I alla mina böcker försöker jag hålla en neutral ton, inte ta ställning till någon sida när det handlar om krig etc.Men den här gången är det oerhört svårt. Jag känner ilskan koka inom mig när jag skriver om judeförföljelsen under andra världskriget. Hur miljontals, helt vanliga människor, utrotades, mördades, torterades, gasades, sköts... Helt oskyldiga människor...
Eftersom jag har lovat mig själv, och vissa fans, att böckerna om andra världskriget inte ska bli så hemska, kände jag att jag var tvungen att skriva av mig lite på bloggen idag, annars hade jag gjort det i boken istället. Och DET skulle inte ha varit så bra.
Kanske är de
t så svårt att hålla mig neutral eftersom det ligger så nära i tiden. Min 87-åriga pappa berättar nästan varje dag om krigsminnen, eftersom han vet att jag just nu håller på med andra världskriget.Dessutom har han skrivit sina memoarer, som jag på min "fritid" sitter och skriver in och bryter om till en bok. Just nu läser jag om min pappas upplevelser under andra världskriget. Inte så hemska som de jag läser om i historieböckerna, eller de jag skriver om, men ändå väcker de min ilska och faktiskt också förvåning. Hur kunde det bli så, hur kunde någon lura ett helt folk, hur kunde de...
Samtidigt som andra världskriget gör mig upprörd och illamående är det intressant att för en gångs skull skriva om en historisk händelse som ligger så nära i tiden, att mina närstående kan berätta om viktiga händelser, t.ex. när danska judar flydde över Öresund till Sverige, de Vita Bussarna, norska motståndsmän som flydde över gränsen. Allt detta har min pappa berättat om, några av händelserna har han själv varit med och upplevt, som soldat i Sverige under andra världskriget.
Okej, nu har jag skrivit av mig lite frustration och ilska, nu känns det bättre, i alla fall ett litet tag, tills jag sätter mig och skriver igen, går igenom mina anteckningar, bläddrar i historieböckerna, slår upp viktiga händelser och läser igen...
Lika mycket som jag har lovat mig att försöka förhålla mig neutral i böckerna har jag även lovat att dessa två böcker ska bli de bästa jag någonsin gjort. Jag vet, jag ställer höga krav på mig. Men jag har lärt mig att om jag siktar mot stjärnorna kanske jag i alla fall når till trädtopparna, eller till och med till månen, om jag har tur!
Ja, det är väl lika bra att sätta igång igen. Om du undrar när du får tillfälle att läsa om andra världskriget och uppröras över det, kan jag berätta att både På liv och död i andra världskrigets skugga och På flykt från andra världskrigets fasa utkommer i augusti 2011. Ska bli spännande att se vad du kommer att tycka om böckerna!
Kramisar från Kim (som nu lugnat ned sig lite, men bara lite)
Läs här om förintelsen
Jag håller helt med dig och känner mig samtidigt ödmjuk och har STOR respekt inför alla de som verkligen gjorde något! Trots allt är det väldigt svårt att veta hur man själv skulle agerat i motsvarande situation. Jag vill inte heller tro att jag skulle kunna luras på det sättet som hela det tyska folket, och inte bara de förresten. Därför tyckte jag speciellt mycket om boken "Pojken som överlevde Auschwitz" eftersom han arbetat med mänskliga rättigheter och drog paralleller till nutiden. Väldigt nyttigt för oss alla.
SvaraRaderaDet låter som om du får svårt att släppa perioden andra världskriget, trots att båda böckerna är klara? Kan du använda ditt fokus på det området på något mer sätt nu när du är inne i det?
Hej Ingrid
SvaraRaderaNejdå, båda böckerna är inte klara. Håller på för fullt med På liv och död i andra världskrigets skugga. Dessutom bearbetar jag den andra boken. Med andra ord kommer jag att leva med dessa böcker fram till den 1 juni i år då böckerna går iväg till tryckeriet. Kanske jag vänjer mig!
Tror att Pojken som överlevde Auschwitz ligger i min boksamling på nattduksbordet...
Jamen det är det jag vill skildra, hur mycket värme det fanns hos människorna trots kriget! Men ibland är det inte så lätt när känslorna tar över!
Kram Kim
Har du kollat boken som jag tipsade om förut? I den finns, som sagt, en beskrivning av den undersökning av flyktingläger från efter andra världskriget som jag själv deltog i under 2008.
SvaraRaderaHej Amanda. Minns inte vilken bok du pratar om. Kan du ge mig titeln igen, är du snäll så ska jag se om jag har den i min "att läsa hög", eller om jag redan har läst den. Kram Kim
SvaraRaderaHej igen Kim!
SvaraRaderaKommer ett mail på facebook med länk.
Kram
Amanda
Tack Amanda. Kram Kim
SvaraRaderaDå är det bra att du stannar kvar i känslan! Förlåt att jag missförstod var i processen du befinner dig.
SvaraRaderaDet är tur att det finns så många bra ögonvittnesskildringar från den här tidsperioden. Det är ju verkligen så att deras röster får prata även för alla dem som inte fick chansen att leva och berätta om sina liv.
Det här ämnet är nog extra svårt att skriva om eftersom det ligger i nutidshistoria. Det finns fortfarande människor som lever och som var med under den tiden. Min pappa, som inte lever längre, berättade om när han var beredskapssoldat och höll vakt vid sundet mot Helsingör. Detta var precis när Tyskarna invaderat Danmark och de väntade bara på att Tyskarna också skulle anfalla Sverige. Han sa till mig att hade de kommit då så hade ingen av dem som stod vakt där överlevt. Jag brukar tänka på att om det blivit så, hade jag inte varit född.
SvaraRaderaHej Ingrid
SvaraRaderaJo, jag kommer att leva med den här känslan länge. För kortare avbrott då jag läser korrektur på 3:e Kimberlieboken. Det gäller att se till att de som dog under 2:a världskriget inte glöms bort! Kram Kim
Hej Monika
Låter som du och jag lika gamla. Ja, tanken är skrämmande. Så där kan jag också tänka ibland när pappa talar om kriget! Kram Kim
Förstår din upprördhet, vi får vara lyckliga att en del trots allt överlevde och på det viset gett andra (efterlevare) del av sitt hopp och framtidsdrömmar.
SvaraRaderaJag själv är ju barnbarn till en man som aktivt arbetade politiskt MOT Hitler o den regim han skapat.
Till priset av att han var tvungen att fly tillsammans med sin familj från sitt (father)land för att aldrig mer återvända.
Det politiska partiet som hjälpte min morfar att fly gav honom två val: Till Sverige eller Frankrike. Som tur var valde han Svergie eftersom hans födelseö tillhört Svergie under Karl den XII tid så till den fanns en naturlig koppling. Pga det finns just jag.
Man blir ödmjuk.
Ser fram mot augusti:-)
//Kram Ebba
Hej Ebba
SvaraRaderaDet är just därför det är så svårt att läsa/skriva om den här perioden, eftersom vi alla har "rötter" från den tiden, alla kan vi säga "Om inte... kanske jag inte hade funnits..." Därför känns det så stort och så hemskt! Kram Kim
Vår historia lever vidare länge... även efter att vi själva är borta.
SvaraRaderaMin finska morfar stupade i kriget, därför blev min mamma som 2-åring skickad som krigsbarn till Sverige och där blev hon kvar i en svensk familj. Hade hon inte blivit det hade inte jag...
Förra veckan var mina föräldrar tillbaka i Finland och hälsade på de syskon som blev kvar i Finland och den bror som "skickades" till Sverige som 5-åring och sedan tillbaka till Finland då han skulle börja skolan.
Det är svårt att förstå vad min finska mormor och många med henne, var tvungna att ta sig igenom!
Hej Ingrid
SvaraRaderaJa, det gör den sannerligen och jag tycker det är viktigt att föra den vidare, så att även dagens ungdomar ska lära sig vår historia.
Ja världen är allt bra liten. Vi har alla blivit påverkade av andra världskriget, på ett eller annat sätt.
Under två års tid reste jag vid olika tillfällen till Finland och föreläste om kriget 1808-1809, då Svea rike delades i två delar och ena halvan blev Finland. Med andra ord talade jag om vår gemensamma historia som jag har skrivit om i min bok "Det glömda kriget 1808-1809". Jag har förälskat mig i Finland och människorna där, fått många vänner och jag längtar ständigt tillbaka!
Däremot har jag aldrig kommit i kontakt med andra världskriget på något sätt vid mina besök i Finland, kanske pga att allt har rört sig om 1808-1809.
Kram Kim
Att lära våra barn historia ser jag som en viktig uppgift som förälder. Att levandegöra den så att det inte bara blir som en saga är ganska svårt. Jag är säker på att det är en sak som du verkligen gör bra genom dina böcker!
SvaraRaderaJag är så glad att vi fått med oss några historier från vår finska sida och barnen tycker det är spännande att höra om dem, men jag tror ändå inte de kan riktigt ta in hur det verkligen är var, men det kanske inte jag kan heller... Dessutom tror jag att insikten kan utvecklas i takt med att barnen mognar OM de får med sig och kommer ihåg berättelserna.
Vad intressant att du rest runt och föreläst om den gemensamma Finska/Svenska historien! Kram.
Hej Ingrid
SvaraRaderaJa där har du en mycket viktig uppgift eftersom skolorna skär ned på den undervisningen. Nej, ingen av oss kan någonsin föreställa sig hur det var, hur mycket vi än läser och försöker sätta oss in i det.
Ja, det var ett stort äventyr att resa runt i Finland, men otroligt roligt!
Kram Kim