Livet har förändrats för många i dessa dagar när vulkanen Eyjafjallajökull spyr ut aska över världen.
För mig har livet förändrats i många omgångar.
Idag har jag gjort en förändring, har klippt av mig mycket hår, kanske för att jag snart står inför ännu en förändring. Om knappt två veckor blir jag lika gammal som min storasyster var när hon dog. Tanken skrämmer mig, jag får ångest eftersom jag nu kommer att bli ÄLDRE än min storasyster...
Ända sedan vi var små tävlades vi, eller... det var nog mest min storasyster som tävlades när vi blev äldre. Hon letade rynkor på mig, eftersom hennes redan kommit, hon letade gråa hår på mig eftersom hon dolde sitt med färg, hon klämde på fettvalkar och gottade sig, ja hon var nog precis så som en storasyster ska vara. Hon fick mig att känna mig vacker, ung och modig. De sista åren innan hon dog brukade vi skämtsamt säga att jag var "storasystern" och hon var "lillasystern", eftersom jag med mitt resande och alla möten med människor hade större livserfarenhet än vad hon hade. Men jag var trots allt lillasyster och fick goda råd om makeup och kläder. Det var kul att shoppa tillsammans. Att se hur stolt hon var över mig, gjorde mig ännu gladare över mina framgångar.
Men så förändrades livet på en sekund och hon finns inte längre, och snart är jag lika gammal som hon var i den sekunden. Ångesten griper tag i mig och jag undrar: "hur gammal kommer jag att bli?" Ändå brukar jag kaxigt säga "jag kommer att bli 92 år och dö när jag skriver den bästa bok jag någonsin skrivit" när någon frågar mig hur gammal jag kommer att bli. Och som en sista tvist avslutar jag med att säga "och jag är synsk!" Men inte hjälpte det min syster eftersom hon inte lyssnade på mig.
Jag hoppas att min synskhet stämmer, att jag verkligen kommer att bli en riktig krutgumma på 92 år som fortfarande orkar skriva. För sedan fyra år tillbaka lever jag inte bara för min skull, jag lever även för min systers skull och har axlat hennes mantel och hennes ansvar.
Så inför min födelsedag gick jag idag till frissan och klippte av mig massor av hår, som en milstolpe, början på en ny period i mitt liv. Nu kan ingenting stoppa mig. Se upp, för här kommer jag!
Kramisar Kim
Klart du ska bli en krutgumma på 92! Kram
SvaraRaderaDu blev väldigt fin i ditt nya hår! Det måste vara jättesvårt att i ett enda slag förlora sin syster. Jag förstår att du närmar dig hennes ålder med tankar om ditt eget liv.
SvaraRaderaDu är så full av energi och jag tror du kommer att blir de där 92 åren och uppleva den där bästa boken! Kram!
Rätt attityd tycker jag och snygg blev du i håret dessutom :)
SvaraRaderaInte lätt att förlora någon så nära, men om man kan är det viktigt att fortsätta leva om inte bara för sig själv så för deras skull.
Kram...
Fint skrivet, jag kan se dig 92 år gammal och forfarande framför datorn skrivande. Den visionen ska man ha i alla fall.
SvaraRaderaKram Sandra Benne
Att ha döden på sin axel sådär lite till vardags kan bidra till att höja livskänslan. Och till att man tar nya tag i sitt liv - som att klippa håret, och så ... ;)
SvaraRaderaTack Eva! Hoppas vi är pigga båda två så vi kan ha kul ihop. Kramisar Kim
SvaraRaderaKul att du tyckte jag blev fin i håret Monika. Tack för dina fina ord, ja kanske jag får uppleva den bästa boken och inte dör mitt i... Kramisar Kim
Tack Helly! Ja, det är viktigt att fortsätta livet, för alla inblandades skull. Kramisar Kim
Tack Sandra! Både för orden och för den fina frisyren. Kramisar Kim
Håller med dig Peter. Att ha upplevt döden på nära håll gör att jag upplever livet intensivare. Och det är kul att klippa håret också! Blir liksom en ny människa då, eller inbillar mig iallafall det... Kramisar Kim
Döden, som man aldrig kan komma undan, hur fort man än springer i livet.
SvaraRadera