Jag är en kille som heter Sebastian och jag är mörkhårig och ganska så lång. Jag ska berätta om en resa som gav mig ett minne för livet.
Allting började en dag då min klass skulle få författarbesök av Kim M Kimselius. Alla såg fram emot att få träffa henne (förutom en).
"Alla vet att Kim kommer idag så ni får verkligen uppföra er!" sa läraren.
"Åh nej! Jag orkar inte med en tråkig författare!" sa Tony.
Tony var klassens bråkstake. Han hade tydligen en pappa som drack mycket och jag tror att det är därför han är som han är. En gång ställde han sig upp på sin bänk och vände sig mot läraren med mobilen i handen.
"Jag ringer polisen om du inte går ut inom 3... 2...."
"Nej, sluta upp med det där, Tony!" skrek läraren.
"1... NOLL! Hej, är det polisen? Ja, hej jag har en lärare som inte vill gå ut här! Hejdå!" sa Tony i telefonluren.
Så han är lite speciell, kan man säga.
"Kan vi inte ta hit IronMaiden istället före en tråkig författare?" skrek Tony rakt ut i klassrummet.
"Det är för dyrt, Tony. Det kostar runt 1 miljon kronor!" sa läraren.
"Men ändå", gnällde Tony.
Den lektionen gjorde vi frågor till Kim. Mina var:
1. Vilken är din favoritbok?
2. Hur länge har du varit författare?
3. Vilken är din favorit genre?
4. Gick det bra för dig i skolan?
5. Har du några barn? Och gillar de också att läsa?
Nästa lektion kom Kim och berättade om sina böcker och sin barmdom. Jag hade glömt mitt papper med frågorna på i min låda men jag kom ihåg de flesta av frågorna, som tur var. När lektionen var slut fick vi Kims autograf.
"Fy vad coolt att få Kims autograf!" sa Albin.
På baksidan av Albins autografkort var det vitt och lite bilder på, men på mitt var det grönt och andra bilder på Kim och två av hennes böcker. Jag gick och grubblade på varför jag hade fått ett helt annorlunda autografkort än de andra i klassen i en hel månad, men jag förstod aldrig varför.
"Imorgon kommer Kim tillbaka för att hjälpa er med era berättelser", sa läraren.
Yes, tänkte jag inombords. Då kan jag ju fråga henne om kortet.
"Hej igen! Som ni kanske vet ska jag hjälpa er med era berättelser idag. Men först måste jag fråga om någon fick ett grönt autografkort istället för ett vitt?"
Det var bara jag som räckte upp handen.
"Då ska du få en specialutgåva av en bok som jag har med mig! Du får välja mellan "På liv och död" eller "På flykt".
"Får jag titta på dem?" frågade jag.
Hon gav mig två böcker, en med en nazist på och en med en tjej med en kulspruta. "På liv och död i andra världskrigets skugga" med nazisten var coolast så den tog jag.
På eftermiddagen låg jag hemma i soffan och läste "På liv och död". Den handlade om Theo och Ramona som kommer tillbaka till andra världskriget genom en tidsförflyttning.
Tur att jag tog den här boken. Den var jättebra, tänkte jag precis innan jag slumrade till.
När jag vaknade igen var det någon med en keps och dystra kläder som ruskade i mig. Han hade en liten mustasch under näsan och en röd armbindel på armen. På armbindeln fanns ett hakkors.
Han var nazist!
"Vad gör du här jude?" sa han argt.
"Jag är ingen jude!" sa jag.
"Sluta ljug! Du har ju mörkt hår!" sa han och drog upp mig med ett järngrepp. Han puttade bort mig till en kö som ledde till en utav de tusentals baracker jag såg framför mig. Ovanför varje barack fanns en skylt där det stod: Duschar. Jag hade läst om andra världskriget i skolan och hört om att nazisterna gasade folk i duschar.
Jag kommer att bli gasad, tänkte jag förskräckt.
Jag har alltid en tendens att klara mig ut ur svåra situationer, så när jag stod där och försökte komma på en utväg kom en stor, muskulös uniformerad man med ljust hår och förde bort mig i smyg.
Vad håller han på med, tänkte jag och det skulle jag snart få svar på.
"Följ med mig, jag ska hjälpa dig men du får spela med. Ok?" sa han med len röst som inte passade ihop med hur han såg ut.
"Ok", sa jag.
Mannen förde in mig i ett tält med samma färg som hans kläder.
"Jag heter Josef men du får inte säga det högt för då blir jag också gasad!" sa mannen.
"Där hängde jag inte med", sa jag.
"Jag är också en jude, så om du säger mitt riktiga namn så förstår de att jag har förrått dem!"
"Varför hjälper du mig?"
"För när jag såg mannen släpa med dig till duscharna, tyckte jag så synd om dig!"
Samtidigt som Josef pratade tog han fram en likadan rock som han själv hade på sig (fast i en mindre storlek) och räckte den till mig.
"Du måste ha en förklädnad, annars blir vi dödade båda två!"
När jag hade tagit på mig rocken gick vi ut i det dystra vädret. Det var en iskall känsla att gå runt och se alla judar som står på led till något som de trodde var duschar. Bland allt folk kom en nazist fram till oss.
"Heil Hitler", sa han och vi svarade "Heil Hitler" i kör.
Han gjorde honnör och gick vidare.
Mit i allt kom soldaten som hade hittat mig fram till osss.
"Känner jag inte igen dig?"sa han men Josef avbröt honom.
"Nej, nej! Det är är min brorson som heter... eh!"
"Mikael, jag heter Mikael farbror! Har du tappat minnet eller?" sa jag.
"Förlåt! Jag har fått så dåligt minne nu på sista tiden!" sa Josef.
"I alla fall, ni ska till överbefälhavaren. Genast!", sa soldaten.
Överbefälhavaren hade ett gansk stort tält och när vi kom in i det fanns det guldprydnader och juvelhalsband lite här och var.
"Ni vet säkert att vi har vakter överallt, som ska se till att inga judar slipper undan. När Adolf här (han pekade på en liten belåten man som stod bredvid honom) gick utanför ert tält så snappade han upp vad ni sa" berättade överbefälhavaren som var en spinkig och skallig man.
Jag och Josef såg varandra i ögonen och det fanns skräck i hans ögon!
"En sak ska jag berätta för er: Jag HATAR förrädare!!"
I samma ögonblick han sa "förrädare" grep vakterna tag i mina och Josefs armar.
"För dem till duscharna!" sa överbefälhavaren.
Hur jag än stretade emot drog vakterna mig sakta men säkert mot en ny barack. Vakterna trängde sig fram först i ledet.
"Hit med kläderna!" sa en av vakterna.
"Vadå! Ska vi ta av oss kläderna?" skrek jag.
"Ja! Lyd nu!" skrek vakten tillbaka.
"Får jag ta med mig armbindeln?" frågade jag.
"Okej då. Men skynda på!"
Jag höll armbindeln mellan benen så att ingen skulle se min privata del, medan vakterna skrattade för full hals. En annan vakt öppnade dörren för mig och Josef in till baracken.
Där inne fanns en massa duschar på rad i ett omklädningsrum och det fanns vitkalkade väggar och ett grått golv.
Det sista jag såg var en tjock dimma som kom från duscharna, sen blev allting svart.
Jag vaknade av att mamma skakade i mig. Det hade bara varit en dröm!
"Du måste gå och lägga dig nu! Klockan är 21.35", sa mamma.
"Åh, vad glad jag är att se dig mamma! Du skulle bara veta hur rädd jag har varit!"
"Du bara svamlar! Jag tror att du bara är trött, gå och lägg dig nu."
"Okej då."
När jag tog av mig byxorna tittade jag ner på kalsongerna och det var en konstig form på dem. Jag stack ner handen och fick upp en röd armbindel med hakkors på...
"Det var ingen dröm!"
Den här mycket annorlunda berättelsen, en blandning av verklighet och fantasi är skriven av Albert Ahnlide på Bjärehovsskolan i Bjärred. Som vanligt var det många bra berättelser ifrån skolan, men den här stack ut från mängden.
Det här är ännu en skola där jag har varit och föreläst och arbetat med skrivprocessen med eleverna. Måste säga att de redan var mycket duktiga på att skriva berättelser innan mitt besök. Du skulle se de långa, fina berättelser och det tjocka kuvert jag har fått från skolan!
Grattis till vinsten Albert! Hoppas du inte fick mardrömmar av boken!
Kramisar Kim
Vinn en signerad bok (Välj fritt bland mina utkomna böcker) Läs mer om På liv och död i andra världskrigets skugga.
Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.
Här kan du köpa mina böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnade en kommentar, välkommen tillbaka!