Gästberättare: Ebba från Jämshögs skola

Kära John
Kapitel 1
Jag ser det stora fartyget rakt framför mig och jag går uppför landgången med väskan stadigt i handen. Vinden blåser nästan ner min håruppsättning och kappan flyger upp. Jag är nervös, men ändå spänd inför den kommande resan. Det är en lång och rörig kö framför mig och jag inser att det här kommer att ta lång tid.

Plötsligt greppar någon min hand och drar mig bort från kön. Jag flyger med och den främmande personen stannar bakom en telefonkiosk. Nu ser jag att han har mössa och halsduk på sig, de täcker ansiktet.


Jag blir rädd och försöker genast ta mig därifrån. Han drar mig tillbaka och tar av sig mössan och halsduken. Nu ser jag att det är en man med grått, väldigt långt skägg. Han har inget hår på huvudet och han är ljus i hyn. Han viskar något till mig, men jag kan inte höra vad han säger.


Jag undrar om han kan upprepa det han sa och då ber han mig att vara lite tystare. Han viskar lite högre till mig och nu hör jag vad han säger. Han berättar för mig att jag inte kommer att leva länge till och att jag inte kan stiga på båten. Han säger att han kan se i framtiden och att han förutsett att det stora fartyget kommer gå sönder och att inte många passagerare kommer att överleva. Jag tittar på mannen konstigt och frågar honom varför han just drog med mig av alla som stod i kön.


Han säger att de flesta av de de andra passagerarna är par som är lyckliga tillsammans. De får dö tillsammans med mannen eller kvinnan de älskar, men du har ingen man som du kan dö lyckligt tillsammans med.


Jag undrar hur han kan veta att min man inte också stod i kön, men bara att han inte såg honom. Jag känner dig Melissa, svarar han med djup röst. Jag sliter mig från hans grepp och skyndar mig tillbaka till båten. Jag tittar bakåt och ser att mannen sitter ner på sina knän och ber till gud. När jag kommer till landgången är det ingen kö, men mannen vid ingången står fortfarande kvar. Jag ger han min biljett och går in i det stora fartyget. Äntligen kan min resa börja.


När jag kommer in i fartyget förundras jag av de vackert smyckade väggarna och besättningen i fina kostymer. Jag går mot receptionen för att få min hytt och det enda som finns i mina tankar just nu är den främmande mannen. Hur kunde han veta mitt namn? Han visste nog i alla fall inte min ålder för att han sa att jag inte hade någon man att dö lycklig tillsammans med. Jag är ju bara nitton år gammal. En nittonåring som, helt själv, är på väg att åka på en kryssning.


Kapitel 2
En vecka på fartyget går. Jag trodde att det skulle vara mycket roligare här. Just nu önskar jag att jag var hemma i min säng med en varm kopp choklad. Dessutom regnar det och solen lär ju inte komma fram på evigheter. Helt plötsligt hör jag folk som skriker och högtalarna sätts på. En allvarlig men ändå lugnande röst ropar ut i högtalarna att fartyget har tekniska problem.


Den första jag tänker på är den främmande mannen. Mannen hade rätt och jag insåg att jag inom kort skulle dö. Dö ensam, utan någon som hann älska mig. Jag springer ut ur min hytt med panik i tankarna. På min väg mot resten av passagerarna på fartyget, möter jag en våldsam brand. Lågorna slår emot mig och jag letar efter en annan väg för att finna det jag söker. Jag ropar på hjälp men det enda jag får tillbaka i den tomma korridoren är mitt eko.


Plötsligt kommer det en man emot mig med andan i halsen. Jag ropar till mannen att han är på väg emot en brand. Han stannar men jag fortsätter att springa. Jag kommer emot honom och när jag är bredvid han tar han ett hårt grepp om min hand och jag släpper inte. Mitt namn är John, skriker han andfådd. Melissa, svarar jag honom. Det är för ansträngande att svara med en hel mening, så jag skriker bara mitt namn och hoppas att han förstår.


Astman börjar ta över och jag känner att jag måste stanna. Stanna i hopp om att elden inte kommer efter oss. Jag kämpar vidare och vi springer. Vi springer med andan i halsen, hand i hand, sida vid sida och hoppas att vi överlever.


Vi springer åt vänster, rundar ett hörn och plötsligt är vi framme vid fören. Båda inser att vi kan släppa hoppet när vi ser lågorna bakom oss. Vi tittar på varandra och jag ser på John att han tänker samma tanke som jag gör. Vi räknar till tre och vi gör det jag aldrig trodde skulle hända.


Nitton år gammal och hoppar ifrån en båt med en man jag knappt inte känner vid sidan om mig. Plötsligt hejdar han mig och jag stannar upp. Jag tittar på honom och i bakgrunden ser jag att lågorna bara kommer närmare och närmare. Hant ittar på mig med ett varmt leende på läpparna och säger till mig att jag är den vackraste flicka han någonsin har sett. Jag ler mot honom och sedan blundar jag. Blundar och hoppar med slutna ögon. Jag är bara nitton år. Jag har inte levt klart mitt liv. Jag är inte erfaren nog att hoppa ifrån en båt utan att ha något annat val. Jag vet att den kalla vattenytan snart vidrör min kropp.Jag spänner tårna som om jag aldrig gjort något annat i mitt liv och det kalla vattnet sprätter upp på mina ben.


Jag snurrar runt i vattnet och det känns som om jag badar i ett ishav. Efter många simtag är jag uppe vid ytan. Jag sparkar med benen och försöker hålla igång blodcirkulationen. Det är tungt, men jag kämpar med mina sista krafter. Jag ropar på John. Jag skriker hans namn, men kylan tar över min kropp. John finns inte hos mig längre. Han är borta.


Min hjärna har tagit över min syn, min hörsel och mitt hopp. Jag ser inte ens John. Jag ser inte att han kommer mot mig. Han närmar sig mig men jag har inga krafter kvar. Min hjärna tog över mitt liv och jag hjärntvättade mig själv på något konstigt sätt. Jag kämpar med mina armar, men helt plötsligt så orkar jag inte längre. Det sista jag tänker på är den främmande mannen. Han hade rätt. Jag dör och ingen kan göra något åt det. Ingen hann älska mig och jag hann inte bli kär. Jag sjunker. Jag kämpar inte ens emot det tunga trycket. Jag bara flyter med och jag inser att nu är stunden inne. Jag dör ensam. Någon tar min hand under vattnet. Jag känner värmen. Jag öppnar mina ögon och jag ser John. Vi dör tillsammans, jag och John. Kära John.


Den här berättelsen var skriven av Ebba Henriksson, klass 6A på Jämshögs skola. I våras var jag och föreläste på Ebbas skola och utlyste en skrivtävling. Den bästa av berättelsen från klassen skulle publiceras här på min blogg och vinna en signerad bok.

Det var många fina berättelser, men jag fastnade för Ebbas för den hade något speciellt. Hoppas att du också tycker det.

Grattis till vinsten Ebba!

Kramisar Kim

Vinn en signerad bok (Välj fritt bland mina utkomna böcker) Läs mer om Den där dagen.

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.
Här kan du köpa mina böcker.