Marsipangrisar

Inte en jul utan marsipangris... I alla fall har det varit så i alla år och jag älskar verkligen marsipan. Men i år blev det ingen marsipangris, till mig. Jan fick en och han lät mig snällt smaka, men vet du, den var inte lika god som jag hade föreställt mig och längtat efter sedan förra julen.

Ett år lovade Jan att han skulle göra en 1-kilos marsipangris till mig om jag inte åt godis fram till nästa jul. Jag antog vadet och dagen före julafton började Jan tillverka marsipangrisen, med en massa små kultingar. Alla grisarnas bakdelar doppades i choklad och ställdes på en bricka framför mig. De var så fina och vackra. Det tog ett tag innan jag kunde äta dem.
Och sedan ser jag de här underbara marsipanbarnen. Vem kan äta något sådant? Inte jag! Jag har till och med börjat spara mina marsipangrisar (jag samlar nämligen på grisar) och har några väldigt, väldigt gamla torra marsipangrisar. Har sett att barnen kastar lystna blickar på dem när de kommer på besök, men efter att jag har talat om för dem hur gamla marsipangrisarna är så ser barnen inte lika sugna ut längre.

Nu är julen över och jag får vänta ännu ett år på att få en marsipangris. Få se om det blir någon nästa jul...

Kramisar Kim