Jag är ingen häxa

Så tokigt det kan bli ibland...

Så här såg bokomslaget ut när
boken kom ut på B. Wahlströms
1998

Efter den bejublade debuten med Tillbaka till Pompeji, var B. Wahlströms förlag intresserade av att ge ut ännu en av mina böcker. När jag skickade in mitt manus Tillbaka till Pompeji till dem, hade jag även bifogat en lista med alla de andra berättelser som låg i mina byrålådor.

Förlaget ville snabbt ha ut en ny bok och valde en av böckerna på listan: Häxjakten. Jag blev som du förstår otroligt glad, ja till och med sprudlande jätteglad. Men jag höll mig trots det lugn och sa: "Det var ett tag sedan jag skrev den boken så jag behöver nog läsa igenom den igen". "Det är okej", sa de på förlaget, och tillade: "Du får en månad".

Det tyckte jag räckte gott och väl ända tills förlagsredaktören avslutade samtalet med att säga: "Det ska bli spännande att läsa ännu en historisk äventyrsbok av Kim M. Kimselius."

Jag höll på att svälja tungan...

Så här ser omslaget på
Jag är ingen häxa ut nu

Innan jag hann protestera, eller säga ett enda ord, hade redaktören lagt på luren. Jag satt där och stirrade på min telefonlur och visste inte vad jag skulle ta mig till.

"Häxjakten" var inte alls någon historisk äventyrsbok. Det var en fantasybok, med häxor, trollkarlar, eldsprutande drakar och massor av magi.

Jag ville ju för allt i världen inte missa chansen att få ännu en bok utgiven, så jag satte mig helt enkelt ned och skrev en historisk äventyrsbok om häxförföljelsen på 1600-talet.

Som du vet är jag mycket noga med fakta, att allt stämmer och blir rätt. Därför var jag extra glad över att jag faktiskt hade läst in 1600-talet när jag skrev min bok Snapphanar (ja, den skrevs 30 år innan den kom ut). Dessutom hade jag läst om häxförföljelsen i samband med att jag skulle skriva min fantasybok om häxor. Vilket innebar att jag hade all fakta samlad i olika mappar. Det var bara att fräscha upp kunskaperna och skriva.

Nu är det trots allt inte så lätt att skriva en historisk faktabaserad äventyrsbok på en enda månad, vilket gjorde att jag inte var riktigt, riktigt nöjd med Jag är ingen häxa. Men den dög och läsarna tyckte om den.

Det bästa av allt var att läsarna tyckte så mycket om Jag är ingen häxa att även den här boken sålde i 11.000 ex första veckan, precis som min debutbok, och snabbt sålde slut.

När jag många år senare skulle ge ut Jag är ingen häxa på eget förlag tog jag chansen att förbättra boken. Slutresultatet blev SJUTTIO sidor mer text! Flera fans läste båda versionerna och sa ungefär samma sak: "Jag vet inte vad det är du har gjort med den nya boken, men den är klart mycket bättre!" Kul!

Baksidestext till Jag är ingen häxa
"Nej, inte nu igen!" ropar Ramona förskräckt.
Theo vet precis vad som har fått henne att skrika: En ny tidsresa! Vart är de på väg?
I nästa stund står de framför ett brinnande bål med en flicka bunden högst upp. Utan att tveka reser de en stege mot bålet. Ramona kilar upp och tar loss flickan. Människorna runtom står som förstenade och ser vad som händer. Men när Theo, Ramona och flickan springer därifrån börjar den vilda häxjakten. De har kommit till häxförföljelsens tid. Snart står de själva anklagade för att vara häxor. Därmed väntar samma öde dem, som flickan de tidigare räddat.

Flickan Anna visar sig verkligen vara en "häxa", hon har helande kraft, kan bota sjuka och är synsk. För att kunna berätta om alla örter som Anna och hennes mor Anja använder sig av, lärde jag mig mycket om örter. Min grannfru lagade till dekokter åt mig och jag testade. Annars hade jag inte kunnat beskriva hur saker och ting smakade, eller hur de användes.

Min gammelmoster Maja-Stina hade nyligen dött i Estoniakatastrofen. Jag ville hylla hennes minne och gav henne därför en plats i bokens handling.

Ni skulle ha sett mig när jag stod här hemma och försökte göra de balansövningar som Theo är tvungen att utföra för att ta sig över en mosse. Jag praktiserade på stenar för att se om rörelserna var möjliga att utföra, och det var de...

Det som var roligt med Jag är ingen häxa, var att jag kunde knyta ihop den med Snapphanar som jag redan skrivit tidigare. När sedan  Snapphaneresan skrevs, knöt jag ihop även denna bok med de två tidigare om 1600-talet. Det har jag gjort genom att de påhittade personerna i boken: Anna, Stina, Mor Anja, Svedeman med flera, återkommer i alla tre böckerna. På så sätt kan man följa deras liv och vad som händer dem. Ändå behöver man inte läsa böckerna i den ordning de har kommit ut.

I Jag är ingen häxa berättar jag om hur många olika tecken som fanns på att "man var häxa". Ibland kunde det vara barn som ville göra sig märkvärdiga och sa att grannfrun tagit med dem på kvasten till Blåkulla, och då satte häxanklagelsen fart.

De hade många sätt att testa om man var häxa under häxförföljelsen tid och i min bok får personerna genomgå just de testerna. Några av dem blir också dömda i rättegång.

Ja, det här var en mycket spännande bok att skriva och nu när den kommit ut i omarbetad nyutgåva är jag JÄTTENÖJD med boken.

Några recensioner av Jag är ingen häxa
"En spännande bok för slukaråldern." BTJ, lektör Agneta Warheim.

"Tempot är högt och händelseförloppet är spännande på ett klart lockande sätt." BJT, lektör Gunnar Åberg.

"Förflyttningar i tiden, historiska händelser och en hel del magi ingår i Kimselius bokidé. En idé som hon utan tvivel haft framgång med... De jag pratat med älskar Kimselius böcker, läser allt och vill ha mer. Utan tvivel det viktigaste för en författare!" Blekinge Läns Tidning, Kulturredaktör Jane Betts.

"Att jag gillar Kimselius böcker så mycket beror på den perfekta blandningen mellan spännande berättelse och historisk fakta, som gör att man lär sig något nytt med varje bok man läser", skriver Helena på Livet på Citronodlingen.

"Som Kimselius andra böcker är boken lärorik samtidigt som den är spännande", skriver Kultureliten.

"Jag tycker verkligen om Kimselius historiska böcker", skriver Bookhousegirl.

"Den var jättebra!" skriver Skåpet, Folkbiblioteken i Lunds Boktipsblogg.

"Kommer ihåg att jag fick rysningar när jag läste det..." skriver Kimseliusbook.


"Boken var bra och man lär sig historia på ett roligt sätt", skriver Bokspanarna.

"Kimselius har skrivit historiska böcker som handlar om två ungdomar som reser tillbaka i tiden. Min personliga favorit är Jag är ingen häxa, men alla böckerna är jättebra", skriver Jenny Eriksson på Mimersbrunn.


"Boken är spännande och lite läskig", skriver Backaboken.

Här kan du läsa några kapitel ur Jag är ingen häxa och själv bilda dig en uppfattning om boken.

Ja, nu vet du lite mer om den andra boken i serien om Theo och Ramona som reser tillbaka i tiden och upplever många historiska händelser. Någon hade kommenterat här på min blogg att serien om Theo och Ramona är en "never-ending-story"/"en aldrig avslutad historia", eftersom nya historiska händelser sker hela tiden. Vi får väl se...

Här kan du läsa min berättelse om hur min debutbok Tillbaka till Pompeji blev till.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se