Hårshampots historia

Det finns många ritualer runt håret, både förr och nu. Om man ville att barnet skulle få mycket hår lästes här i Norden ramsor för det nyfödda barnet och hårframbringande saker lades i vaggan. Det fanns speciella regler för hur och när man skulle tvätta håret, man fick aldrig stå vänd mot norr, håret skulle kammas: nio gånger, men på fettisdagen bara sju och absolut inte på julafton eller nyårsdagen.

Att klippa håret innebar också ritualer, det fick aldrig klippas med solen i Lejonet eller Fiskarna, eller med månen i ny eller nedan. I Rom var det förbjudet att klippa håret ombord på en båt, om det inte var storm då var det helt okej, eftersom onda makter redan var lösa och det absolut inte kunde bli värre.

Egyptierna hade magiska medel mot skallighet redan för 4.000 år sedan. Det var malda hundben, åsnehovar och kattfett. Om det fungerade vet vi inte.

Om du har läst min bok Svarta Döden vet du redan att det ansågs farligt att tvätta sig. Det gäller även håret, som var extra farligt att blöta ner. Ända in på 1800-talet var läkarna tveksamma till hårtvätt.

På landet tvättade man håret bara om det var absolut nödvändigt. Här i Norden tvättade man håret ytterst sällan, speciellt under vinterhalvåret.

Runt 1900-talets början var bensin ett populärt medel att rengöra håret med. På hårsalonger kunde man få håret torrtvättat med kemikalier. I klosteranteckningar från 1400 och 1500-talet skrivs det om att alkohol är bra för mask i håret och dödar lössen.

I hela världen har man använt urin från kor för att tvätta håret, eftersom det innehåller avfettande och blekande ammoniak.

Förr sades det att vatten var förödande för vitt och grått hår, där fick man bara använda hårsprit eller mjöl. Barnens hår skulle tvättas med hjälp av äggula. Och man fick inte kamma sig direkt man hade stigit upp, eftersom det gällde att vänta tills blodet hade kommit igång i kroppen.

I tusentals år har man i Indien torrshamponerat håret med bönmjöl och andra pulver. I Europa har det använts mjöl, talk, lera, violrotspulver och stärkelse. På 1500-1600-talet användes kli som arbetades in i håret på kvällen och fick suga upp fett under natten för att därefter borstas ur på morgonen.

Kring 1900-talet kom parfymerade pulver för torrshamponering, paketerade i små portionsförpackningar. Kemisten Hans Schwarzkopf blandade ihop ett eget recept och började sälja det i kemikalieaffärer 1903.

Om man absolut var tvungen att vattentvätta håret fick det aldrig göras med norrgående vatten eller rötmånadsvatten. Det bästa vattnet var källvatten, avkok på en groda eller på växter med långa rötter. Det allra bästa var regnvatten. Majregn var mycket eftertraktat i Europa för hårtvätt. Om det regnade den förste maj var det självklart i större delen av Sverige att man skulle gå ut och blöta sitt hår i regnet, för det garanterade att håret skulle växa bra under resten av året.

Nässelvatten ansågs bra för att befrämja hårväxten. I Skåne där vattnet är hårt, vispade man ihop ett ägg och masserade in det i håret. Ända till 1960-talet fanns äggshampo i Sverige.

Ordet Shampo har funnits i svenska språket sedan 1908, i engelskan sedan 1877 och i hindi sedan 1762, där det betyder knåda och användes om huvudmassage med hårolja.

Under andra halvan av 1800-talet började ordet shampo användas i engelskan när det gällde hårtvätt med tvålflingor som kokats ihop med örter. Tvålpulvershampo för vattentvätt började säljas kring 1900-talet. Schwarzkopf lanserade sitt på 1910-talet i Tyskland. I Sverige började det användas kring 1920 fram till 1950-talet.

Det fanns också särskilda hårtvålar i bit att köpa, men de flesta som tvättade håret med vatten använde vanlig såpa. På den tiden rekommenderades det att avsluta hårtvätten med att skölja det i vinäger.

Schwarzkopf lanserade 1927 flytande shampo. Men många använde redan då tvålflingor lösta i vatten eller flytande såpor. I läkarspalten på 1920-talet i en svensk damtidning skrevs det: "Tvätt så ofta som en gång i veckan är visst inte nyttigt!"

Det var inte så konstigt att folk tänkte så, för vem som helst kunde ju se att vattentvätt för håret inte var bra. Otvättat hår var glansigt och fint, men efter en tvåltvätt såg det ut som yllegarn. Att rengöra håret med vatten slog inte igenom, kanske berodde det på att det var ovanligt med rinnande vatten i bostäderna...

Här kan du läsa mer om hårets historia.

Kramisar Kim

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.