Sitter här och arbetar med min fars självbiografi, bläddrar i gamla fotoalbum, svartvita foton med personer som är vagt bekanta.
Men så kommer du, mamma. Bilderna på dig får mig att minnas min barndom, jag ser mig själv i varje foto av dig, från din ungdom fram till du är i den åldern jag är nu.
Då saknar jag dig så mycket. Minns hur stark du var, glädjen du utstrålade, välbefinnandet och glädjen du alltid spred omkring dig.
Det är nu fyra år sedan du försvann till min syster uppe hos änglarna. Jag saknar er båda. Jag ser din glädje när du håller mig och min syster i din famn. Jag ser stoltheten i min systers ögon när hon håller om sin lillasyster. Kärleken som flödar ur henne mot mig på bilden, är så intensiv att det gör ont.
Jag vet att ni båda står bredvid mig när jag skriver detta, men tyvärr är det inte mycket till tröst. Jag vill hålla om er, inte bara känna era händer på mina axlar, jag vill tala med er och inte bara höra era röster i mitt huvud. Jag vill att ni båda ska vara här, precis nu. Speciellt du, mamma! Jag saknar dig mamma!
Kramisar Kim
Vinn en signerad bok (Välj fritt bland mina utkomna böcker.) Läs mer om Mysrys.
Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.
Åh så vackert skrivet.
SvaraRaderaKram Mia
Så fint du skriver om din mamma och din syster, Kim.
SvaraRaderaSaknaden efter de människor man älskat och som dött känns ibland nästan övermäktig. Ändå lever de allra flesta av oss vidare på något sätt. Det är stort, tycker jag.
Kram/Anna-Karin
Väldigt fint skrivet Kim! Kram
SvaraRaderaHej Mia
SvaraRaderaTack! Vad glad jag blir för dina ord!
Kram Kim
Hej Anna-Karin
Tack för de orden. De värmer.
Kram Kim
Tack Isa!
Kram Kim