Ägnar sig förlagen åt godtyckligt manuslotteri?

Det här intressanta inlägget hittade jag på Kulturbloggen. Det är skrivet av författaren och journalisten Samuel Karlsson. Läs mer om/av Samuel här.

"Hur tar man sig igenom det berömda nålsögat? Vilka hinder måste man övervinna för att få sitt manus antaget och utgivet av ett förlag? Jag vill tro att det handlar om kvalité och en bra story. Men ibland tvivlar jag.

I över ett decennium har jag ägnat mig åt att skicka runt olika manus till stora och små förlag. Jag har filat på varje mening, fått texterna bedömda av lektörer och hela tiden burit på en känsla att nu är det färdigt. Nu är det så bra som det bara kan bli. Storyn är intressant, dramaturgin fungerar och språket känns levande. Ivrigt påhejad av vänner och bekanta som lusläst texterna har jag så gett mig in i lotteriet. Igen och igen. Men alltid med samma resultat. Högen med refuseringsbrev växer och jag kan formuleringarna i breven utantill. Faktum är att en del förlag använder exakt samma text i sina brev nu som för tio år sedan. De tackar för att man skickat in sitt manus men hänvisar till sin begränsade utgivning och det enorma urvalet. Suck.

Det stämmer med största säkerhet. Förlagen dränks i manus och de kan bara ge ut ett fåtal. Men jag börjar tvivla på att de faktiskt läser allt de får in. Och jag undrar varför de helt enkelt inte sätter stopp för floden av manus. Det är väl bättre att de uppger att de inte tar emot några över huvudtaget än att skapa falska förhoppningar.

Förra vintern blev jag klar med deckaren ”Mordet på Hammarskjöld”. Jag var själv väldigt nöjd med story och det kändes som jag äntligen hittat en form som höll hela vägen. För att testa manuset skickade jag det till några bokbloggare och jag fick väldigt bra respons på min text. ”Bladvändare”, ”Välskriven och genomtänkt”, ”En bra deckare, bättre än de flesta svenska deckare” var några av kommentarerna som jag fick. 

Dessutom fanns det en historisk dimension i det hela. Boken skulle kunna komma ut i samband med 50-årsdagen av Dag Hammarskjölds bortgång som uppmärksammades i höstas. Öppet mål för alla glada marknadsförare. Nu skulle det äntligen lyckas. Jag började optimistiskt. Matade skrivaren med papper och bläck och skrev ut buntar på 300 sidor. Tejpade ihop de tjocka kuverten och postade manuset till en handfull förlag. Vis av erfarenheten från tidigare manusvändor visste jag att det skulle ta minst tre månader att få svar. Det blev en spänd väntan. Hoppet växte sig starkare för varje dag som gick utan att de förhatliga refuseringsbreven damp ner i lådan. Skulle det äntligen vara min tur. Men så kom det första brevet. ”Tack men nej tack”. Och sedan det andra och tredje och fjärde. Nej, nej, nej, nej.

Som en sann smålänning knöt jag näven i fickan och fixade tio nya utskrifter av manuset. Nya tjocka brev på lådan. Ny väntan. Samma resultat. Och där kunde mina författardrömmar dött i för tidig sotdöd.

Tvivlen började växa sig starka. Var texten för dålig? Hade jag missat något avgörande i berättelsen uppbyggnad. Datumet för minnesdagen av Dag Hammarskjölds bortgång kröp allt närmare. Då var det någon som svor i kyrkan och uppmanade mig att ge ut boken på eget förlag. Print on demant. Billigt och enkelt och så får manuset ändå en chans att möta läsarna. För mig var det till en början otänkbart. Ge ut på eget förlag gör väl bara misslyckade poeter och långseglare? Men till slut fanns det inget annat alternativ. Jag knåpade ihop ett omslag själv och skickade en PDF med manuset. Några veckor senare hade jag boken i min hand. Vilken kick. Vilken känsla. Att känna min text inbunden och kunna läsa den utan lösbladsystem. 

Jag kommer aldrig ha möjlighet att nå en större publik. Men genom bloggar, vänner och bekanta har ryktet om boken spridit sig och nu har den läst av ett hundratal personer. Lovorden är samstämmiga och det känns väldigt roligt. 

Men nu infinner sig frågan varför inget etablerat förlag ville ta i boken med tång. Har de överhuvudtaget läst manuset? Jag tror inte det. Jag tror det sker en gallring direkt. Etablerade namn eller kändisar åker gräddfil och okända författare kastas i papperskorgen. Jag blir förbannad. Inte minst med tanke på alla som lägger ner pengar på att skriva ut och skicka in sina manus utan att få en ärlig chans. Ren miljöförstöring till ingen nytta. Bättre att förlagen införde nya rutiner. Det borde räcka att de hugade författarna skickade in ett synopsis och fem provkapitel. Verkar det intressant kan förlaget sedan begära in hela manuset.

Eller så kunde de informera tydligare om vilken typ av manus man vill ha. Alla följer samma trender som en skock får i flock. Just nu är det inte hett att ge ut nya deckarförfattare. Men kändisars bantningstips är varje förläggares våta dröm, verkar det som. 

Nu när boken väl är utgiven på eget förlag har jag hamnat inför ett annat dilemma. Det är omöjligt att bryta igenom de etablerade förlagens dominans för att få den recenserad. Inte ens på bokbloggar vågar man gå utanför den gängse fåran. Ständigt utanför. Ständigt längst ner på stegen och ingen är redo att tänka nytt.

Jag har precis färdigställt del två i min deckarsvit som idag är planerad till fem delar. Och med en dåres envishet har jag än en gång gett mig in i manuslotteriet. Jag förväntar mig inget annat än de vanliga standardbreven men kan inte ge upp drömmen. Inte än. Sista utvägen är väl att anmäla mig till Robinson och göra bort mig i TV. Det verkar vara säkraste sättet att väcka förlagens intresse. 

Nej, då väljer jag hellre att ge ut den på eget förlag med hedern i behåll. Även om det innebär att boken bara blir läst av dem som får höra talas om den ryktesvägen."

Tycker mycket om det här inlägget, därför delar jag det med dig!

Kramisar Kim

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.