Imorgon...

 Imorgon kommer jag och hälsar på, sa sonen till sin far.

Lovar du, sa den gamle mannen och kände hoppet stiga inom sig, som så många gånger tidigare. Den gamle mannen visste att han inte borde känna så stor förväntan och glädje, eftersom det oftast inte blev så mycket av sonens löften.

Självklart, pappa. Den här gången ska ingenting få komma emellan. Jag lovar.

Den gamle mannen bet sig i läppen för att hindra sig från att berätta. Det kunde vänta till imorgon. Då skulle han berätta vad läkaren hade sagt. Det var inga nyheter någon borde få höra på telefon.

Då ses vi imorgon då, sa den gamle mannen och hörde klicket i sitt öra när sonen lade på. Han satt kvar med telefonluren i handen en lång stund, som om han genom att hålla i luren fortfarande var sammankopplad med sonen. Till slut lade han ner luren och lyssnade på tystnaden som bredde ut sig som ett kvävande täcke. Han borde sätta på radion, eller tv:n. Han borde göra något. Men det var ingen idé. Ingenting var någon idé längre. Förutom sonens besök.

Det var länge sedan nu, alltför länge sedan. Nog var det minst ett år sedan sonen varit här? Den gamle mannen mindes inte riktigt, men han visste att det hade varit sommar och det var inte den här sommaren som just tagit slut, utan sommaren dessförinnan, eller kunde det vara för ännu längre sedan?

Men han ringer ibland, sa den gamle mannen, och försvarade sin son inför sina egna förebrående tankar som var på väg att poppa upp. Ändå lyckades en tanke stiga upp till ytan: Ja, men hur ofta ringer han? En gång om dagen, en gång i veckan, en gång i månaden, en gång i halvåret...

Den gamle mannen var tvungen att medge för sig själv att det nog var det sistnämnda. Det var därför han hade så mycket att tala med sin son om. Han var tvungen att berätta, innan det var för sent.

Nästa dag ringde telefonen sent på eftermiddagen. Det var sonen.

Den gamle mannen ville slänga på luren igen, för han visste vad sonen skulle säga, och han ville inte höra orden.

Pappa, jag kan tyvärr inte komma idag. Men jag kommer imorgon! Jag lovar!

Mannen svalde sin besvikelse och var nästan på väg att berätta för sonen hur viktigt det var att han skyndade sig. Snart skulle det vara för sent.

Även nästa dag ringde telefonen. Mannen lät den ringa länge innan han lyfte luren och svarade...

...Kanske nästa vecka... Det är mycket nu, sa sonen.

Fadern nickade mot luren och funderade inte ens över att berätta om läkarens ord. Tids nog skulle sonen få reda på dem.

Imorgon, jag kommer imorgon! sa sonen när några veckor hade gått, med samma löften, utan att något hände.

Den gamle mannen orkade knappt svara, för han visste att han inte längre hade någon morgondag att se fram emot. Något sonen själv skulle upptäcka tids nog.

Mannen lade på luren och sjönk djupare ned i kudden. Han slöt ögonen och viskade: Nu kommer jag Märta, idag, inte imorgon!

Sedan drog han sitt sista andetag, samtidigt som telefonen åter ringde. Den här gången fanns det ingen som kunde lyfta på luren för att svara.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se