Mina Bloggsidor

lördag 19 november 2011

Liebster Blog Award

Fick ännu en gång den här fina bloggutmärkelsen. Den här gången var det Maria på MinaBoktips.se som gav mig utmärkelsen. TACK! Blir alltid lika glad när min blogg får en bloggutmärkelse. Då förstår jag att min blogg är uppskattad. Det gör mig väldigt glad! Tack Maria!

Med awarden följer också vissa regler, nämligen:

1. Klistra in awarden på din blogg.
2. Tacka personerna som gav er awarden och länka till bloggarna.
3. Välj ut fem personer som du vill ge awarden till.
4. Lita på att dina följare sprider kärleken till andra bloggare.
5. Och det viktigaste: Ha roligt och stötta varandra!

Jag vill ge den här kärleksfulla bloggutmärkelsen Liebster Blog till några bloggar jag följer. Bloggar som jag uppskattar att läsa, vars inlägg gör mig glad och ibland rörd till tårar.  Har även valt att ge bloggutmärkelsen till en tapper, kärleksfull person. Jag tycker att denna bloggaward passar mycket bra just för:


Kristina Simars Bokblogg, för att jag uppskattar alla de fina boktips som jag kan läsa på Kristinas blogg.
Livet på Citronodlingen, där Helena kärleksfullt beskriver väntan på sina små tvillingar, deras födsel och kamp för att överleva. Just nu behöver Helena och Peppe all kärlek och uppmuntran de kan få och är väl värda den här utmärkelsen.
Marinas Bay för att hon med värme och kärlek skildrar Singapore så fint, att jag längtar dit väldigt mycket.
Debutantbloggen förtjänar den här utmärkelsen för att den ger hopp till alla de förväntansfulla som inget hellre vill än att få sin bok utgiven.
Min kära kusin Kristina Blom förtjänar utmärkelsen för att hon gav sin kära mor, min älskade faster precis en sådan begravning som min faster hade önskat. Kristina har ingen blogg, men du hittar henne på fb.

Fortsätt att sända glädjens budskap genom era bloggar och till varandra. Det gör livet roligare och mycket intressantare!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

fredag 18 november 2011

Jetzt kannst du Zurück nach Pompeji auf Deutsch lesen / Nu kan du läsa Tillbaka till Pompeji på tyska


Zurück nach Pompeji/Tillbaka till Pompeji
(Svensk text ligger efter den tyska texten.)

"Sie scheinen aus guter Familie zu sein, so wie Theo sich benimmt", dachte Ramona und ging durch den Torbogen hinein.

Ein schmaler Gang führte zu einer grossen Halle. Ramona schnappte nach Luft. Das war phantastisch, so lebendig und bunt. So anders als die alten Ruinen, die sie zuvor in Pompeji gesehen hatte.

Der Fussboden bestand aus schön gemustertem Marmor, vier grosse Marmorsäulen erhoben sich in der Mitte der Halle und an der Decke befand sich eine Öffnung mit direktem Blick zum Himmel. Es war, als hätten sie einen Bilderrahmen in die Decke gelegt, um ein schönes Bild vom blauen Himmel zu bekommen. Ramona guckte faszinert nach oben auf die hübsch verzierten Balken, die die viereckige Öffnung umrahmten.

Direkt unter dem Loch befand sich ein in den Boden gesenktes Wasserbecken. Es hatte die gleiche Grösse und Form wie das Viereck in der Decke. Momentan schien die Sonne schräg durch die Deckenöffnung, noch hatte sie nicht die Beckenkante erreicht.

Die Wände waren mit schönen Mosaikbildern ausgeschmückt. Die winzig kleinen Mosaikteile waren direkt an der Wand befestigt und bildeten grosse, farbensprächtige Bilder. Ramona hatte das Gefühl, dass der Löwe an der Wand direkt auf sie zuspringen könne.

Dahingegen gab es nicht so viele Möbel. "Da hatte der Museumsführer Recht", dachte Ramona.

Rechts vom Eingang stand ein Tisch, an die eine Wand war ein Stuhl gestellt und beim Wasserbecken stand eine Marmorbank. In einer Ecke erhellte ein grosser Blumentopf mit seiner enormen roten Blütenpracht die Umgebung.

Es war so schön. Ramona bekam Tränen in die Augen, als sie daran dachte, dass all dies verdorben werden sollte. Und vielleicht würde das schon bald passieren. Sie wusste ja nicht, was es für ein Jahr oder Tag war. Ramona wendete sich zu Theo.

"Theo, was ist heute für..."

"Aber was haben wir denn hier?"

Die Frage wurde mit einer milden Stimme gestellt. Eine ältere Dame in einem helllila Kleid war aus einem der angrenzenden Zimmer gekommen. Sie war sehr schön mit ihrem schwarzen Haar, das sie zu einer kunstvollen Frisur hochgesteckt hatte. Ihre braunen Augen glänzten und ein Lächeln spielte um ihre warmroten Lippen.

"Dass muss Theos Mutter sein", dachte Ramona. "Sie hat genau solche herrlichen braunen Augen wie er."

"Ja, Mama, wenn wir erzählen würden, wie es wirklich ist, würdest du uns nie glauben. Also können wir uns gleich damit begnügen zu sagen, dass dies hier ein Kumpel von uns ist. Sie wird hier eine Weile wohnen. Wie lange wissen wir nicht, vielleicht für immer, wer weiss", sagte Theo und zuckte mit den Schultern.


Theos Mutter schien sich mit der Erklärung zufrieden zu geben und ging mit ausgestreckten Armen auf Ramona zu. Sie ergriff Ramonas Hände und guckte ihr tief in die Augen. Ihre Stimme war sehr freundlich als sie sagte:

"Willkommen, liebes Kind! Du bist willkommen, so lange bei uns zu bleiben wie du willst und wie du musst. Alles, was unser ist, ist deins. Ledier können wir dir kein eigenes Zimmer geben, aber ich bin sicher, dass Livia ihr Zimmer mit dir teilt."

Sie wendete sich fragend an Livia und bekam ein w¨tendes Nicken als Antwort.

......

"Papa... wir können wohl annehmen, dass sie aus der Zukunft kommen. Es ist ja egal, wo sie herkommt, die Frage ist nur, was wir mit ihr machen!"

"Sklave!" Das war das erste, woran Ramona dachte, als Theo seinen Satz beendet hatte. "Sie wollen mich als Sklaven verkaufen. Ich werde wie Poltia, muss beim kleinsten Befehl gehorchen und laufen. Nein, ich habe nicht vor, Sklavin zu werden!"

Ramona stand vom Bett auf, um wegzugehen.

"Wo gehst du hin?" fragte Theos Mutter und sah Ramona erstaunt an, während ein warmes, freundliches Lächeln auf ihrem Gesicht leuchtete.

"Ich werde versuchen, nach Hause zu kommen", sagte Ramona bestimmt. "Ich weiss zwar nicht, wie das gehen soll, aber versuchen kann ich es ja. Ihr glaubt mir ja eh nicht und warum soll ich dann hier sein und euch zur Last fallen."

Sie fühlte, wie die Tränen anfingen, ihre Wangen hinunterzufliessen, und wendete sich schnell ab. Sie wollte eigentlich gar nich gehen. Wohin sollte sie? Es gab keine Möglichkeit, dass sie in ihre eigene Zeit zurückreisen konnte. Wenn sie sie doch bleiben liessen! Langsam machte sie einen Schritt nach vorne, und gleichzeitig fühlte sie eine Hand auf ihrem Arm. Die Hand zwang sie, sich umzuwenden, und dort stand Theos Mutter mit einem liebevollen Ausdruck auf dem Gesicht. Sie legte ihre Hände auf Ramonas Schultern, sah ihr in die Auge und begann zu reden.

"Du musst verstehen, dass es uns schwer fällt, so einer Geschichte zu glauben. Du hättest ihr wohl selbst kaum zuerst geglaubt. Aber wenn du sagst, dass sie wahr ist, und ich glaube nicht, dass du ein Mädchen bist, das lügt, dann glauben wir, dass sie wahr ist, und wir werden alles machen, was wir können, um dir zu helfen. Bis auf weiteres darfst du hier bei uns bleiben."

"Als Sklavin?" fragte Ramona erschrocken und war nahe daran, sich aus dem freundlichen Griff von Theos Mutter zu reissen.

"Als Sklavin!" sagte Theos Mutter und lachte. "Nein, wirklich nicht. Du darfst hier als Gast bleiben, und wenn du gerne bezahlen möchtest, kannst du uns ja immer unterhalten, indem du ein bisschen über die Zukunft erzählst. Das wäre schön zu hören!"

Ramona stiess einen tiefen Seufzer der Erleichterung aus, legte ihren Kopf in den Nacken und sah zur Decke hinauf, während sie einen dankbaren Gedanken an denjenigen schickte, der ihr half.

"Und jetz finde ich essen wir weiter", sagte Theos Mutter.

"Bitte schön. Nimm wider dinen Platz ein. So lange, wi du hier bleibst, ist er deiner. Und jetzt wollen wir ein bisschen über deine Zeit hören und was dort passiert."

Ramona schaffte es nie, ihre Erzählung zu beginnen, denn im selben Augenblick, in dem sie den Mund öffnete, begann die Erde zu beben. Livia schrie und packte Theo. Die Schalen auf dem Tisch fuhren auf den Boden und der Inhalt verteilte sich im Raum. Ein kräftiger Stoss schleuderte Ramona aus dem Bett, und sie schlug mit dem Kopf an die Tischkante. Ihr letzter Gedanke bevor sie in Bewusstlosigkeit versank war: "Jetzt beginnt der Vulkanausbruch, und ich werde sterben!"

Übersetzung/Översättning: Martina Runfors, Ronneby. For more text in english.

Här kan du läsa samma text på svenska:

De verkar komma från en fin familj med tanke på hur Theo uppför sig, tänkte Ramona och klev in genom portvalvet.

En smal gång ledde till en stor sal. Ramona drog efter andan. Det var helt fantastiskt, så levande och färgrikt. Så annorlunda mot de gamla ruinerna hon hade sett tidigare i Pompeji.

Golvet var av vackert mönstrad marmor, fyra stora marmorpelare reste sig i mitten av salen och i taket fanns en öppning rätt upp mot himlen. Det var som om de lagt en tavelram i taket för att få en vacker bild av den blå skyn. Ramona tittade fascinerat uppåt på de vackert utsirade bjälkarna som kantade den fyrkantiga öppningen.

Rakt under hålet var en bassäng nedsänkt i golvet. Den hade samma storlek och form som fyrkanten i taket. Just nu föll solen snett in genom taköppningen, ännu nådde den inte ända fram till bassängkanten.

Väggarna var smyckade med vackra mosaikbilder. De pyttesmå mosaikbitarna var fastsatta direkt på väggen och bildade stora färgsprakande tavlor. Ramona kände det som om lejonet på väggen skulle kunna ta ett språng rakt mot henne.

Däremot fanns det inte så många möbler. Då hade museiguiden rätt, tänkte Ramona. Det stod ett bord till höger om ingången, mot ena väggen var en stol placerad och vid bassängen stod en marmorbänk. I ett hörn lyste en stor blomsterkruka upp omgivningen med sina stor, röda, prunkande blommor.

Det var så vackert. Ramona fick tårar i ögonen när hon tänkte på att allt detta skulle fördärvas. Och det kanske skulle hända snart. Hon hade ju inte en aning om vad det var för år eller dag. Ramona vände sig mot Theo.

"Theo, vad är det för..."

"Men vad har vi här då?"

Frågan ställdes med mild röst. En äldre dam i ljuslila klänning hade kommit ut från ett av de angränsande rummen. Hon var mycket vacker med sitt svarta hår uppsatt i en konstfull frisyr. Hennes bruna ögon glänste och ett leende lekte på hennes varmröda läppar.

Det måste vara Theos mamma, tänkte Ramona. Hon har precis likadana härligt bruna ögon som han.

"Ja mamma, om vi talade om hur det verkligen förhöll sig, skulle du inte tro oss. Så det är lika bra att vi nöjer oss med att berätta att det här är en kamrat till oss. Hon kommer att stanna här ett tag. Hur länge vet vi inte, kanske för alltid, vem vet", sa Theo och ryckte på axlarna.

Theos mamma verkade nöja sig med förklaringen och gick fram mot Ramona med utsträckta armar. Hon fattade hennes händer och tittade Ramona djupt i ögonen. Hennes röst var mycket vänlig när hon sa:

"Välkommen, kära barn! Du är välkommen att stanna hos oss så länge du vill och behöver. Allt vårt är ditt. Tyvärr har vi inget eget rum att ge dig, men jag tror säkert att Livia vill dela rum med dig."

Hon vände sig frågande om mot Livia och fick en ilsken nick som svar.

.....

"Pappa... vi kan väl anta att hon kommer från framtiden. Det spelar ju ingen roll varifrån hon kommer, frågan är vad vi ska göra med henne!"

Slav! Det var det första Ramona tänkte på, när Theo hade avslutat meningen. De tänker sälja mig som slav. Jag blir som Poltia, får springa och lyda minsta befallning. Nej, jag tänker bara inte bli slav!

Ramona reste sig från sängen för att gå därifrån.

"Vart ska du ta vägen?" frågade Theos mamma och såg undrande på Ramona, samtidigt som hennes ansikte lyste av ett varmt, vänligt leende.

"Jag tänker försöka ta mig hem", sa Ramona bestämt. "Inte för att jag vet hur det ska gå till, men försöka kan jag ju alltid. Ni tror ju ändå inte på mig och varför ska jag då vara här och bara ställa till med besvär."

Hon kände hur tårarna började rinna nedför hennes kinder och vände sig snabbt bort. Hon ville egentligen inte gå. Vart skulle hon ta vägen? Det fanns inte en chans att hon skulle kunna ta sig tillbaka till sin egen tid. Om de ändå ville låta henne stanna! Hon tog sakta ett steg framåt och i samma stund kände hon en hand på sin arm. Handen tvingade henne att vända sig om, och där stod Theos mamma med ett ömsint uttryck i ansiktet. Hon lade sina händer på Ramonas axlar, såg henne i ögonen och började tala.

"Du måste förstå att vi har svårt att tro på en sådan historia. Själv skulle du säkert inte ha trott på den i första taget. Men om du säger att den är sann, och jag tror inte att du är en flicka som ljuger, så tror vi att den är sann och vi ska göra allt vi kan för att hjälpa dig. Tills vidare får du stanna här hos oss."

"Som slav?" undrade Ramona förskräckt och var nära att slita sig ur Theos mammas vänliga grepp.

"Som slav!" sa Theos mamma och skrattade. "Nej, verkligen inte. Du får stanna här som gäst och om du känner att du vill betala för dig, kan du ju alltid underhålla oss genom att berätta lite om framtiden. Det skulle vara roligt att höra!"

Ramona drog en djup suck av lättnad, lutade huvudet bakåt och såg upp i taket, samtidigt som hon sände en tacksam tanke till den som hjälpt henne.

"Och nu tycker jag att vi fortsätter måltiden", sa Theos mamma.

Hon släppte Ramonas axlar och gjorde en inbjudande gest mot liggplatsen bredvid Theo.

"Varsågod och återta din plats igen. Så länge du stannar här är den din. Och nu vill vi höra lite om din tid och vad som händer och sker där."

Ramona hann aldrig börja sin berättelse, för i samma stund som hon öppnade munnen började marken att skaka. Livia skrek och högg tag i Theo. Skålarna på bordet for i golvet och innehållet spreds ut över rummet. En kraftig stöt slungade Ramona ur sängen och hon slog huvudet i bordskanten. Hennes sista tanke innan hon sjönk in i medvetslösheten var: Nu börjar vulkanutbrottet och jag kommer att dö!

Det här var utdrag ur min debutbok Tillbaka till Pompeji. Vill du veta mer om boken kan du gå in på min hemsida www.kimselius.se

Om du klickar här kan du läsa om vad som fick mig att skriva boken.

Nå, lyckades du även läsa den tyska texten?

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

torsdag 17 november 2011

Böckerna om andra världskriget var jobbiga att skriva

Nu har jag skrivit nitton böcker, om olika hemska historiska händelser. Det har varit tortyr, krig, mord, intriger, hemska naturkatastrofer… Ja, det har varit många otäcka saker, men aldrig har några böcker varit så svåra att skriva som mina böcker om andra världskriget: På liv och död i andra världskrigets skugga och På flykt från andra världskrigets fasa.

Kanske för att händelserna ligger så nära i tiden, eller för att jag mött människor som verkligen har upplevt allt det hemska som jag skildrar i mina böcker: Judeförföljelsen, koncentrationsläger, människoföraktet, hatet, kriget.

Aldrig tidigare har jag gråtit så mycket som jag gjort när jag skrivit dessa två böcker. Det har inte varit mina egna ord som formats på papperet som fått mig att gråta, nej det är alla de oskrivna orden som jag bär inom mig, de berättelser jag har lyssnat på som har varit för hemska för att dela med mig av till mina läsare.

Mina böcker brukar få väldigt fina omdömen och recensioner. Många läsare säger att jag är fantastisk på att skildra känslor, de säger att det känns som om de varit där och upplevt allt det jag beskrivit. Därför har det verkligen varit en svår balansgång att hitta rätt känsla när jag skrivit böckerna om andra världskriget, jag vill inte att läsaren ska behöva gråta lika mycket som jag har gjort när jag skrev böckerna.

Tydligen har jag lyckats, för de här två böckerna om andra världskriget har fått otroligt fina recensioner och säljer för fullt. Något som gör mig mycket, mycket glad, eftersom det som hände under andra världskriget inte får glömmas bort, det får inte upprepas.

Några har frågat mig varför jag skrev om historiska händelser som skett så nyligen. Då brukar jag säga precis som det är: ”En mamma berättade för mig att hennes dotter vägrade tro på henne när hon berättade om koncentrationslägren under andra världskriget. När kvinnan frågade sin dotter varför hon inte trodde på henne, svarade dotter: ’Nej, för Kim Kimselius har inte skrivit om det’. Därför kontaktade mamman mig och sa att jag hade en stor uppgift här i livet; att försöka få barn och ungdomar att förstå att de historiska händelserna verkligen hade hänt.” Därför skrev jag På liv och död i andra världskrigets skugga och På flykt från andra världskrigets fasa.

Båda böckerna tar upp andra världskriget, men sett ur olika vinklar. På liv och död i andra världskrigets skugga utspelar sig i Tyskland, där man får följa en tysk familj, men även personer i koncentrationsläger. På flykt från andra världskrigets fasa utspelar sig i ett ockuperat Paris där tyskarna samlar ihop judarna och stänger in dem i en idrottsanläggning under flera dagar utan mat och vatten, för att sedan transportera de överlevande till förintelseläger. Boken handlar även om motståndsrörelsen och nedskjutna flygare. I denna bok har jag också till min glädje kunnat lyfta fram några starka kvinnor som gjorde stor skillnad för friheten och många människor under andra världskriget.

För det är ju just så det är; mina böcker ÄR baserade på riktiga historiska händelser, med riktiga historiska personer och med en gedigen faktadel i slutet. Men, de är uppbyggda som spännande äventyrsberättelser som är svåra att lägga ifrån sig, det är i fall vad läsarna säger.

Nu tror du att jag är noga med vilka händelser jag väljer att skriva om, att jag tänker på att de ska rikta sig till en viss ålder, eller passa för skolämnena. Men så är det inte. Jag väljer att skriva om ett ämne som jag vill lära mig mer om, eller en plats jag vill besöka. Framförallt skriver jag för att få sätta ännu en egenproducerad bok i min bokhylla! Det har gjort att jag har läsare i alla åldrar, från 7-98 år. Helt fantastiskt! Jag älskar att vara författare!


Ovanstående var mitt gästblogginlägg hos Michaelas skrivarresa. Hennes stående citat på bloggen är: Man misslyckas aldrig förrän man slutat försöka! Bra ord, som många av oss borde ta till oss och försöka efterleva.

Hoppas du uppskattade min berättelse om arbetet med de båda böckerna om andra världskriget.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

onsdag 16 november 2011

Nästa skiss av Mayafolkets hemlighet

Omslaget till Mayafolkets hemlighet fortsätter att utvecklas. Nu har jag fått en linjeskiss från illustratören Mats Minnhagen. Nu kan vi tydligare se hur det färdiga omslaget kommer att se ut. Tycker du att det verkar spännande?

Du har väl inte missat att du kan följa arbetet med Mayafolkets hemlighet på Theo och Ramona-sajten?

Hittills har jag lagt ut dessa rader:

SMAKPROVER ur Mayafolkets hemlighet:

7 november 2011
"STOPP! skrek Theo och högg tag i Ramonas arm, eftersom han insåg vad som kunde hända, men det var för sent...

5 november 2011
Mannen fångade upp hennes blick och höll kvar den. Ramona kände hur hon blev stel och viljelös, hennes tankar var inte längre hennes egna. En stark röst talade inom henne och det kändes som hon frös till is, när hon förstod vad rösten sa.

26 oktober 2011
Han såg ned på sin älskade, som låg stel och kall nedanför hans fötter. Han ville skrika högt, låta tårarna spruta och förbanna hela världen, men det var bara det sistnämnda han kunde tillåta sig att göra.


Hoppas du ser fram emot att läsa boken, även om det dröjer många månader ännu. Boken kommer ut först den 15 augusti 2012!

Ska bli kul att höra vad du tycker om den här versionen av omslaget!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

tisdag 15 november 2011

Barnsligt glad

Igår kom väldigt oväntat två brev ifrån Deutsche National Bibliotek Leipzig i Tyskland.

De ville ha ett ex av min bok På liv och död i andra världskrigets skugga









Dessutom ville de ha ett ex av min bok På flykt från andra världskrigets fasa.

Vet att jag inte borde bli så här barnsligt glad, men ändå... Det känns som en ära att mina böcker kommer att finnas på Deutsche Nationalbibliothek Leipzig i Tyskland.

Nästa steg är att böckerna översätts till tyska så att mina böcker finns på samtliga bibliotek i Tyskland. Det här är ju en bra början, eller hur?

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

måndag 14 november 2011

Charmen med att bo i sommarstuga under hösten/vintern

Under hösten ända fram till jul reser jag runt för att signera och föreläsa, många av mina resor går till Skåne. Då passar jag alltid på att bo i min sommarstuga.


Det är något alldeles speciellt med att bo i sitt eget hus, istället för att bo på hotellet. Därför står jag ut med att stugan inte är vinterbonad, att det kan vara endast +10-12 grader när jag vaknar, att jag måste gå ut för att gå på toaletten, plumsa fram i snö eller klafsa fram i löven i hällande regn. Det är helt okej att vara tvungen att värma vatten för att tvätta sig och diska. Det är även mysigt att besöka grannarna och släkten för att duscha, för då blir det även en liten pratstund.

Men det är inte okej med otrevliga överraskningar, något jag råkat ut för ett par gånger när jag kommit till, eller varit i stugan.

Efter flera obehagliga överraskningar, är det alltid med bävan jag tar av överkastet från min säng. Detta beroende på att jag en gång när jag slet upp överkastet "anfölls" av en fladdermus. Den kastade sig över mig när jag hastigt slet av överkastet, trött efter en intensiv dag. Hjälp vad rädd jag blev! Jag rusade ut ur rummet, övertygad om att fladdermusen förföljde mig, jag har ju sett en hel del vampyrfilmer... Men ingen fladdermus följde med ut i hallen, så jag gick tillbaka in.

På min kudde låg fladdermusen med utbredda vingar, färdig till attack. Jag smög fram mot den, med det långa skohornet i handen. Den rörde sig inte. Modigt sträckte jag fram skohornet och petade lite försiktigt på fladdermusen. Fortfarande rörde den sig inte. Jag petade lite mer och flyttade på fladdermusen, men den låg fortfarande med stelt utsträckta vingar. Då samlade jag ännu mer mod, sträckte fram handen och tog tag i fladdermusen. Den var död! Puh!

En annan gång när jag kommit ned till stugan och skulle lägga mig hände också något läskigt. Jag drog undan överkastet och en musfamilj kikade upp från min huvudkudde där de hade gjort ett mysigt bo! Inte lika otäckt som fladdermusen, men inte alls kul.

Eftersom det är en liten sommarstuga har den smala fönster på en av sidorna. En kväll låg jag i soffan precis under de här fönstren och läste. Fönstret över mitt huvud stod på glänt, lampan var tänd och jag somnade mitt i läsningen. Jag vaknade av ett konstigt ljud. När jag slog upp ögonen höll jag på att få en hjärtinfarkt. Över mig, runt lampan på väggen vid mitt huvud, svärmade stora bålgetingar och de var STORA!

Nu hör det till saken är jag är allergisk mot vanliga getingar och har fått för mig att jag verkligen kommer att dö omedelbart om jag får ett stick av dessa jättar till getingar. Därför flög jag upp ur soffan och rusade mot ytterdörren. Den var öppen, men draperiet hängde för dörren.

De övriga lampor som var tända i stugan var den i hallen, och över min säng i sovrummet som har dörren precis bredvid ytterdörren. Som vanligt hade jag råkat slå på ytterlampan när jag tänt lampan i hallen. I övrigt var det kolmörkt i min lilla stuga, och utanför. Klockan var strax före 24.00.

När jag slet undan draperiet för att rusa ut från de "anfallande" bålgetingarna i vardagsrummet, möttes jag av en stor svärm bålgetingar som vällde in mot mig. Jag blir inte ofta hysterisk, men den här gången var jag nära att bli det. Jag hade ingenstans att ta vägen. Jag såg mig själv ligga och dö i ensamhet i min älskade sommarstuga. Min räddning var att vägglampan över min säng lockade bålgetingarna från ytterdörren, hela gänget flög in där och slog sig ned på min huvudkudde.

Mina ben bar mig knappt så skakad var jag av upplevelsen. Jag vågade inte gå ut, för jag hörde fler bålgetingar surra utanför draperiet som jag hade haft sinnesnärvaro att dra för igen. Vad skulle jag ta mig till? Ut kom jag inte, och jag kunde inte stanna i ett hus fullt av getingar.

Jag tog min mobil och ringde till grannen, mitt i natten. Givetvis väckte jag honom. Han vet hur allergisk jag är och jag minns att jag viskade fram min skräck, säkert rädd för att väcka getingarnas ilska. Han tvekade inte, utan hoppade upp ur sängen och kom till min räddning.

Min granne är från Spanien och där har de betydligt effektivare getingmedel än i Sverige, så han kom med en stor pumpbehållare som han sprutade hela mitt sovrum fullt med, sedan gick han till attack mot getingarna i vardagsrummet. De utanför ytterdörren hade han tagit livet av redan när han kom.

I mina ögon var han en sann hjälte, andra kanske kallar honom för mördare och säger att bålgetingar är fridlysta. Men den natten räddade han mitt liv, det är i alla fall så jag känner det. Fast när han hade gått var jag inte så säker på om jag ändå skulle överleva natten, eftersom giftångorna var starka i huset. Sovrummet kunde jag definitivt inte gå in i. Så det blev till att sova på soffan i vardagsrummet, med fönstret stängt den här gången.

Nästa morgon gick jag ut på min lilla altan för att hämta andan. En vanlig geting kröp upp mellan plankorna och jag stampade till den, då vällde massor av getingar upp mellan springorna och jag rusade därifrån. Den här gången ringde jag den andra grannen, övertygad om att nattens hjälte fortfarande sov. Det visade sig att jag hade ett getingbo under altanen!

Jag packade ihop mina saker och åkte därifrån! För det var som om alla världens getingar hade sammangaddat sig för att ta livet av mig.

Ja, det där var lite av "charmen" med att bo i en sommarstuga, heller kanske jag ska kalla det nackdelarna. För charmen är ju den sprakande elden i kaminen, bokbacken, fågelkvittret, vitsipporna på våren, ja vitsipporna har förresten börjat slå ut igen, trots att det nu är november.

Älskar min skrivarstuga, där inspirationen flödar så fort jag kommer dit. Där  har många av mina böcker blivit till.

När jag nästa gång skriver på min blogg, Twitter eller Facebook att jag är i Skåne, så vet du nu hur jag har det!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

söndag 13 november 2011

"Denna bok var kusligt bra!" Recension av På liv och död i andra världskrigets skugga

Kristina Simars Bokblogg har recenserat På liv och död i andra världskrigets skugga, hon skriver bland annat så här:

"Som alltid skriver Kim helt underbara, viktiga och intressanta böcker. De vänder sig mot ungdomar, men de går precis lika bra att läsas av vuxna. Märkligt att ingen kommit på idén att filma Kim M. Kimselius böcker. De skulle vara perfekta som filmer eller tv-serier, eftersom de innehåller så mycket fakta från världens historia. Spännande skulle de också bli. Denna bok och givetvis någon av hennes alla andra böcker är en perfekt julklapp till vetgiriga ungdomar.


Alltid när jag läser Kim M. Kimselius böcker tänker jag att den här måste vara den bästa boken hon skrivit. Men varje gång har jag fel, för nästa bok är alltid snäppet bättre och just nu tycker jag att denna bok var kusligt bra. Den var oerhört lärorik, även om man läst en hel del om andra världskriget så kan man läsa mycket mer om de fruktansvärda åren. Alltid finns det något nytt att lära. Som vanlig var karaktärerna och miljöerna suveränt gestaltade, och faktadelen i slutet av boken var som vanligt väldig lärorik. Både för barn och vuxna. Det är märkligt att ingen upptäckt hur intressanta Kim M. Kimselius böcker vore att filma. Filmerna skulle både bli spännande och viktiga eftersom de har med verkliga händelser i historien att göra. Snart ska jag läsa nästa del om Theo och Ramona och undrar om den kan vara ännu bättre än denna. Men Kim M. Kimselius slutar aldrig att överraska, så det är stor chans att den är det. Problemet är att högsta betyget är fem och jag kan inte sätta högre, så det får bli som i småskolan när fröken satte guldstjärnor i kanten när man presterat bättre än bra."


Jättekul att få ett sådant fint omdöme om På liv och död i andra världskrigets skugga! Får höra så mycket positivt om mina båda böcker om andra världskriget. Det känns väldigt skönt, eftersom jag slet otroligt mycket för att göra båda dessa böcker och få dem klara i tid.

Här kan du läsa SMAKPROV ur På liv och död i andra världskrigets skugga.

Här kan du läsa SMAKPROV ur På flykt från andra världskrigets fasa.

Nå, vad tyckte du, var det inte en fantastiskt bra recension?

Kramisar från en mycket glad Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se