Mina Bloggsidor

fredag 29 oktober 2010

Död, Sorg, Smärta o Livsglädje. Himlen börjar här av Jandy Nelson

Mina fötter slogs undan och jag föll till marken, samtidigt som jorden rämnade och jag föll ned i ett stort hål. Tiotusen hjärtinfarkter slog till mot mitt hjärta och ett blödande magsår slog upp. Någon bankade med boxhandskar i min mage och mitt bröst, samtidigt som en stor stark hand fattade tag om mitt hjärta och kramade så hårt att det kändes som om hjärtat skulle gå i tusen bitar. Jag skrek rakt ut, vrålade av smärta, men inte högt, just då, skriket skulle inte komma ut förrän efter några timmar. Just då satt jag som lamslagen medan smärtan for igenom mig...

Allt började med att telefonen ringde...

...och min svägerska sa:
"Jag har något fruktansvärt att berätta."

Mamma, tänkte jag. Mamma har dött. Jag fylldes av sorg och tomhet och saknad. Mamma var gammal och hade varit sjuk, så döden var inte oväntad.

"Är det mamma!" sa jag och kände mig kall av sorg.

Min svägerskas följande ord fick jorden att rämna:
"Nej, det är Birgitta. Hon är död"

Jag minns inte alla ord som sades efter det. Bara att polisen var på väg till mamma och pappa för att berätta att min syster hade dött i en motorcykelolycka. Jag minns att jag sa att jag skulle lämna dödsbudet, att ingen fick åka dit före mig. Vi sa säkert fler ord, men de minns jag inte. Jag minns hur jag bara för ett ögonblick sedan suttit i en strålande solig försommardag, ute i trädgården med min man och våra tyska grannar. Fikabordet är dukat, te och kaffe är just upphällt.

När jag lägger ifrån mig telefonen och
abrupt reser mig upp, ser jag frågande miner runt omkring. Jag kan inte tala, om jag öppnar munnen skriker jag ut alla mina känslor. Jag bara går. Jan springer efter mig och jag tror att jag säger att min syster är död och att jag ska åka till mamma och pappa för att berätta det. Jag tror att han försöker stoppa mig medan jag packar väskan. Tio minuter efter att telefonen har ringt sitter jag i bilen på väg för att framföra ett bud som inga föräldrar vill höra: Deras äldsta dotter är död.

Skriket byggs upp inom mig, smärtan gör fysiskt ont i bröstet och det känns som om jag kommer att dö, där och då. Men jag startar bilen och kör. Mobiltelefonen ringer. Det är en präst som vill prata. Jag vill inte prata, jag klarar inte av att prata, jag vill bara skrika, slå, förbanna och helst av allt vill jag bara dö och slippa berätta allt för mamma och pappa.

Prästen bestämmer att vi ska träffas, hon ska följa med till mamma och pappa. Jag har tre timmar framför mig i ensamhet, att tänka över orden, att försöka formulera det som har hänt på ett så smärtfritt sätt som möjligt till mina föräldrar. Men hur talar man om för någon att deras dotter har dött, utan att det gör ont? När jag själv sitter där och det känns som om jorden har försvunnit runt mig, som om det bara finns jag och min sorg i ett enda stort vakuum.

Till slut står jag inte ut längre. Jag stannar bilen och släpper ut skriket. Jag bankar och slår på ratten, på mitt bröst som gör ont. Jag slår armarna om mig och skriker och skriker av både den psykiska och fysiska smärtan. Det gör så ont, inga ord kan beskriva hur ont det gör. Bara de som själva har mist någon de älskar förstår smärtan. Jag förstår inte hur jag ska orka köra den sista halvtimman, hur jag ska kunna vara samlad nog för att berätta allt för mina föräldrar, hur jag ska kunna öppna munnen utan att skriket väller ut igen...

I alla år har jag fått höra "Tiden läker alla sår", ord mamma har upprepat varje gång någon av oss har varit ledsen för något. Visst... Livet går vidare, såret har slutit sig och är inte längre lika vidöppet, men jag tror att den där sista lilla varhärden aldrig ger riktigt vika...

Det tog tre år innan jag tog bort min systers namn ur min mobil. Trots att hennes mobil varit död i flera år... För så länge namnet fanns där, fanns även hon på något sätt, hennes jobbnummer, hemnummer, mobilnummer, om de försvann, då var hon definitivt borta...

Livet GÅR vidare, dagarna passerar, fylls av arbete och livsglädje, nya personer kommer in i mitt liv, skänker mig glädje och inspiration. Men saknaden efter min syster kommer aldrig att försvinna.

När jag förra helgen av en slump stötte på boken "Himlen börjar här" av Jandy Nelson och läste några rader, förstod jag att detta var skrivet av en person som hade mist sin syster, hela boken andades saknad och desperat längtan, men också kärlek och livsglädje.

En underbar bok som visar på alla omtumlade känslor som bärs av den som förlorat en syster. En kärleksfull skildring som inte lämnar någon orörd. En bok alla borde läsa, en bok att älska, att sluka, att njuta av, ord för ord, att bara sluta till sitt bröst och ta till sig all den smärta, längtan, saknad, sorg och tomhet som orden förmedlar. Just så är det att mista någon man älskar. Just så känns det, just då och resten av livet...

Om livet kan gå sönder så när jag förlorar min syster, hur kommer det då att kännas om jag förlorar min älskade man och livskamrat sedan 31 år?...

Här kan du läsa ett tidigare blogginlägg om min syster.

Kramisar Kim

10 kommentarer:

  1. Men åh kära Kim! Jag grät stora tårar när jag läste ditt inlägg. Det grep verkligen tag. Jag tänkte på hur det skulle vara om jag förlorade någon av mina systrar eller bröder...ofattbart. Det spelar ingen roll hur "gammal" man blir...Tack för att du så öppet delar med dig av både glädj och sorg! Många kramar

    SvaraRadera
  2. Ohh vad väl du beskriver smärtan..visst är det väl så att de som förstår riktigt är de som gått igenom den här värsta sorgen av de alla..att mista någon man älskar.sj har jag gjort det otaliga ggr och livet är tufft och orättvist och jag har oxå tänkt att jag skriva om mina upplevelser hur det var att mista både föräldrar o mitt yngsta barn bl a..det är alldeles för lite info om folks smärta o jag tror det kunde hjälpa andra lr vad tror du ? ,säger detsamma ,såret är inte lika vidöppet men ärret finns där för alltid... stor styrkekraaaaaaaaaaaam till dej...

    SvaraRadera
  3. Åhh - Kim, jag förstår varje ord och nyans så som sorgen beskrivs.
    Det gör jag eftersom jag själv blev inputtad i sorgvärlden redan när jag var 14 - i 45 år har jag sörjt min storebror.
    Alla mina livsval är knutet till det dödsfallet. Sedan har flera sorger lagts till under åren - både vad gäller människor o djur.
    Ja, jag förstår verkligen/Kram

    SvaraRadera
  4. Oj,,, Alla orden känns verkligen futtiga just nu.. Du har upplevt det som jag inte kan föreställa mig hur känslan är att få ett sådant tragiskt besked, som du fått.

    Saknaden efter dem vi älskat finns alltid där. Livet går vidare men det är inte alltid enkelt.

    Kram

    SvaraRadera
  5. Oerhört nära skrivet.

    SvaraRadera
  6. Hej Trillingnöten. Tack för dina underbara ord! Blir jätteglad för dem. Kram Kim

    Hej Pixi. Ja, jag tror det är viktigt att berätta hur det känns att förlora någon man älskar. Att man på något sätt överlever, även om man just då tror att livet är slut. Tycker absolut att du ska skriva om dina erfarenhet. Att mista båda sina föräldrar och sitt yngsta barn är ofattbart och jag beundrar dig för att du tagit dig igenom det. Varför inte skriva en bok om dina erfarenheter? En sådan kan hjälpa andra som råkar ut för samma hopplösa situation som du. Tack för kramen, sänder en jättestor styrkekram tillbaka, för det känns som du behöver det ännu mer. Kram Kim

    Hej Ewa-Louise. Hemskt att behöva drabbas av sorg vid så unga år och att mista sin bror. Tyvärr blir det ju så ju äldre vi blir att vi får vara med om fler och fler dödsfall inom familjen. Man borde bli härdad, men det gör lika ont varje gång och hjärtat får hela tiden nya sår. Tack för att du hörde av dig. Dina ord värmer. Kram Kim

    Hej Katarina. Önskar ingen fick mista någon för tidigt i livet, att alla fick dö av åldern efter ett rikt, långt och lyckligt liv. Men så är det inte här i livet. Många får ta hårda smällar och det finns de som har tagit värre smällar än jag. Trots all sorg och saknad känner jag mig lyckligt lottad som fått mitt liv berikat med alla fantastiska vänner, fått ett långt och lyckligt liv med min man... Ja, det är som du säger, livet går vidare, även om det känns tommare än tidigare. Kram Kim

    Hej Carina. Tack! Dina tre ord säger väldigt mycket och gör mig glad. Kram Kim

    SvaraRadera
  7. Det måste göra så att hjärtat brister. Jag kan inte ens föreställa mig känslan av att behöva leva utan dem man älskar mest i världen. Jag hoppas innerligt att du ska få leva med din man i oändligt många år till.
    Kramar!

    SvaraRadera
  8. Hej Anneli
    Tack! Jag hoppas också att jag får många, många, många, många år ytterligare tillsammans med min man. Kram Kim

    SvaraRadera
  9. Det är verkligen en underbar bok.

    Det är jobbigt att förlora en närstående! Jag känner igen mig i det du skriver om din syster! Jag förlorade min pappa för ett par år sedan. Visst lättar det lite, men precis som jandy Nelson skriver så dör min pappa om och om igen ex då jag tänker berätta något för honom bara för att komma på att jag inte kan det. Du vet hur det är!
    Kram

    SvaraRadera
  10. Hej Boktokig: Vet precis hur det är!!! Tack för att du hörde av dig! Kram Kim

    SvaraRadera

Tack för att du lämnade en kommentar, välkommen tillbaka!