Hon låg tyst i mörkret och lyssnade på mannens snarkningar. I början av deras äktenskap hade hon knappt kunnat sova på grund av det hemska ljudet. När de hade vänner på besök bad vännerna alltid om att få sova i gäststugan, så att de slapp snarkningarna. Ja, det sistnämnda var inget de sa, men hon förstod det.
Mannen själv förnekade att han snarkade, han påstod att det var hon som snarkade. Ja, kanske även hon gjorde det, det var väl inte så konstigt, men ingen hade ännu klagat på att hennes små försynta snarkningar störde.
Annat var det med mannens, det var riktiga bullriga, rena motorsågsmassakern-snarkningar. Många gånger hade hon väckts halvt ihjälskrämd av en riktig rejäl snarkning. Hennes hjärta hade slagit hastigt när hon suttit yrvaken i sängen och försökt komma på vad det var för hemskt som hade väckt henne. Då hade nästa snarkning kommit och hon hade lagt sig ned, lagt kudden över huvudet och försökt somna igen.
Många av hennes vänner hade föreslagit skilda sovrum när hon beklagat sig över mannens snarkningar. Men hon hade stått framför prästen och lovat "i nöd och lust" och det där med snarkningar kunde väl räknas till nöd...
Vännerna hade föreslagit öronproppar, vilket hon också hade försökt med, men de gnisslade så förbenat att hon inte kunde somna. Hon hade försökt allt vännerna föreslagit, förutom skilda sovrum.
Med tiden hade hon vant sig vid snarkningarna. De hade blivit något tryggt och vant och hon kunde inte längre sova utan dem. När hon besökte barnen utan sin mans sällskap och sov över hos någon av barnen, vred och vände hon sig nätterna igenom, eftersom ljudet av mannens snarkningar inte fanns runt henne.
Hon fasade för den dag snarkningarna skulle upphöra, för det skulle innebära att hon för all framtid skulle ligga ensam i sängen, utan mannen vid sin sida.
Hon lade sig på sidan och såg på sin älskade make sedan femtio år tillbaka. De hade haft ett långt och lyckligt liv, även om han ibland kunde vara lite tvär och ilsk. Men det gick fort över och sedan var han den goaste mannen på jorden. Hon strök hans kind till ljudet av en extra hög, långdragen snarkning. Sedan blev det tyst.
Hon höll andan och väntade på nästa snarkning, men den kom inte. Sekunderna kändes evighetslånga i väntan på en rejäl snarkning. Det var tyst.
Kära hjärtanes, tänkte hon och fick tårar i ögonen. Snälla kära älskade snarka igen. Lämna mig inte, snarka!
När hon hade gett upp hoppet om att hennes man skulle dra ännu ett andetag, då kom den förlösande snarkningen. Den kom djupt nerifrån och brummade länge när hennes käre make åter började andas. Hon blev så lycklig att hon slängde sig fram och kysste maken, som yrvaket ryckte till och såg på henne.
Va? Va? Vad är det frågan om? fräste han, som vanligt ilsken när han blev väckt.
Ingenting, svarade hon. Jag bara älskar när du snarkar! Somna du om!
Jag snarkar inte, fräste han, slöt ögonen och somnade, för att i nästa stund börja snarka igen.
Hon låg tyst i mörkret och lyssnade på mannens snarkningar, med glädjetårar glittrande i ögonen och ett lyckligt leende på läpparna.
Kramisar Kim
Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.
Hej Kim, så är det man vänjer sig eller lär sig leva med sin älskades "fel och brister". Vi är ju inte utan fel och brister något av oss. En liten fin berättelse som man lätt tar till sig. Jag blev berörd av den lilla kärleksförklaringen. Kram Christina
SvaraRaderaJättebra skrivet :) ZzzzZZzz & snarkningar hörs här mé....
SvaraRadera/Kram
Vilken fin novell! Jag kände hur tårarna steg i ögonen när jag läste de sista raderna! Lycka till på din resa! Kramar
SvaraRaderaEn mycket fin berättelse. Kärlek kan se ut på många olika sätt.
SvaraRaderaMin pappa snarkade precis så, nu sover han med syremask för att få tillräckligt med syre under nätterna.
Kram!
Hej Christina
SvaraRaderaJa, i nöd och lust, i vått och torrt... Livet är inte alltid en dans på rosor...
Tack för dina fina ord om min berättelse!
Kram Kim
Hej Fru Eriksson
Tack! Förstår att du känner igen dig i berättelsen då!
Kram Kim
Hej Isa
Tack! Härligt att läsa dina ord om berättelsen!
Kram Kim
Hej Anneli
Tack för dina fina ord om min berättelse! Min moster har syrgasmask dygnet om nu. Hon började ha det på nätterna. Hoppas din pappa inte behöver ha det på dagarna också.
Kram Kim
Rolig! Antingen vänjer man sig eller blir det bara värre och man retar ihjäl sig. Så tror jag :) .
SvaraRaderaHej Ingrid
SvaraRaderaJa, så är det nog, antingen vänjer man sig eller så retar man ihjäl sig!
Kram Kim