Mina Bloggsidor

måndag 21 februari 2011

Det händer något magiskt...

 ...när jag sätter fingrarna till tangenterna. Plötsligt finns orden bara där. De väller ur mig, berättelsen föds ur mina fingrar. Girigt läser mina ögon orden som tar form på den vita skärmen. Jag visste inte att alla de här orden fanns där, min plan var att berätta något annat, en annan historia, ur någon annans ögon.


Då träder personen fram och nästan skriker ur sig orden, vill berätta, vill att jag ska se det med hennes ögon. DET HÄR HÄNDE MIG, säger hon... Genom mina fingrar formas hennes ord, tar form till en sorgsen berättelse som samtidigt andas hopp och förväntan, och oändligt mycket längtan.


Finns det någon där... undrar jag inom mig, ...någon som berättar de här orden, eller är det bara min fantasi?


Många gånger har jag tänkt den tanken när orden formas i mitt inre, när orden forsar ur mig, lever ett eget liv och tycks brännas in likt eld på den vita skärmen. Det är inte mina ord... ändå är de mina... berättade av mig, nej av mina fingrar... för munnen kan inte forma orden, det är bara fingrarna som föder orden, just nu.


Det är något magiskt med fingrarna, de lever sitt eget liv. Kanske, kanske det ändå är så, att hon som berättar verkligen har levt en gång, att hon nu talar genom mina fingrar, att hon berättar sin historia för mig, så att jag kan berätta för mina läsare... Ja, i alla fall händer det något magiskt varje gång jag sätter fingrarna till tangenterna, orden föds ur mitt inre, ord jag inte visste fanns, starka ord...


Berättelsen vill inte dö, orden för den vidare. Magin lever inom mig, jag för den vidare till dig, fånga den, ta tag i den och låt berättelsen leva vidare, för det är viktigt att vi inte glömmer...


På liv och död i andra världskrigets skugga och På flykt från andra världskrigets fasa skriver jag till minne av de som inte längre själva kan berätta sin historia:



Kramisar Kim     

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

11 kommentarer:

  1. Jag håller helt med dig i det du skriver om att fingrarna bara flyger fram över tangenterna och det bara är att hänga med. Det är så otroligt häftigt. Vilken härlig tanke du har att det kanske är en människa som genom dig försöker berätta sin historia. Kanske det är så och det är därför det känns så extra angeläget?! Häftig tanke! :)

    Kram

    SvaraRadera
  2. Hej Nina
    Härligt att höra att du känner på samma sätt. Ja, den där tanken har slagit mig många gånger. Hmm, man vet ju aldrig. Kram Kim

    SvaraRadera
  3. Det är så bra att du försöker ge röst åt dessa människor som försvann in i historiens skugga. Deras berättelser måste berättas om och om igen. Kanske är det så att i dina fingrar flyter en människas berättelse som vill komma fram. En glömd människa som var en av alla dessa oskyldiga som drabbades av det hemska som hände under kriget. Jag har gjort en sång som heter "De 600 pojkarna". Den handlar om en enda dag i Auschwits och 600 pojkar som alla avrättades. En som såg det grävde ner historian i jorden och den hittades många år senare. På den historian skrev jag sången.Jag hoppas att jag på det sättet också för berättelsen vidare.
    Kram Monika

    SvaraRadera
  4. Så vackert du beskriver skrivarprocessen:-)Men jag kan inte tro att det är 'någon annan' som skriver genom dig. Det är DU som skriver det som finns inne i dig. DU är allt det där! Men jag håller till 100 % med om det du skrev: "Det är inte mina ord ... ändå är de mina ... berättade av mig, nej av mina fingrar ...FÖR MUNNEN KAN INTE FORMA ORDEN, det är bara fingrarna som föder orden, just nu."

    Det där som du säger är det magiska: ... MUNNEN KAN INTE FORMA ORDEN ...

    Så är det med en som författar (tror jag) - utomstående kan förvånat titta på en och fråga 'var kommer orden ifrån' som om man fuskat och skrivit ner någon annans ord.
    Men jag tror att allt ljuvt, älskat, rört och förbannat finns där inne i den som författar. För det är ju det vi får läsa sedan när processen är över. Det som inte kan formas med munnen utan bara med pennan eller tangenterna ...
    Tack för att du delar med dig av dina tankar.-) //Kram Ebba

    SvaraRadera
  5. Det låter lite som Karin Fossums bok "Brott" :) .
    Du skriver och skriver, men jag gör ingen nytta alls. Smälter snön? Kram.

    SvaraRadera
  6. Vilken härlig känsla. För mig är det nog mer så att allt finns i huvudet tills det ska sättas på print, då blir det plötsligt så fattigt.

    Kram

    SvaraRadera
  7. Hej Monika
    Tack! Ja, det är viktigt att vi ger röst åt de som inte själva kan föra sin talan. Vad underbart att du skrivit en sång om de 600 pojkarna. Det får du blogga om så vi får veta mer om den!!!
    Kram Kim

    Hej Ebba
    Tack, vad fint du skriver. Blir jätteglad för dina ord. Du har förstått vad jag menar! Kram Kim

    Hej Ingrid
    Jovisst gör du nytta, det har jag läst om på din blogg! Själv har jag mest kul när jag skriver, förutom att det är väldigt ruskig historia...
    Nej snön smälter inte, inatt har det kommit mer... Idag halkar bilarna av vägen överallt här i Blekinge.
    Kram Kim

    Hej Katarina
    Tycker inte alls det du skriver på din blogg låter fattigt! Tycker om att läsa det du skriver!
    Kram Kim

    SvaraRadera
  8. Du fångar verkligen "skrivruset" väl. Visst mår man mycket bättre när man skriver! Att du dessutom, såsom Monica påpekar, skriver om så viktiga sidor av livet, ja det är beundransvärt!

    SvaraRadera
  9. Hej Sofie
    Tack! Ja, man mår fantastiskt bra när man skriver. Vilka rara ord, tack! Kram Kim

    SvaraRadera
  10. Du beskriver själva skrivandet och kreativiteten väldigt bra tycker jag. Själv har jag inte kommit så långt i mitt eget skrivande, men det är nåt jag ser fram emot!

    SvaraRadera
  11. Hej Trillingnöten
    Tack! Vänta du bara, när flödet kommer infinner sig en underbar känsla! Kram Kim

    SvaraRadera

Tack för att du lämnade en kommentar, välkommen tillbaka!