat vad uppbokat deras liv blivit, hur mycket tid som försvunnit, som de behövt för skrivande.
SvaraRaderaHej Jane. Tänk hur mycket lättare allting hade varit om allting liksom skötte sig själv och vi kunde koncentrera oss på skrivandet!
SvaraRaderaJa, även om jag förstått att det försvinner mycket skrivtid för en om man får ett pris, så skulle det kännas väldigt kul i alla fall... Kram Kim