Under hösten ända fram till jul reser jag runt för att signera och föreläsa, många av mina resor går till Skåne. Då passar jag alltid på att bo i min sommarstuga.
Det är något alldeles speciellt med att bo i sitt eget hus, istället för att bo på hotellet. Därför står jag ut med att stugan inte är vinterbonad, att det kan vara endast +10-12 grader när jag vaknar, att jag måste gå ut för att gå på toaletten, plumsa fram i snö eller klafsa fram i löven i hällande regn. Det är helt okej att vara tvungen att värma vatten för att tvätta sig och diska. Det är även mysigt att besöka grannarna och släkten för att duscha, för då blir det även en liten pratstund.
Men det är inte okej med otrevliga överraskningar, något jag råkat ut för ett par gånger när jag kommit till, eller varit i stugan.
Efter flera obehagliga överraskningar, är det alltid med bävan jag tar av överkastet från min säng. Detta beroende på att jag en gång när jag slet upp överkastet "anfölls" av en fladdermus. Den kastade sig över mig när jag hastigt slet av överkastet, trött efter en intensiv dag. Hjälp vad rädd jag blev! Jag rusade ut ur rummet, övertygad om att fladdermusen förföljde mig, jag har ju sett en hel del vampyrfilmer... Men ingen fladdermus följde med ut i hallen, så jag gick tillbaka in.
På min kudde låg fladdermusen med utbredda vingar, färdig till attack. Jag smög fram mot den, med det långa skohornet i handen. Den rörde sig inte. Modigt sträckte jag fram skohornet och petade lite försiktigt på fladdermusen. Fortfarande rörde den sig inte. Jag petade lite mer och flyttade på fladdermusen, men den låg fortfarande med stelt utsträckta vingar. Då samlade jag ännu mer mod, sträckte fram handen och tog tag i fladdermusen. Den var död! Puh!
En annan gång när jag kommit ned till stugan och skulle lägga mig hände också något läskigt. Jag drog undan överkastet och en musfamilj kikade upp från min huvudkudde där de hade gjort ett mysigt bo! Inte lika otäckt som fladdermusen, men inte alls kul.
Eftersom det är en liten sommarstuga har den smala fönster på en av sidorna. En kväll låg jag i soffan precis under de här fönstren och läste. Fönstret över mitt huvud stod på glänt, lampan var tänd och jag somnade mitt i läsningen. Jag vaknade av ett konstigt ljud. När jag slog upp ögonen höll jag på att få en hjärtinfarkt. Över mig, runt lampan på väggen vid mitt huvud, svärmade stora bålgetingar och de var STORA!
Nu hör det till saken är jag är allergisk mot vanliga getingar och har fått för mig att jag verkligen kommer att dö omedelbart om jag får ett stick av dessa jättar till getingar. Därför flög jag upp ur soffan och rusade mot ytterdörren. Den var öppen, men draperiet hängde för dörren.
De övriga lampor som var tända i stugan var den i hallen, och över min säng i sovrummet som har dörren precis bredvid ytterdörren. Som vanligt hade jag råkat slå på ytterlampan när jag tänt lampan i hallen. I övrigt var det kolmörkt i min lilla stuga, och utanför. Klockan var strax före 24.00.
När jag slet undan draperiet för att rusa ut från de "anfallande" bålgetingarna i vardagsrummet, möttes jag av en stor svärm bålgetingar som vällde in mot mig. Jag blir inte ofta hysterisk, men den här gången var jag nära att bli det. Jag hade ingenstans att ta vägen. Jag såg mig själv ligga och dö i ensamhet i min älskade sommarstuga. Min räddning var att vägglampan över min säng lockade bålgetingarna från ytterdörren, hela gänget flög in där och slog sig ned på min huvudkudde.
Mina ben bar mig knappt så skakad var jag av upplevelsen. Jag vågade inte gå ut, för jag hörde fler bålgetingar surra utanför draperiet som jag hade haft sinnesnärvaro att dra för igen. Vad skulle jag ta mig till? Ut kom jag inte, och jag kunde inte stanna i ett hus fullt av getingar.
Jag tog min mobil och ringde till grannen, mitt i natten. Givetvis väckte jag honom. Han vet hur allergisk jag är och jag minns att jag viskade fram min skräck, säkert rädd för att väcka getingarnas ilska. Han tvekade inte, utan hoppade upp ur sängen och kom till min räddning.
Min granne är från Spanien och där har de betydligt effektivare getingmedel än i Sverige, så han kom med en stor pumpbehållare som han sprutade hela mitt sovrum fullt med, sedan gick han till attack mot getingarna i vardagsrummet. De utanför ytterdörren hade han tagit livet av redan när han kom.
I mina ögon var han en sann hjälte, andra kanske kallar honom för mördare och säger att bålgetingar är fridlysta. Men den natten räddade han mitt liv, det är i alla fall så jag känner det. Fast när han hade gått var jag inte så säker på om jag ändå skulle överleva natten, eftersom giftångorna var starka i huset. Sovrummet kunde jag definitivt inte gå in i. Så det blev till att sova på soffan i vardagsrummet, med fönstret stängt den här gången.
Nästa morgon gick jag ut på min lilla altan för att hämta andan. En vanlig geting kröp upp mellan plankorna och jag stampade till den, då vällde massor av getingar upp mellan springorna och jag rusade därifrån. Den här gången ringde jag den andra grannen, övertygad om att nattens hjälte fortfarande sov. Det visade sig att jag hade ett getingbo under altanen!
Jag packade ihop mina saker och åkte därifrån! För det var som om alla världens getingar hade sammangaddat sig för att ta livet av mig.
Ja, det där var lite av "charmen" med att bo i en sommarstuga, heller kanske jag ska kalla det nackdelarna. För charmen är ju den sprakande elden i kaminen, bokbacken, fågelkvittret, vitsipporna på våren, ja vitsipporna har förresten börjat slå ut igen, trots att det nu är november.
Älskar min skrivarstuga, där inspirationen flödar så fort jag kommer dit. Där har många av mina böcker blivit till.
När jag nästa gång skriver på min blogg, Twitter eller Facebook att jag är i Skåne, så vet du nu hur jag har det!
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se
Vilket djurliv! Verkar nästan som att de vill säga dig något:)
SvaraRaderaMen fy så hemskt! Jag hade blivit lika rädd som du, trots att jag inte är allergisk. Vilken tur att du hade de snälla grannarna.
SvaraRaderaKram!
Det finns absolut trevligare överraskningar än de här! Fast det låter väldigt mysigt med den lilla stugan och jag förstår att inspirationen kan flöda där!
SvaraRaderaHej Med näsan i en bok
SvaraRaderaJa, förmodligen säger de "vi var här först!"
Kram Kim
Hej Maria
Ja, jag är mycket glad för mina snälla grannar.
Kram Kim
Hej Marina
Ja, fram för trevligare överraskningar nästa gång jag är i min lilla stuga!
Kram Kim
En sommarstuga kan verkligen vara full av överraskningar. Både trevliga och mindre trevliga! :)
SvaraRaderaKram!
Oj oj oj vilket inlägg! Det verkar mer primitivt i din stuga än det är när vi tältar :) . Kanske känns jätteskönt att komma hem till Blekinge och alla moderniteter efter ett par dagar i Skåne... fast som du skriver finns det en stor portion charm som är ovärderlig.
SvaraRaderaBRA med snälla grannar och ibland måste man strunta i alla regler samt värderingar man har i vanliga fall. Håller med dig om att grannen var en hjälte och jag förstår att du till 100% uppskattade det förbjudna giftet! Kram.
Vilket getingdrama! Jag brukar säga att bålgetingar är snälla och lugna - och det är de också - men även jag, som inte är allergisk, har stor respekt för dem och vill inte bli stungen.
SvaraRaderaFast det där giftet tror jag ändå var farligare än getingarna ...
Hej Anneli
SvaraRaderaSå sant, så sant!
Kram Kim
Hej Ingrid
Ja, ibland känns det ungefär som att tälta, fast bättre när det regnar, även om det smattrar lika bra på plåttaket som på en tältduk.
Jo, det känns skönt att komma hem till moderniteterna igen. Ändå älskar jag min primitiva stuga.
Tack!
Kram Kim
Hej Peter
Ja, det sägs ju att bålgetingar är snälla och lugna, men det hjälper inte när man blir rädd.
Ja, ibland undrar jag om det inte var så också!
Kram Kim
Jag kan riktigt se charmen med ditt hus och förstår att du älskar det. Du verkar riktigt modig, vet inte om jag varit lika modig. Tur att du har fina grannar som kommer till undsättning och räddar dig!
SvaraRaderaSpännande skrivet, du kan skall göra en bok av det!
Astrid
Hej Astrid
SvaraRaderaNej, jag är nog inte så modig, bara dumdristig... Jag är jätteglad för mina goa grannar som alltid ställer upp!
Tack. Ja, vem vet...
kram Kim