Göteborgsposten i Göteborg var min första riktiga arbetsplats. Där började jag arbeta när jag var fjorton år. Jag arbetade på redaktionen och mitt arbete bestod i att skriva rent på maskin, räkna prenumerationsinbetalningar på räknemaskin, vilket skulle göras två gånger, samma tusentals lappar. Stämde inte de två beloppen med varandra, fick jag räkna om alltihop igen.
En av de roliga saker jag fick göra var att dra vinnare i tävlingarna som Göteborgs-Posten hade. Det kom upp sopsäckar med post och det var bara att dyka i och dra ut några kuvert ur varje säck. Varje gång kände jag att jag hade gjort någon lycklig, men när jag såg på alla säckar där det låg många förhoppningsfulla brev, blev jag lite ledsen för alla personer som skulle bli besvikna för att inte de vann.
Det bästa som hände mig en gång var att springpojken blev sjuk och jag fick ta hans plats. Då fick jag lämna redaktionens kontorsmiljö och springa med meddelanden till sätteriet, där de på den tiden arbetade med blysättning. Vilket innebar att varje bokstav var en liten blybokstav som sattes in i en mall, som sedan färgades och trycktes på papperet. Tänk vad tekniken har gått framåt. När jag berättar det här vid mina föreläsningar undrar barnen ibland om jag är född på 1800-talet...
En av de mest skrämmande händelser jag fick göra när jag utförde springpojkens jobb, var att gå och hämta lön till de anställda på tidningen. Jag fick en gammal sliten portfölj, en check och så blev jag skickad till banken för att hämta ut 30.000 kronor i kontanter. som sedan skulle läggas i lönekuvert och lämnas ut till de anställda. Det var VÄLDIGT MYCKET PENGAR på den tiden. Mina ben darrade när jag gick mot banken, för med min fantasi såg jag rånare bakom varje gathörn när jag skulle gå tillbaka med väskan fylld av pengar.
Tänk vad glad jag blev när jag stod i bankkön och hör min pappas röst bakom mig som säger: "Vad gör du här?" Jag slängde mig om hans hals och brast nästan i gråt av lättnad när jag viskade vad jag var där för att göra. Pappa lovade att eskortera mig tillbaka till tidningen och så gjorde han. Det var första och sista gången jag hämtade ut lönen, för sedan kom springpojken tillbaka och jag var inte längre avundsjuk på hans fria arbete. Men jag saknade besöken i sätteriet och tryckeriet med de stora tryckpressarna. För redan på den tiden älskade jag orden och drömde om att bli författare.
En av de starkaste minnena jag har från Göteborgs-Posten var av en av "tanterna" (förmodligen mycket yngre då än vad jag är idag). Hon var sekreterare för VD:n och fick gå och lägga håret på arbetstid, vilket hon också gjorde varje lördagsförmiddag, för vi arbetade på lördagarna också. Jag minns hur fin jag tyckte hon var när hon gick iväg till frisören och hur stel och konstlad hon såg ut när hon kom tillbaka. Alla andra sa att hon var såååå snygg och jag tyckte så synd om henne för att ingen var ärlig. Inte vågade jag säga något, yngst som jag var, jag föredrog att inte säga någonting alls.
Minns den gamla hissen som stånkade sig uppåt och hur jag föredrog att springa uppför alla stentrapporna istället. Jag älskade att vara mitt i hjärtat av en plats där ord tillverkades, trots att mina kamrater njöt av solen, sommaren och badet.
Orden har alltid betytt mycket för mig, som ni säkert förstår nu när ni har läst om mitt allra första riktiga arbete.
Kramisar Kim
(Dagens foto är hämtat från min föreläsning på Toleredsskolan i Göteborg. Tyckte bilden passade eftersom den var tagen i Göteborg. Här sitter jag och läser högt ur mitt manus till en kommande bok, som just gått iväg till tryckeriet. Det var något speciellt att föreläsa i Göteborg. Min hemstad!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnade en kommentar, välkommen tillbaka!