Skrivprocess och livserfarenhet

Att skriva om sådant man inte har upplevt kan vara svårt. Att få dela med sig av sin livserfarenhet i böcker tycker jag är jättekul.

Tanken till det här blogginlägget kom när jag fick en fråga på PANELEN UNGA FAKTA. Personen undrade om jag var flygrädd, eftersom jag beskrev flygrädsla så otroligt bra både i boken Tillbaka till Pompeji och i Kimberlieboken.

Faktum är att när jag skrev dessa böcker var jag otroligt flygrädd. Det var som med tandläkaren, jag oroade mig en hel vecka innan jag skulle resa iväg. På skälvande ben tog jag mig till flygplatsen och flygplanet.

Minns att jag brukade sluta andas när planet lyfte/landade och nästan svimmade på grund av det. En gång i Bangkok blev jag stel som en pinne när jag skulle sätta mig och var helt paralyserad av skräck. Jan har berättat att de fick trycka till i mina knäveck för att kunna sätta mig i sätet... Jag borde kanske inte berätta sådant här för det är ju ganska skämmigt...

En gång när vi åkte Madeira, (en sagolikt vacker ö, med en otroligt kort landningsbana) och kom in för landning och jag bara såg berg, berg och berg fick jag panik. Jag sa till Jan, "säg till Piloten att de ska vända, jag vill inte landa här, säg till att de måste vända".

När planet sattes ned skrek jag nästan för jag såg ingen landningsbana under planet. I nästa stund tjöt det om bromsarna när piloten bromsade planet direkt hjulen slog i marken. Det tog ett tag innan jag kunde kliva av planet eftersom mina ben inte bar mig. När vi skulle åka hem försökte jag få reseledaren att ta min biljett så skulle jag stanna och jobba i hans ställe, allt för att slippa flyga igen.

Jag skulle kunna sitta här hela dagen och berätta om alla hemska upplevelser jag har haft när jag har flugit, men det är inte därför jag skriver om flygrädslan. Ville visa på hur man kan ta sin livserfarenhet, både dålig och god sådan och stoppa in i sin berättelse. Bara för att man gör det behöver man inte vara den person man skriver om.

Jag får ofta frågan om jag är Ramona i böckerna, men det är jag inte. Däremot har både Ramona, Kimberlie, Theo, Andy, Robert och alla andra fiktiva personer i mina berättelser hämtat livserfarenhet ifrån mitt liv. Då min livserfarenhet inte räckt till har jag tagit hjälp av andras erfarenheter för att kunna förmedla känslor vid vissa speciella händelser.

En gång var jag och föreläste i en skola i Asmundstorp. Eleverna hade förberett sig inför mitt besök genom att läsa mina böcker. Istället för att recensera boken de läst med text, fick de rita en bild som recension. Det som hade gjort starkast intryck på dem i boken skulle de nu rita. På baksidan av bilden fick de skriva och förklara varför de valt att rita just det motivet.

Jag gick igenom salen och kände igen mina böcker, på vulkanutbrott, hieroglyfer, vikingaskepp och så kom jag till en bild med ett flygplan och stannade förvånat. Jag hade inte skrivit någon bok om flygplan... Jag tog ned bilden från väggen och läste på baksidan. "Jag har aldrig någonsin flugit, men efter att ha läst boken Tillbaka till Pompeji, känns det ändå som jag har gjort det, eftersom författaren beskrev det så bra." Då tänkte jag: så bra att jag lät Ulrika tycka det var häftigt att flyga, eftersom Ramona var skräckslagen för det... Kanske skulle den här personen inte bli flygrädd på grund av min bok.

Ett bra tips till dig som skriver och upplever något utöver det vanliga, skriv ned dina känslor, iakttagelser, förnimmelser, lukt och synintryck, ja så mycket som möjligt ifrån upplevelsen. Bra att plocka fram när din romanfigur ska gå igenom samma sak.

Kramisar från Kim, som nu inte längre är flygrädd eftersom jag har flugit så otroligt mycket varje år.