Jag hatar dig!

”Jag hatar dig! Jag hatar dig! Jag hatar dig!”

Varje ord dottern slungade ur sig var som en dolkstöt i hjärtat. Hur kunde den lilla ljuvliga varelsen som dyrkat henne ha förvandlats till detta hormonstinna monster som hatade så innerligt?

”Lilla gumman jag vill bara ditt bästa!”

”Jag är inte liten och ingen gumma heller. Jag är fjorton år, kan klara mig själv och vet vad som är bäst för mig!”

Hon såg på sin dotter. Kjolen slutade halvvägs upp på låren. Toppen var så kort att den mer såg ut som en sportbehå. Brösten stod ut som två fullmogna grapefrukter i den åtsittande toppen. Ansiktet var hårt sminkat, med svart eyeliner runt ögonen, långa ögonfransar, illröda läppar och röda kinder.

Vart hade den lilla flickan tagit vägen? Det kändes som om hon hade förvandlats över en natt.

”Men du förstår väl att om du går ut klädd så där är det en signal till varenda man att du är villig!”

I samma stund hon uttalat orden ångrade hon sig. Det var så hon tänkte, men det var inte så hon hade tänkt formulera sig.

”Du fattar ju ingenting. Jag hatar dig! Du är en gammal kärring som… som… Åhhh, jag hatar dig!”

Flickan stampade med fötterna och såg ilsket på henne.

Men ännu var inte kampen över, ännu stod dottern framför henne. Dottern hade inte rusat iväg och slängt igen dörren bakom sig. Det gällde att fortsätta kämpa för att hitta fram till det innersta i flickan.

Hur hade det blivit så här? Hade hon varit likadan mot sin mor i den åldern? Nej, det hade hon inte vågat. Hon hade följt de regler som hennes mor och far hade satt upp för henne. Inte hade hon mått dåligt av det. Dagens ungdomar var konstiga på så sätt att de mognade tidigt och krävde att få bestämma över sina liv, samtidigt som de var barn längre, eftersom de bodde hemma och gick i skolan betydligt längre än vad hon själv hade gjort.

Hon hade gift sig när hon var tjugo. Fått sitt första barn när hon var tjugotvå och blivit änka när hon var trettio. Samtidigt som hon förlorade sin man hade hon även förlorat sina två äldsta barn. Det var bara yngsta dottern som fanns kvar, alldeles för liten för att följa med fadern och syskonen på utflykt till djurparken.

Flickan hade blivit hennes tröst i sorgen, den lilla rara fjuniga flickan på sex månader. Det lilla barnet blev hennes allt, lindade henne lätt runt sitt finger och fick i stort sett alltid sin vilja fram. Varför inte? Livet var kort, en dag skulle den lilla flickan också dö, förmodligen i någon hemsk olycka. Det var i alla fall så hon hela tiden gick omkring och tänkte. Hon var rädd för att förlora den enda familjemedlem hon hade kvar, sista länken till sin man.

”Alla andra får. Varför får inte jag? Fattar du inte att om jag måste vara hemma så tidigt får jag gå hem alldeles själv. Fattar du ingenting?”

Hon bet sig i läppen. Det var sant som dottern sa, samtidigt tyckte hon inte att en fjortonåring skulle få vara ute hela natten, bara för att hennes kamrater fick det. Kanske sa de precis samma sak till sina föräldrar. Om hon stod på sig, kanske även de andra föräldrarna gjorde det och då skulle alla bli tvungna att gå hem tidigt.
Hon skakade på huvudet åt sin dotter.

”Det hjälper inte vad du säger. Du ska vara hemma elva och du SKA byta kläder och ta på dig något anständigt!”

Där förlorade hon kontakten med dottern, som skrek ilsket när hon argt stampade iväg mot sitt rum och smällde igen dörren bakom sig. Hon hörde hur dottern slängde saker omkring sig, smällde i garderobsdörren och drog ut byrålådor.

Det fick henne att le, eftersom det var precis så dottern hade uppfört sig ända sedan hon var liten. Så fort något gick henne emot skulle hon rymma. Packade sin lilla väska och stod bestämd i dörröppningen och sa farväl. Men hon hade aldrig tagit steget, utan alltid rusat tillbaka in igen och slängt sig i hennes famn.

Till slut blev det tyst inifrån dotterns rum. Det var tur att de bodde på sjätte våningen, annars hade hon varit rädd för att dottern smitit ut genom fönstret. Nu slog hon sig istället ned i soffan och satte på tv:n.

Hon måste ha slumrat till, för hon vaknade till de sena nyheterna. Något hemskt verkade ha hänt. Hon satte sig upp och höjde volymen.

”Ännu en rå våldtäckt har idag begåtts här i Källparken. Offret är en ung flicka, hemmahörande på orten. Enligt uppgift är det ovisst om flickan kommer att överleva…”

”Mamma…”

Hon sänkte genast ljudet och vände sig om. Där stod dottern med ansiktet randigt av mascara, ögonen röda och uppspärrade.

Dottern slängde sig ned i soffan och höll om henne.

”Det kunde ha varit jag”, viskade dottern.

Hon tänkte samma sak. Det kunde ha varit dottern. För det var samma väg hon förmodligen skulle ha tagit, även om hon var tillsagd att inte gena genom parken. Men ungdomar trodde ju att de var odödliga och att inget hände dem, så dottern skulle säkert ha tagit genvägen genom parken.

”Mamma… Jag fick ett sms. Det är Eva. Min bästis Eva de talar om på tv.”

Plötsligt kände hon sig omtumlad av alla känslor inom sig: Lättnaden över att det inte var dottern, och skulden över att detta kanske inte hade hänt Eva om hon hade låtit dottern gå ut ikväll.

”Mamma… Jag älskar dig! Förlåt!”

Dotter tryckte sig hårt mot henne och slog armarna runt hennes hals, precis som hon hade gjort alltsedan hon var liten.

”Jag älskar dig också. Jag älskar dig så mycket!” svarade hon, samtidigt som hon var osäker på om hon hade vunnit eller förlorat.

Kramisar Kim

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.