Mina Bloggsidor

lördag 22 oktober 2011

Boktips: Rivieraruffel av Bo Wiberg

Den här boken tyckte jag om direkt. Den är skrivet med ett härligt flyt, rakt och enkelt språk, bra miljöskildringar och är mycket spännande.


Beskrivning:
Hans Wrede skapar tillgångar ur luft. Han säljer andras bostäder och tar hem pengarna. Franska Rivieran är perfekt för hans typ av verksamhet.
Men när han träffar en ung kvinnlig journalist under besvärande omständigheter, låter han sitt inte fullt så kallhamrade hjärta bevekas och är plötsligt indragen i en jakt på svindlade miljarder, en jakt som inte alls var vad han hade tänkt sig.
Det är ofrånkomligt att han hamnar i konflikt med både korsikansk och rysk maffia. Killar som mer än gärna sätter en kula mellan ögonen på en svensk skojare med attitydproblem.
Wrede och hans sällskap, den farligt sköna Karin Smeds, står inför en omtumlande resa.
Innan den är slut har de stiftat bekantskap inte bara med bovar och banditer utan också med den franska säkerhetspolisen, en brittisk agent och en inte helt obetydlig kaja.
Detta är en rapp, oväntad och underhållande thriller där förräderi, mord och diaboliska intriger kantar huvudpersonernas väg i ett allt mer stegrande tempo.
"Detta en skälmroman, full av gott humör. Lite Snobbar som jobbar om ni förstår vad jag menar. För även om boken är full av våldsamheter och action, så blir det liksom aldrig på riktigt. Men det blir väldigt trevligt." DAST Magazine

Precis samma känsla hade jag när jag läste boken, som om det var taget ur Snobbar som Jobbar, med Roger Moore och Tony Curtis. Om man kan säga att en bok är "trevlig", så är det just vad denna är, trots blod, mord, skjutande och biljakter. Ser med nöje fram emot nästa bok av författaren.

Det här är en bok du kommer att njuta av, även om du inte gillar deckare. Dessutom får du en fantastisk miljöskildring av just Rivieran!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

fredag 21 oktober 2011

Kerstin Ekman, en otrolig författare

På bokmässan i Göteborg 2011 kom Kerstin Ekman till mig i min monter och hälsade på. Något som var en stor ära för mig. Hon kikade nyfiket på mina böcker och jag fick berätta lite om dem. Det var så mycket jag ville säga och fråga henne, men det blev ungefär detsamma som mina fans säger till mig: "Jag älskar dina böcker!"
Här är Kerstin Ekman och jag utanför min monter B09:20
på Bokmässan i Göteborg 2011

När mina unga medhjälpare i montern undrade vem Kerstin Ekman var, förklarade jag att hon "har varit känd, är känd och kommer alltid att vara känd för att hon är en sådan otrolig författare".

Kerstin Ekman föddes i Risinge i Östergötland 1933 och hette då Kerstin Lillemor Hjort.

1959 debuterade hon som deckarförfattare och hennes debutroman var 30 meter mord. Tänk då var jag bara fem år...

Efter debuten skrev hon både deckare och filmmanus. På 1970-talet påbörjade hon sin stora romansvit Kvinnorna och staden. Namnet på böckerna i serien är Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus. Älskar de här böckerna, eftersom de skildrar om hur en stad växer fram i industrialiseringens Sverige, men det är inte männens värld man får följa, utan kvinnornas och barnens.

1978 valdes Kerstin Ekman in i Svenska Akademin. Hon lämnade den under stor uppståndelse 1989 i samband med Salman Rushdie-affären. Hon är ledamot av Samfundet De Nio.

Hennes rika berättarkonst, som ofta tar avstamp i det vardagliga, har gjort henne till en av våra mest lästa svenska 1900-talsförfattare och hon har erhållit ett flertal stora litterära priser, som Augustpriset 1993 och 2003 samt Pilotpriset 1995.

Här kan du läsa mer om de böcker Kerstin Ekman har skrivit, vilka som blivit film, om alla de utmärkelser och priser hon har fått.


Jag tycker väldigt mycket om trilogin Vargskinnet, som utspelar sig i Jämtland. Titlarna i den serien är Guds barmhärtighet, Sista rompan och Skraplotter.

Har du ännu inte upptäckt Kerstins Ekmans böcker tycker jag att du ska ta och läsa någon av dem, varför inte den nya boken som nyligen kommit ut: Grand Final i skojarbranschen?

När den välkända författaren Lillemor Troj en dag finner sig läsa manuset till en roman om sitt eget liv börjar marken gunga under henne. Den är skriven av en kvinna hon känner väl och som vill bli erkänd som författare. De har aldrig blivit vänner men i årtionden varit djupt beroende av varandra.
När man slår igenom litterärt är man en cirkushund som hoppar genom en ring med pappskiva. Hepp! Det vet Lillemor för det är hon som har hoppat. Men hon har hela tiden vetat att en författare är ett dubbelhövdat monster. Nu hotar den andra kvinnan att förgöra den intagande och kloka persona som läsarna tror är Lillemor Troj.
Kerstin Ekmans nya roman är en uppsluppen lek med autofiktionens form och en vass skildring av det litterära livet. Men först och främst är den en berättelse om två mycket olika kvinnor, från femtiotalet och fram till idag, om lögn och sanning, ensamhet och gemenskap.
Lillemor sitter med manuskriptet tryckt mot kroppen och håller händerna över det som om hon skyddade ett foster. Men det är ett huggormsbo hon har vilande mot magen. Paniken stiger inom henne och en lång stund ägnar hon sig åt en plan att ge sig ut i världen och försvinna från landets litterära scen. Att leva långt borta och obemärkt borde vara möjligt med de tillgångar hon har. Hon vill ju kvadda mig tänker hon. Mitt anseende och min berömmelse. Mina läsare som älskar mig. Mig! Faktiskt.
 
Den tänker i alla fall jag läsa!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

torsdag 20 oktober 2011

Föreläsningen i Singapore är nu bokad

Häromdagen hade jag besök av rektorn för Svenska Skolan i Singapore, Anna Torvaldsson.
Anna hade oturen att anlända till Sverige när regnet öste ner och när Jan sa att det skulle bli bättre väder till helgen, kommenterade Anna att hon då redan var tillbaka i Singapore. Tänk vad korta avstånden har blivit nu för tiden. Det var länge sedan "Jorden runt på 80 dagar" skedde. Nu tar man sig runt jorden betydligt fortare!

Det var mycket trevligt att träffa Anna och få prata igenom detaljerna inför min föreläsning i Singapore. Plötsligt kändes föreläsningen verklig, och inte bara som ett fantasifoster i mitt huvud. Vi talade om resan, om boendet, om föreläsningslängd, storlek på grupperna osv. Föreläsningsdatum blev satt till den 4 maj. Det ser ut som om jag kommer att fira min födelsedag nere i Singapore, eftersom jag fyller år den 2 maj.

Är du nyfiken på hur det ser ut i Singapore kan du kika in på Marinasbay.  Tror det är mycket tack vare Marinas rekommendationer som den här föreläsningen har blivit bokad.

Det är verkligen en spännande tid som ligger framför mig, med resa både till Mexiko och Singapore och vem vet... Kanske det blir ytterligare en resa under nästa år. Isåfall lovar jag att berätta för dig om den!

Här kan du läsa mina tidigare inlägg om Singapore:
Föreläsningen i Singapore bokad.
Singapore, min födelsedag, shopping, massage och strålande utsikt
Singapore Sentosa Raffles hotell och Singapore Sling.
Singapore Svenska skolan och nytt boende.
Singapore Sidendistriktet och Orchard Rd.
Singapore, fantastisk utsikt över staden från hotel Marina Bay.

Här kan du läsa om alla mina andra researchresor runt om i världen: Mexiko, Kina och många fler spännande resmål.


Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

onsdag 19 oktober 2011

Säg vad jag ska göra...

Hon låg och tänkte på svärdotterns ständiga fråga: "Kan jag hjälpa till med något?" En fråga som ställdes i förhoppning om att inte behöva göra något. Svärdottern satt alltid vid köksbordet, med huvudet böjt över en tidning och mumlade fram frågan, knappt hörbar. Ibland retade hon sig på den unga kvinnan, men hon ville inte ha någon hjälp av en person som så tydligt visade att hon inte ville hjälpa till, även om hennes ord sa något helt annat.

Hennes tankar gick till den yngste sonens flickvän. Hon var som ett yrväder när hon for in genom dörren. Hennes ord var ständigt "Säg vad jag ska göra!" Hon backade inte för något, hon tog tag i saker och ting utan att fråga, hon satte sig aldrig ned när det var dags att laga mat, hon hjälpte till, skrubbade potatis, dukade fram, gjorde sås. Ja hon var en rejäl flicka att ha vid sin sida. Hon var glad för yngste sonens skull, men bekymrad över den äldste. Han fick slita i hemmet, medan hans fru satt försjunken i en bok, eller en veckotidning. Varför sa han inte till?

Hon kände en förändring i rummet och slog upp ögonen. Hennes man satt på en stol vid hennes sida och höll hennes slappa, orörliga hand. Han log när han såg att hon öppnat ögonen och strök henne försiktigt över kinden. Hon såg rörelsen, men hon kände ingenting. Jo, hon kände kärleken strömma mot sig i mannens blick och genom hans gest. Men hon kände inte beröringen. Hon hade inte känt någonting sedan bilolyckan.

Hon mindes den tydligt. Även om läkaren sa till hennes man att hon inte kom ihåg någonting från olyckan. Jo, hon mindes varenda sekund. Chocken när hennes lilla bil träffades bakifrån av den stora lastbilen, känslan när bilen slungades fram mot bussen framför. Ljudet av metall som klämdes ihop, ett skärande ljud som hade letat sig in i varje vrå av hennes kropp. Först hade hon inte känt någon smärta. Mest chock och rädsla. Efter några sekunder kom smärtan. Hon kände blodsmaken i sin mun, hon hade svårt för att andas, hon kunde inte röra sig. Det kändes som om något stack in i hennes kropp, men hon kunde inte se efter. Hon satt som i ett skruvstäd av förvriden plåt.

Ett tag domnade hon bort, det mindes hon. För plötsligt var det folk omkring henne. Någon hade lagt en filt över henne, medan brandmän sågade isär den förvridna plåten. Hon såg skräck i någons ögon, förtvivlan i någon annans, men ingen sa något annat än att allt skulle bli bra. Hon skulle bara ta det lugnt. Hon ville skratta, hur skulle hon kunna göra något annat än ta det lugnt, så hårt fast som hon satt?

När de lyfte upp henne hade hon svimmat, försvunnet in i mörker. Nästa gång hon vaknade var på sjukhuset. Hon låg i den här sängen. Sönerna med sina respektive fanns i rummet, hennes käre make satt vid hennes sida och höll hennes hand. När hon hade slagit upp ögonen hade genast yngste sonens flickvän sagt: "Säg vad jag ska göra?" medan svärdottern sagt "Kan jag hjälpa dig med något?"

Sönerna hade rastlöst trampat omkring och knappt vågat titta på henne. Det var då hon hade förstått att något var helt fel. Hon kunde inte öppna munnen för att berätta att hon mådde bra. Hon hade inte ont någonstans. Hon hade överlevt krocken. Hon hade känt sig så lyckligt, ända tills hon förstod att hon inte med ord längre kunde uttrycka vad hon kände.

Det kliade på hennes näsa och hon lyfte handen för att ta bort klådan. Nej, hon lyfte inte handen, för den ville inte lyda hennes kommando. Den låg bara slapp på täcket, raklång utefter hennes kropp.

Yngste sonens flickvän hade tagit upp sin lilla spegel ur handväskan och hållit den framför hennes ögon. Hon skulle ha flämtat till, om hon bara hade kunnat, men något satt i hennes mun och förhindrade henne från att göra det. Hon stirrade tvivlande på sitt bandagerade huvud, sitt blålila ansikte, på den tjocka tuben som stack ut ur hennes mun. Hon ville gråta, men inga tårar kom.

"Säg vad jag ska göra?" viskade yngste sonens flickvän. Men hon kunde inte säga något, hon kunde inte ens gråta.

Den unga flickan började prata, som om hon var den enda i rummet som hade röst. "Du har en maskin som andas för dig, eftersom du inte kan göra det själv. Just nu är du förlamad, men det kommer säkert att bli bättre..."

"Hon har krossat ryggkotor. Hon kommer aldrig att bli bättre!" sa svärdottern.

"Sch..." sa yngste sonens flickvän. "Du kommer att bli bättre! Vi ska hjälpa dig! Oroa dig inte. Vi finns här hela tiden."

Hon hade somnat, eller så hade hon bara blundat för att fly från den hemska sanningen. Hon var totalförlamad, hon kunde inte andas själv. Hon var inte hon längre, hon var bara ett opersonligt kolli som låg där i en sjukhussäng.

Månaderna gick, ingenting hände. Maken kom varje dag på besök, men den övriga familjens besök blev alltmer sporadiska. Hon förstod dem, hon kunde inte prata med dem, inte visa någon känsla över huvudtaget. Hon kunde bara röra på ögonen. Hennes man berättade för henne om förändringarna i naturen, hur det var på jobbet, att hennes vänner frågade efter henne. Han berättade att yngste sonens flickvän var gravid och hon hade blivit glad. Han sa att de hade förlovat sig och ville gifta sig, men väntade tills hon var bättre och kunde vara med på bröllopet.

Hon ville gråta, men inga tårar kom.

En dag ställde mannen frågan hon hade väntat på så länge: "Säg vad jag ska göra?"

Hon såg på honom, intensivt och försökte med blicken tala om vad hon önskade. Sedan lät hon blicken gå mot det håll där maskinen fanns. Hon såg tillbaka på sin man och såg hur hans ögon fylldes av tårar.

"Är du säker?" frågade han.

Hon blundade och såg sedan på honom igen. Hon hoppades att han hade förstått.

"Jag älskar dig med varje andetag, så länge jag lever!" sa hennes käre make sedan många år tillbaka. Han reste sig, böjde sig över henne och kysste hennes ögon och kinder. Sedan gick han fram till apparaten och drog ur kontakten.

Hon undrade om Gud skulle ta emot henne med orden "Säg vad jag ska göra!" Hon visste precis vad hon skulle säga: "Skänk mina kära ett långt och friskt liv. Låt dem glömma mig och låt dem leva fullt ut."

Luften tog slut i hennes lungor och hon hann tänka "Nu kommer jag", med tankarna hos sin förstfödde son som endast fått leva någon månad. Hon visste att hon inte skulle vara ensam när hon lämnade denna värld. Någon väntade redan på henne. Någon som inte längre skulle behöva vara ensam.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

tisdag 18 oktober 2011

Ljusfest i Alingsås och signering

På lördagen åkte Patrik, Linda, Madeleine och Frida med mig till Alingsås. Vi var ute i god tid för att jag skulle hinna se lite av staden innan det var dags att signera. Det skulle vara Kulturnatt med Ljusfest och på torget var stora skyltar med foton över tidiga års ljusfester. Underbart vackra bilder och jag fotograferade några av bilderna för att dela med mig till dig.





Just det här huset tyckte jag var enastående vackert med samma färg i alla fönster.

Över kyrkogården vilar ett trolskt ljus och det är nästan så man kan ana andarna sväva omkring runt sina gravar.

Den här bilden känns kall, mycket kall, men är underbart vacker.

Jag har tidigare upplevt en ljusfest på riktigt. Det var i New Plymouth på Nya Zealand. Att vara mitt uppe i allt detta ljus är ännu  mer fantastiskt än att bara se det på bild. Har du möjlighet att vara med om en ljusfest tycker jag absolut att du ska försöka ta dig tid att uppleva det.

Visst är den här bilden enastående vacker?

Här ser du Frida och Patrik när vi går över ån i Alingsås, på väg till bokhandeln.

Jag hade knappt hunnit installera mig i bokhandeln förrän den första ivriga köparen kom. Många som kom för att köpa mina böcker hade lyssnat på mig dagen innan. Men det fanns även många som hade hört talas om böckerna och nu var där för att köpa sig egna böcker.

Eftersom jag var i Barnbokshandeln Balthazar var det mest barn och ungdomar som kom för att köpa böckerna. Som du vet har jag ju i stort sett lika många vuxna läsare på mina böcker, men idag var det bara barn som köpte dem.

Här är några lyckliga bokköpare som fått sina böcker signerade. Ser du att de alla har valt olika titlar. Jättekul!

Det kom folk hela tiden, så det var inte en enda stund utan att jag hade någon att prata med.

Signeringen tog slut alldeles för fort. Frida träffade sin kamrat Antonia som tidigare hade bott granne med henne, men nu bodde i Alingsås. Det blev ett kärt återseende och slutade med att Frida stannade kvar för att sova över hos Antonia. Det blev väldigt tomt och tyst när vi kom hem, eftersom Frida pratar en hel del.

Avslutar med ännu en bild på den häftiga molnformationen, som fick min fantasi att gå igång rejält. På kvällen såg vi en film där det fanns en molnformation liknande denna och då tänkte jag på att jag faktiskt hade sett den här vackra himlen på riktigt!

På söndagen åkte jag hem till Blekinge igen, och tog även denna gång en avstickare till min käre far. För vi ses tyvärr inte så ofta som vi båda skulle vilja, eftersom vi bor långt ifrån varandra. Hundarna blev överlyckliga när jag kom hem, speciellt Tola som hade fått en krya-på-dig-present av Jessicas "Lill-Kim".

Ja, det har varit en helt underbar helg i Alingsås, jag ser redan fram emot nästa års besök där.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

måndag 17 oktober 2011

Härlig föreläsningsresa till Alingsås

Startade tidig torsdagsmorgon min resa till Alingsås. Solen hade just gått upp och höstfärgerna sprakade i rött och gult omkring mig. Fullmånen stod lågt på horisonten, som en blek knappt synlig rund skiva på den ljusblå himlen. Det var så vackert att bilresan var helt underbar.

Det var mycket vilt ute på vägarna, eftersom det var älgjakt. En gång var jag nära att köra på en jakthund som hoppade upp ur ett dike, mitt framför bilen. Som tur var körde jag på en mindre väg just då, farten var låg och jag hann bromsa. Undrar hur många jakthundar som blir påkörda under jaktsäsongen... Hann även stanna, eller chocka rådjuren med biltutan så att vi undvek kollision. Egentligen inte en perfekt dag för långkörning, men det underbara vädret gjorde ändå resan till en njutning.

Jag gjorde en avstickare till min 88-årige far och hans gamla bordercollie Jack. Där njöt jag några timmar av min fars sällskap. Vi satt i solen vid ladugårdsväggen och det var riktigt, riktigt varmt, trots att termometern bara visade +11 grader. På eftermiddagen bar det av till Olofstorp där jag skulle bo, nu stod solen så lågt att det var en ren pina att köra. Såg knappt någonting. Hörde sedan på nyheterna att det hade varit en svår bilolycka där en lastbil kört in i en kö med bilar, eftersom föraren inte såg något på grund av solen. Förstår precis hur det var.

Nästa dag körde jag tidigt till Alingsås. Naturen runt mig var frostigt vit och solen började värma upp luften, vilket gjorde att dimman till slut steg ju närmare jag kom Alingsås. Det var så vackert!!! Jag skulle besöka tre skolor och den första skolan låg på en höjd, med utsikt över omgivande landskap. Helt fantastisk vy! Eleverna tyckte det var spännande att lyssna på mig och satt tysta och fascinerade. Även om en av pojkarna räckte upp handen och bad mig vrida på affischen av SS-mannen, eftersom pojken tyckte att mannen stirrade på honom med otäcka ögon... Jag vred på affischen och då stirrade mannen på mig...

Det kom många intressanta frågor och det är alltid lika roligt att besvara dem, eftersom varje fråga ger ny infallsvinkel till min föreläsning. Kersti på bokhandeln i Alingsås var snäll och visade vägen till de olika skolorna, något jag var mycket tacksam för, eftersom det ofta är ett stort bekymmer när jag är på nya platser.

Nästa skola var en montessoriskola, där en stor grupp elever var samlade. Även dessa elever lyssnade intresserat och ställde många intressanta frågor. Här blev jag bjuden på jättegod lunch och satt tillsammans med tre pojkar som hade lyssnat på min föreläsning. En av pojkarna sa att mitt besök hade förändrat hela skolan. När jag frågade vad han menade sa att han de nu pratade med varandra. "Visst pratade vi med varandra förut också, men nu pratar vi med varandra på ett helt annat sätt. Du har fått oss att tro på oss själva, vi har fått mer självförtroende. Därför pratar vi annorlunda."

Jag hade kunnat krama om honom för hans ord, för de gjorde mig jätteglad.

Efter lunchen var det dags för nästa skola, som låg på gångavstånd. Det har var högstadiet, en niondeklass. Det roliga med den här skolan var att den var inrymd i lokaler där det fanns gym och lite annan verksamhet också.

Här var eleverna vuxna och ställde helt andra frågor, vilket gjorde att min föreläsning blev annorlunda. Efteråt kom många av eleverna fram och pratade med mig. De berättade att de hade uppskattat föreläsningen väldigt mycket och en av flickorna sa: "Vi har haft många författare som föreläst hos oss tidigare. Men det här är första gången som jag blivit så inspirerad att jag vill  läsa samtliga böcker! Dessutom blev jag skrivsugen!" Några andra niondeklassare som stod bredvid nickade och höll med. Sådana ord är inspirerande att få höra!

Nöjd och belåten åkte jag tillbaka till Olofstorp, köpte två gravkransar och hämtade barnbarnet Frida på skolan. Därefter åkte vi till min syster Birgittas grav och pratade lite med henne. Frida hade gjort en jättefin spindel som hon satte på graven.

 Himlen var helt fantastiskt vacker och väckte min fantasi.

Hemma igen hos Patrik, Linda och Frida visade jag min läsplatta som Frida, 9 år, blev väldigt förtjust i. Speciellt funktionen där man kunde rita. Hon och jag gjorde porträtt av varandra. Tyckte hennes bild av mig blev allra bäst! Nu kommer den att följa med mig över hela världen på mina resor och när jag längtar efter Frida, kan jag gå in och titta på bilden hon har gjort av mig och minnas hur trevligt vi hade.

Imorgon kommer jag att berätta om min signering i Alingsås och ljusfesten. Missa inte det inlägget, för det är fantastiska bilder!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

söndag 16 oktober 2011

Boktips: Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand. Suveränt bra!

Den här boken laddade jag hem som gratisbok, efter ett erbjudande jag fick på bokmässan. Det var ingen bok jag skulle ha valt direkt, men det fanns inte så många titlar att välja på, så det blev Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand...

Och jag säger bara det... Alla talar om Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, men ingen talar om Delhis vackraste händer som är mycket bättre. Den här boken är minst lika rolig och bjuder på en resa till Indien, där man som läsare får träffa många underbara människoöden, men också ta del av fattigdom och mycket annat som hör Indien till. Allt med en portion humor. Det här är en bok som fick mig att gå längre promenader än planerat, att städa med glädje eftersom jag njöt av att lyssna på boken i min MP4-spelare.

I Delhis vackraste händer skildrar Mikael Bergstrand med en stor portion humor en svensk medelålders mans möte med det myllrande och annorlunda livet i Indien. Och hans möte med den oväntade kärleken där han minst anade att den fanns.
När Göran Borg inte surfar på en blogg för fotbollsnördar tänker han på sin exfru Mia som lämnade honom för åtta år, fyra månader och tre dagar sedan.
Karriären har gått i stå, hårfästet klättrar målmedvetet uppåt och byxlinningen spänner över magen. Sina vuxna barn träffar han bara sporadiskt och nu lär det dröja ett tag till eftersom de ska på semester till Thailand med sin mamma och hennes nye man. När ett tröstlöst vinterregn vräker ner över Malmö och Göran Borg är på väg till jobbet på informationsföretaget som gör gatukontorets hemsida undrar han om livet kan bli mycket värre.
Det kan det. Man kan till exempel få sparken, luras iväg på en charterresa till Indien, drabbas av galopperande turistdiarré och lämnas ensam att dö på ett sjabbigt hotellrum i Jaipur.
Men så knackar det på dörren och in stiger Yogendra Singh Thakur, Yogi kallad och indisk textilexportör i sina allra bästa och mest underbara år om han får säga det själv. Yogi tar med Göran på en yttre och inre resa till Indiens myllrande huvudstad New Delhi, där han bland annat träffar den vackra skönhetssalongsföreståndarinnan Preeti och blir blixtförälskad i henne. Det finns bara två problem: 1. Hon är gift. 2. Med en mäktig industrimagnat.
Delhis vackraste händer
är en lika rolig som drabbande bok om hur det överrumplande mötet med Indien tvingar en bitter medelålders man att omvärdera både sig själv och sin syn på andra. 


Vill du ha något helt annat än deckare, kan jag varmt rekommendera dig den här kärleksfulla skildringen av Indien. En bok jag önskar att jag hade kvar att läsa... Om jag skulle dela ut poäng på den här boken så är det en tiopoängare av tio möjliga! Tycker du om Hundraåringen ska du absolut läsa den här boken!!!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se