Hon satt på bänken i köpcentret och såg människor skynda förbi. Alla hade bråttom, de släpade på paket, kassar och barn.
Mammor ryckte irriterat i de griniga små barnens händer och uppmanade
dem att skynda på. Papporna bar surmulet påsarna med färgglada tryck
från de olika butikerna i köpcentret.
En liten pojke satte sig trumpet ned på baken och vägrade stiga upp. Han
lindade sina små armar framför bröstet och försökte göra sig så tung
som möjligt när mamman skulle lyfta upp honom. När inte den taktiken
fungerade blev han istället alldeles slapp i kroppen och lade sig på
golvet. Mamman blev ursinnig och slet i pojken.
Hon tänkte på sin egen son. Så där skulle hon aldrig ha behandlat honom.
Hon skulle ha satt sig ned på huk bredvid pojken och med lock och pock
fått honom att resa sig upp. Hon skulle ha slutit honom i sin famn och
viskat kärleksfulla ord, berättat att det snart var dags för jultomten
att komma till alla snälla barn. Han som varit snäll hela året och
skulle få många fina julklappar av tomten kunde väl vara snäll ännu ett
litet tag. Det var så mycket som behövde göras innan jultomten kom och
hälsade på, för visst ville han att det skulle vara fint hemma när de
fick besök. Han ville väl att de skulle ha god mat hemma för att bjuda
tomten på, kanske något gott att dricka, en fin julskinka, lite
pepparkakor och julgodis förstås. Det var därför de gick från butik till
butik och handlade och om han bara orkade ännu ett litet tag skulle han
snart få vila.
Det var vad hon skulle ha viskat till sin son. Nu såg hon hur mamman gav
upp och fräste några ilskna ord, innan hon reste sig upp, vände sig om
till sin man och skrek att nu fick han ta hand om pojken. Mannen släppte
paketen, böjde sig ned och slet upp pojken från golvet. Den lille
pojken skrek hjärtskärande och såg rädd ut, som om han förväntade sig
stryk och kanske var det precis vad som väntade honom när han kom hem.
Åter tänkte hon på sin lille son. Han skulle aldrig ha fått stryk, han
skulle fått belöning när han kom hem, en kopp varm, god choklad med lite
vispad grädde överst, så att han fick en sådan där ljuvlig liten söt
gräddmustasch efter att ha druckit upp chokladen. Hon skulle
kärleksfullt ha smekt bort gräddmustaschen, samtidigt som hon skulle ha
stuckit till honom ännu en hembakad pepparkaka.
Hon blinkade bort tårarna medan hon följde familjen med den ilsket
skrikande pojken och mamman som nu fått ta över paketen och muttrade
argt.
Hon såg många liknande scener under tiden hon satt på bänken, tungt
lutande sig mot sin rollator. Mittemot bänken var ett stånd där en ung
kvinna sålde egentillverkade smycken. Den unga kvinnan hade skänkt henne
ett leende då och då, men hon hade snabbt tittat bort, rädd för att
behöva prata med någon. Men också rädd för att den unga kvinnan skulle
tro att hon ville köpa något. Hon hade inget att köpa för. Hennes
pensionspengar var redan slut och det skulle bli en knaper jul. Hon bet
sig i läppen och såg människorna passera med kassar, kundvagnar fyllda
av god mat och paket under armarna. Trots all denna överflöd såg de inte
lyckliga ut.
Hon var lycklig, även om hon inte hade så mycket. Visst var hon ensam.
Det fanns ingen att fira jul med, ändå var hon lycklig. Hon var tacksam
för alla fina minnen, för alla vackra stunder, för livet, för att få
finnas till. Men mest var hon lycklig över de få korta ögonblick hon
hade fått hålla sin son i famnen. Hans ljusblå ögon, hans fjun på
huvudet.
Människor passerade förbi, insvepta i murriga halsdukar, varma mörka
ytterkläder, handskar och mössor om de precis kom utifrån där snöstormen
yrde. De som befunnit sig inne i köpcentret ett tag hade hängt
ytterkläderna över kundvagnarna, deras kinder var rosiga efter att ha
bytt den bitande kylan mot den varma inomhustemperaturen.
Hon satt fortfarande insvept i sin tunna, trådslitna röda kappa. Den som
hon hade fått av sin make för så många år sedan. Hon hade älskat den
från första stund, aldrig att hon ville byta den mot någon annan, trots
att den inte värmde så värst bra längre. Hon rös till och förstod att
det var dags att ta sig hem igen. Sätta sig i den lilla lägenheten och
lyssna på julmusik på radio, se ut över de omgivande lägenheterna, hur
familjerna samlades, tände ljus, dukade upp mat...
Tungt stödd på rollatorn tog hon sig upp. Hon kände ett tryck över
bröstet som inte funnits där innan. Det pressade och klämde och
plötsligt var det svårt att andas. Hon såg mot den unga flickan med
smyckena. Då såg hon en butik bredvid flickan, en dörr hon inte hade
sett tidigare. Ljuset flödade ut genom dörröppningen, det var som om en
våg av värme och glädje kom med ljuset och plötsligt ville hon väldigt
gärna gå in och se vad som fanns innanför dörren. Trycket över bröstet
försvann och det blev lättare att andas när hon började gå mot
dörröppningen.
Hon blev medveten om att hennes steg var lätta, att hon egentligen inte
behövde rollatorn längre, men för säkerhets skull tog hon den med sig.
Hon såg på den unga flickan som hela tiden sett glad ut där hon stått
med sina smycken som ingen ville köpa. Flickan såg nu rädd ut, orolig.
Plötsligt lämnade hon sin plats och sprang mot bänken där hon själv
alldeles nyss hade suttit.
Hon brydde sig inte om att se efter vad flickan tänkte göra, för nu
skymtade hon något inne i den ljusa, vackra butiken. Där stod hennes son
och hennes man. Hjärtat bultade vilt av glädje när hon såg dem. Sist
hon sett sin son hade han legat blåblek och kall, orörlig, nu stod han
livs levande framför henne, med rosiga kinder och glädjen glittrande i
sina blå ögon. Hennes man släppte sonens hand och sträckte fram armarna
mot henne.
"Kom! Kom! Vi har väntat på dig!" sa han.
Hon blev nu medveten om att hennes man inte längre var den gamle
skrumpne man han varit i slutet av sitt liv, utan han stod åter ung och
ståtlig framför henne. Kappan som svajade runt hennes ben, kändes nu
varm och hade fått mer lyster än tidigare. Hon släppte rollatorn och
gick med lätta steg in genom den öppna dörren, in i ljuset. Precis innan
hon klev över tröskeln vred hon på huvudet och såg tillbaka på den bänk
hon suttit på i så många ensamma timmar.
Den unga flickan stod böjd över en gammal kvinna som låg raklång på
golvet, med en rollator vid sin sida. Folk började samlas runt den unga
flickan, någon skrek på hjälp, på läkare. Och hon visste att hon måste
ta steget innan hon skulle förlora sina kära och bli förd tillbaka till
ensamheten.
En sista blick på sin gamla utslitna kropp unnade hon sig, innan hon
steg över tröskeln med spänst i stegen och ungdom i kroppen. Hon kände
hur det spratt till i kroppen av glädje när mannens armar slöts runt
henne, när pojkens hand stacks in i hennes. Hon skulle slippa fira den
här julen i ensamhet, äntligen hade hon fått frid.
Ja, det var en liten julberättelse som jag har skrivit till dig, inspirerad av att signera mitt i julruschen. Var
rädda om varandra i jul, säg snälla ord, var omtänksam och låt inte
stressen gripa tag i dig. Lev i nuet och njut av stunden. Ha en underbar
jul!
Ovanstående berättelse ingår i min novellsamling Mysrys. Du hittar boken hos Adlibris och Bokus om din bokhandlare inte har den hemma.
Kramisar Kim
Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget.
Välkommen tillbaka!
Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.
Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här
Men den här är väl inte ny? Tror jag läst den innan här på din blogg.
SvaraRaderaSkriva gärna skrivtips och skrivprocessen nu under lovet, Kim, då har jag äntligen tid att skriva! :D
Hej Emma
SvaraRaderaNej, den är inte ny, som jag skrev i inlägget är berättelsen hämtad från min bok Mysrys :-)
Vad härligt att du har tid att skriva nu. Gå gärna in på min facebooksida Att skriva med glädje https://www.facebook.com/AttSkrivaMedGladje Där hittar du också många skrivtips.
Lycka till med skrivandet!
Ha en God Jul!
Kram Kim
En underbar julberättelse!Jag blev varm i hjärtat. kram Anki
SvaraRaderaVackert.
SvaraRaderaGod Jul Kim
önskar Ingemar och Fany (Västerås)
Äntligen har jag läst din bok från Palenque.
Hej Anki
SvaraRaderaHärligt att du gillade berättelsen. Den är en av många berättelser i min novellsamling Mysrys.
Kram Kim :-)
Hej Ingemar och Fany
SvaraRaderaÖnskar er en God fortsättning på julen och ett riktigt Gott Nytt År!
Härligt att höra!
Kram Kim