Det går inte så bra att skriva idag. Jag har feber och fingrarna sladdrar hit och ditt över tangentbordet. Dessutom känns armarna SÅ TUNGA.Ändå finns orden där och vill ut. Jag vänder och vrider dem i huvudet, smakar på dem, byter plats, tänker om och funderar. Ibland försvinner orden i feberruset och jag somnar. Men i sömnen fortsätter jag tänka på min berättelse och jag försvinner bort i drömmarnas värld tillsammans med Theo och alla hans vänner. Snart är Theos Pompeji färdigskriven, "benet", alltså själva grundhistorien. Därefter ska boken läsas och det ska till mer "kött på benet". Sedan är det dags för korrekturläsarna att göra sitt eminenta arbete igen.
Vårsolen skiner utanför fönstret och jag längtar ut. Läser om andra som är ute och joggar, pysslar med hästar, tar promenader och då önskar jag att jag var frisk. Men alla är vi sjuka lite då och då, jag ska inte klaga. Jag njuter av att solen skiner in genom fönstret, av hundarna som blir glada varje gång de ser mig, av min mans omtänksamhet och av lyckan av att bara finnas till.
För trots feber och förkylning är det underbart att leva och höra alla orden inom mig!
Kramisar Kim
(Tyckte jag behövde pigga upp det här inlägget med lite blommor. Bilden är tagen på en del av de blommor som min far fick på sin 85-årsdag.)
Krya på dig!
SvaraRaderaKram