Det händer något magiskt...

 ...när jag sätter fingrarna till tangenterna. Plötsligt finns orden bara där. De väller ur mig, berättelsen föds ur mina fingrar. Girigt läser mina ögon orden som tar form på den vita skärmen. Jag visste inte att alla de här orden fanns där, min plan var att berätta något annat, en annan historia, ur någon annans ögon.


Då träder personen fram och nästan skriker ur sig orden, vill berätta, vill att jag ska se det med hennes ögon. DET HÄR HÄNDE MIG, säger hon... Genom mina fingrar formas hennes ord, tar form till en sorgsen berättelse som samtidigt andas hopp och förväntan, och oändligt mycket längtan.


Finns det någon där... undrar jag inom mig, ...någon som berättar de här orden, eller är det bara min fantasi?


Många gånger har jag tänkt den tanken när orden formas i mitt inre, när orden forsar ur mig, lever ett eget liv och tycks brännas in likt eld på den vita skärmen. Det är inte mina ord... ändå är de mina... berättade av mig, nej av mina fingrar... för munnen kan inte forma orden, det är bara fingrarna som föder orden, just nu.


Det är något magiskt med fingrarna, de lever sitt eget liv. Kanske, kanske det ändå är så, att hon som berättar verkligen har levt en gång, att hon nu talar genom mina fingrar, att hon berättar sin historia för mig, så att jag kan berätta för mina läsare... Ja, i alla fall händer det något magiskt varje gång jag sätter fingrarna till tangenterna, orden föds ur mitt inre, ord jag inte visste fanns, starka ord...


Berättelsen vill inte dö, orden för den vidare. Magin lever inom mig, jag för den vidare till dig, fånga den, ta tag i den och låt berättelsen leva vidare, för det är viktigt att vi inte glömmer...


På liv och död i andra världskrigets skugga och På flykt från andra världskrigets fasa skriver jag till minne av de som inte längre själva kan berätta sin historia:

Kramisar Kim     

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.