Min pappa - En krutgubbe...

I år blir min pappa 87 år. Fotot på min pappa är från hans 85-årsdag. Han står tillsammans med sina pigga systrar Titti (Ingrid) och Elvy.

Visst är han stilig för att vara 85 år på den här bilden. (Mamma hade dött ett halvår tidigare.)

Den som stod för läsandet i vår familj var mamma, men pappa berättade sagor, när han var hemma. Han var egen företagare och arbetade mycket. Ofta hade vi gått och lagt oss när han kom hem. Men helgerna hade vi tillsammans. Hade pappa mycket att göra fick vi följa med till hans verkstad och hjälpa till.

Jag läste om en annan man, också en krutgubbe som blev 104 år. Hans namn var Harry, liksom min pappa. (Vill ni läsa om den Harry KLICKA HÄR.) Jag brukar alltid säga till pappa att han kommer att leva minst 20 år till och när man ser honom på den här bilden så finns det ingen tvekan om det. Även om pappa inte själv tror det.

Min pappa bor ensam på en gård med sina får, höns och sin bordercollie Zeb. Den här vintern har varit tuff för pappa eftersom det har kommit så mycket snö att hans traktor till slut inte kunde få undan all snön. Han bor ute på landet och det är långt till grannar och affärer. Men han klarar det. Pappa har aldrig varit mycket för att laga mat och städa, men fick på äldre dagar lära sig det och gör det mycket bra. Han har ingen hemtjänst utan sköter sig helt själv. Ja, han till och med kör och handlar för sina vänner, kör dem till frisören och tar hand om dem. Pappa är fantastisk!

Vi pratar med varandra varje dag, ibland väldigt länge och ibland bara lite kortare. Jag älskar våra samtal, ibland berättar pappa bara om dagen som har gått, men ibland tar han mig med till sin barndom, sin ungdom, när han träffade mamma, när det var krig och han låg ute i skogarna i beredskap. När vi avslutar vårt samtal är det som om jag har varit med pappa på alla de här ställena. Han har verkligen gåvan att berätta!

Efter mycket övertalning och uppmuntran har pappa börjat skriva ned alla sina berättelser och jag ser fram emot att få läsa dem. Jag försökte få mamma att skriva ned sitt liv, men hon sköt det hela tiden på framtiden och till slut fanns det ingen framtid kvar.

Den gåva jag har fått, att älska orden och kunna skriva berättelser, kommer från båda mina föräldrar, som alltid har berättat mycket och läst för mig och mina syskon. De uppmuntrade mitt skrivande och lät mig alltid läsa så länge jag ville, visst sa de till mig att jag skulle släcka och sluta läsa när de gick och lade sig, men de kom inte tillbaka och såg till att jag gjorde det, eftersom de visste att det inte var någon idé.

Jag hoppas att jag får ytterligare 20 år tillsammans med min pappa, för vi har fortfarande mycket kvar att tala om.

Älskar min pappa och är stolt över honom.

Kramisar från Kim