För fyra år sedan dog min syster. En bilist såg sig inte för när han gjorde en vänstersväng och körde rakt på min syster. Min mamma blev förtvivlad, satte sig ned för att dö och dog efter en tid...När min syster hade dött, kom hon till tre i vår familj som har förmågan att se och höra andar. Hon visade en blommande blomsteräng, där blommor i alla färger prunkade och fjärilar flög från blomma till blomma. En rofylld bild. Den bilden visade hon oss alla. Mig visade hon även en svart hotfull bild, ett svart mörker som hotade att kväva henne. Jag förstod att hon var rädd. Och det fanns ingenting jag kunde göra...
Inatt drömde jag om min syster, kanske ville hon säga mig något, eftersom jag på morgonen upptäckte att en av mina katter var väldigt dålig och nu är i katthimlen.
Jag drömde att jag var i en okänd stad utomlands, någonstans i Italien. Jag satt på ett rum och skrev på min bok. Från det öppna fönstret strömmade ljudet av italienska röster, knattret av vespor blandades med trampet av ivriga fötter.
Något fick mig att resa mig upp och gå fram till fönstret för att titta ut. Hjärtat slog en volt i kroppen på mig när jag på andra sidan gatan ser min syster stå och luta sig mot en kärra. Hennes huvud vänt mot solen, som alltid, eftersom hon var en riktig soldyrkare.
Jag blev överlycklig. Hon var inte död, de hade bara lurats! Jag rusade ut ur rummet, nedför trätrapporna med klapprande steg. Korsade gatan utan att se mig för och när jag kom fram hade jag bara en träsko på foten, utan att egentligen ha lagt märke till att jag hade tappat den.
Jag slängde mig i famnen på min syster och sa: "Du lever, tack och lov, du lever!" Jag kramade hårt, hårt och ville aldrig mer släppa henne, rädd för att hon skulle försvinna igen.
När jag väl släppte henne, sa hon: "Vem är du?"
"Din syster! Ser du inte att jag är din syster! Du behöver bara se dig i spegeln så förstår du!"
Där vaknade jag. Jag blundade och försökte somna om, för att kunna ta tag i min syster och dra med henne till verkligheten, men det gick inte. Hon var försvunnen igen. Borta för alltid.
Att jag sa att hon skulle se sig i spegeln, beror på att folk alltid sagt att vi är så lika.
Sorgen efter min syster fick mig att skriva av mig i boken Giljotinen, en bok jag precis påbörjat när hon dog. Nu blev boken fylld av mina känslor. Där kan ni läsa om hur jag kände det över att förlora någon jag tyckte oerhört mycket om...
Nu sitter jag här i tårar igen, denna gång för min katt. "Bara" en katt och ändå gör det ont. Men sorgen kommer inte ens i närheten av din sorg och förfäran jag kände när jag förlorade min syster.
Det sägs att man härdas av alla förluster. Kanske det... Eller så dör man en liten bit för varje gång som man mister någon man tycker om.
Kramisar Kim
(Mitt sista foto på min syster Birgitta, taget med min mobil)
Sorg är inget vi kan mäta.Spelar ingen roll vem eller vad som har förlorats.
SvaraRaderaVarma kramar till dig!
Vad tråkigt. Jag tror att gammal sorg kommer upp till ytan igen varje gång en ny sorg kommer in i våra liv. Därför tror jag att sorgen blir djupare för varje gång. Dessutom tycker jag att tanken om att det härdar bara är sorglig och något jag tror alla helst vill slippa.
SvaraRaderaKramar Anneli
Jag tycker nog inte att man härdas... en bit av en försvinner...
SvaraRaderaÅh Kim, jag gråter när jag läser din dröm. Så fint du skriver om din syster och så sorgligt det är. I ditt minne och i din dröm lever hon - men det är ändå en bit av ens hjärta som dör när man förlorar någon nära.
SvaraRaderaJag blev väldigt rörd av ditt inlägg i dag... Vackert av din syster att visa blomsterängen, och jag förstår om hon var rädd för är vi inte alla innerst inne rädda för det okända?
SvaraRaderaJag har inga tröstande ord att ge men jag skickar dig många varma kramar och hoppas att det känns bättre snart.
Tack Minimax. Kram Kim
SvaraRaderaAnnelie, det är nog så att varje sorg drar upp de gamla till ytan. Kram Kim
Håller med dig Helena, helt och hållet. Kram Kim
Eva, tack för dina fina ord, det stämmer, en bit av ens hjärta dör. Kram Kim
Helly, dina kramar känns bra. Tack. Kram Kim
Nää man härdas inte ,för varje sorg är ju en ny sorg,spelar ingen roll om det är en människa lr ett djur lr nåt annat ,för står det oss nära så klart att en del av en själv blir förlorad och det är inget i hela världen som kan ersätta det ..Tror att det enda man kan (så småningom) är att acceptera det..Fast det är jättesvårt men när jag miste min son var jag ju tvungen att göra det (så småningom) jag hade andra barn som levde o var här men det tog verkligen sin tid o det får det..Ingen kan ta det ifrån mej för jag sörjer som jag gör o det kan ingen bedöma en för..stor kram till dej o tankar till din syster..
SvaraRaderaNågon annans katt är kanske en "bara" för en själv.
SvaraRaderaMen en katt som man delar familj med kan ju inte bli en "bara".
Jag tror man lär sig något av alla förluster som man på något sätt tillämpar i de som kommer efter.
Inte snusförnuftigt lär sig, men ja ... går ju inte att förklara.
Åhh, fy vad hemskt!
SvaraRaderaMan börjar nästan gråta när man läser det!
som sagt, man ska aldrig ta någon förgivet, för att nån dag kommer personen försvinna förevigt..
Stoooor bamse kram till dig Kim!
Kram Linda <3
Ps. Jättebra inlägg! Ds
Pixi, jag håller med dig, helt och hållet. Hemskt att förlora sin son, inget kan ersätta honom, inte ens de andra barnen, för varje barn är individer och har en alldeles speciell plats i ens hjärta, precis som djuren. Tack för dina fina ord. En stor kram till dig också, Kim
SvaraRaderaCecilia, du har så rätt så. Men jag har så ofta fått höra det är ju "bara" en hund/katt, när jag har sörjt mina djur. Men för mig är de familjemedlemmar. Du har också rätt i att varje förlust är en lärdom rikare, som jag gärna hade varit utan i och för sig, men ändå... Kram Kim
Linda, inte meningen du skulle gråta, räcker att jag gjorde det när jag skrev texten. Man måste vara rädd om den man älskar, för de försvinner alldeles för fort ifrån en. Tack! Kram Kim
Vill rikta ett stort tack till alla er som har kommenterat mitt inlägg. Era ord har värmt och berört och fått mig att... ja faktiskt att gråta, men denna gång av glädje över att så många människor tar sig tid att trösta. TACK! Stora kramar till er alla från Kim
Att förlora någon så nära som en syster måste vara fruktansvärt. Jag kan inte säga att jag vet hur det känns - för det gör jag inte, men jag kan säga att jag kan föreställa mig till viss del. Sorgen måste alltid finnas där och små saker påminner en om personen som gått bort. Jag beklagar verkligen! Kram!
SvaraRaderaHej Trillingnöten. Det stämmer det du skriver. Ibland vill jag gå och ringa min syster och påminns plötsligt om att hon inte längre kommer att svara. Kram Kim
SvaraRadera