Mina Bloggsidor

lördag 11 februari 2012

Boktips: Suveränt bra Barkhes döttrar av Bodil Mårtensson

En av mina korrekturläsare läste Barkhes döttrar och var helt övertygad om att det var jag som hade skrivit boken under ett antaget namn. Trots mitt förnekande stod hon på sig, för hon sa att det var samma driv i boken, samma uppläggning, lika fängslande och spännande som jag brukar skriva. Dessutom var det en historisk bok som utspelar sig under snapphanetiden...

Nej, det är inte jag som har skrivit Barkhes döttrar, det är verkligen min författarkollega Bodil Mårtensson.

Min korrekturläsares ord gjorde mig mycket nyfiken på boken, så den fick flytta upp i min "att-läsa-hög" och nu har jag läst ut den.

Förstår min korrekturläsare, för det skulle faktiskt kunna ha varit jag som skrivit boken. Barkhes döttrar fångade mig från första sidan och när historien kom in på snapphanarna kände jag så väl igen mig. Efter att ha skrivit böckerna Snapphanar och Snapphaneresan är jag mycket bekant med snapphanarnas historia. Den här boken uppslukade mig total, jag glömde av tid och rum och bara läste. Jag var i Helsingborg, jag var ute i snapphaneskogen, jag var en del av berättelsen och jag älskade boken.

Det här är absolut den bästa bok Bodil har skrivit! Väntar med spänning på fortsättningen!


Skåne, 1600-talets mitt. Helsingborgs mäktiga slottslän, ett av de största och mäktigaste i Danmarks rike, har haft fred under drygt elva år. Välstånd har etablerats och lojaliteten med kungen är stor. Men, blodigt förrädiska våldstider väntar. Det brutala mordet på kungens vän visar att Sverige inte ger upp tanken att erövra det strategiskt viktiga länet. I fjärran hörs åter krigstrummor.
Länsman på Helsingborgs slott, Frans Barkhe, styr både län och familj med järnhand. Men fem döttrar är en besvikelse. Hustrun ska föda igen, och danske kungen kräver att det blir en son. Barkhe riskerar annars både avsättning och livet!
Barkhes döttrar är en historisk spänningsroman. Vi får följa länsman och hans familj, hans kärleksaffärer och kungliga lieringar och fiender. Svek, krig och romantik vävs samman till en kraftfull episk historia.

Tycker du om mina böcker kommer du garanterat att tycka om Barkhes döttrar!

Kramisar Kim

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.

fredag 10 februari 2012

Får jag presentera Marinasbay

Nu är det dags att göra nedslag hos ännu en av mina bloggvänner, Marina i Singapore: Marinasbay. Det är mycket tack vare Marina som jag i maj ska åka och föreläsa på Svenska skolan i Singapore. Tack Marina!



På Marinas blogg får du följa med till exotiska platser och lära dig om saker du kanske aldrig hade hört talas om. Vad sägs om nyårsfirandet i Singapore:

Eller varför inte följa med på en rysligt intressant promenad runt på en kinesisk kyrkogård. Så här skriver Marina om kyrkogården:
"En enormt stor nedlagd kinesisk kyrkogård, det låter väl spännande, eller...? Det är möjligt att det inte gör, men just den här, Bukit Brown cementery, är ett väldigt intressant område. Namnet Bukit Brown kommer från den man som först köpte marken, George Henry Brown, som sedan sålde den vidare till en kinesisk man med namnet Ong Kew Ho. Denne man i sin tur, gjorde marken till en gravplats för kineser av "Ong-klanen" på 1870-talet."

Du vet aldrig vad du kan stöta på för spännande saker på Marinas blogg. Kika in här för att läsa Marinasbay. Hoppas du blir lika fascinerad av inläggen som jag!

Kramisar Kim




Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.

torsdag 9 februari 2012

Huskurer mot förkylning

Eftersom jag ofta var förkyld förr har jag lärt mig några knep för att försöka hålla förkylningarna borta, men även för att snabbt bli av med dem när de väl slår till.

Antiseptiska servetter är superbra att ha i fickan. Tvätta händerna innan du äter din lunch, efter att du har tagit i pengar, kört kundvagnar etc. Eller ha en flaska antiseptisk handtvätt i väskan. Den här vanan lärde jag mig när jag var i Kina och den har fungerat bra.

När jag känner att förkylningen är på gång och jag snabbt vill bli frisk, då tar jag till den dunderkur som min engelska väninna Pat lärde mig:

1/3 del pressad citron
1/3 whiskhy/cognac/rom (alltså något av det)
1/3 hett vatten (så varmt du bara klarar av att dricka)
1 stor klick honung

Intages sängliggande! För det slår garanterat till direkt. De gånger jag har druckit det har jag slocknat omedelbart och vaknat frisk nästa morgon! Det är nästan magiskt!

När förkylningen redan slagit till har jag ett bra knep för att jaga bort den så fort som möjligt:

Färskriven Ingefära, honung och hett vatten. Te-påse i är okej, men behövs inte. Ju mer effekt du vill ha desto mer ingefära, men då blir även teet starkare och kanske mer svårdrucket. Du ska dricka upp den rivna ingefära och inte låta den ligga kvar på botten av koppen!

Vid halsont är det bra att stoppa kärnfria vindruvor i frysen. Plocka upp och ät som vingummi, lindrar halsontet bättre än alla halstabletter och glass.

För att hålla dig så frisk som möjligt gäller det att äta en allsidig kost, med mycket frukt och grönt, helst ekologiskt. Ät så hälsosamt du bara kan så får din kropp större motståndskraft mot förkylning. Fast det där visste du säkert redan innan!

Hoppas att mina huskurer kan vara till någon hjälp för dig! Krya på dig om du just nu är sjuk! Se till att hålla dig frisk om du ännu inte drabbat av förkylning.

När jag var barn fick jag lära mig att man skulle vara varm om fötter och huvud, för om man hade förkylningsbaciller i kroppen bröt förkylningen ut när man blev kall. Inte vet jag om det är sant, men det kan vara ytterligare en sak att tänka på!

Här hittar du ännu mer tips om hur du ska bota/undvika förkylning.

Ha det så bra!

Kramisar Kim
Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här



Jag med några av mina 26 böcker. Foto Bertil Knoester. 

onsdag 8 februari 2012

Hårshampots historia

Det finns många ritualer runt håret, både förr och nu. Om man ville att barnet skulle få mycket hår lästes här i Norden ramsor för det nyfödda barnet och hårframbringande saker lades i vaggan. Det fanns speciella regler för hur och när man skulle tvätta håret, man fick aldrig stå vänd mot norr, håret skulle kammas: nio gånger, men på fettisdagen bara sju och absolut inte på julafton eller nyårsdagen.

Att klippa håret innebar också ritualer, det fick aldrig klippas med solen i Lejonet eller Fiskarna, eller med månen i ny eller nedan. I Rom var det förbjudet att klippa håret ombord på en båt, om det inte var storm då var det helt okej, eftersom onda makter redan var lösa och det absolut inte kunde bli värre.

Egyptierna hade magiska medel mot skallighet redan för 4.000 år sedan. Det var malda hundben, åsnehovar och kattfett. Om det fungerade vet vi inte.

Om du har läst min bok Svarta Döden vet du redan att det ansågs farligt att tvätta sig. Det gäller även håret, som var extra farligt att blöta ner. Ända in på 1800-talet var läkarna tveksamma till hårtvätt.

På landet tvättade man håret bara om det var absolut nödvändigt. Här i Norden tvättade man håret ytterst sällan, speciellt under vinterhalvåret.

Runt 1900-talets början var bensin ett populärt medel att rengöra håret med. På hårsalonger kunde man få håret torrtvättat med kemikalier. I klosteranteckningar från 1400 och 1500-talet skrivs det om att alkohol är bra för mask i håret och dödar lössen.

I hela världen har man använt urin från kor för att tvätta håret, eftersom det innehåller avfettande och blekande ammoniak.

Förr sades det att vatten var förödande för vitt och grått hår, där fick man bara använda hårsprit eller mjöl. Barnens hår skulle tvättas med hjälp av äggula. Och man fick inte kamma sig direkt man hade stigit upp, eftersom det gällde att vänta tills blodet hade kommit igång i kroppen.

I tusentals år har man i Indien torrshamponerat håret med bönmjöl och andra pulver. I Europa har det använts mjöl, talk, lera, violrotspulver och stärkelse. På 1500-1600-talet användes kli som arbetades in i håret på kvällen och fick suga upp fett under natten för att därefter borstas ur på morgonen.

Kring 1900-talet kom parfymerade pulver för torrshamponering, paketerade i små portionsförpackningar. Kemisten Hans Schwarzkopf blandade ihop ett eget recept och började sälja det i kemikalieaffärer 1903.

Om man absolut var tvungen att vattentvätta håret fick det aldrig göras med norrgående vatten eller rötmånadsvatten. Det bästa vattnet var källvatten, avkok på en groda eller på växter med långa rötter. Det allra bästa var regnvatten. Majregn var mycket eftertraktat i Europa för hårtvätt. Om det regnade den förste maj var det självklart i större delen av Sverige att man skulle gå ut och blöta sitt hår i regnet, för det garanterade att håret skulle växa bra under resten av året.

Nässelvatten ansågs bra för att befrämja hårväxten. I Skåne där vattnet är hårt, vispade man ihop ett ägg och masserade in det i håret. Ända till 1960-talet fanns äggshampo i Sverige.

Ordet Shampo har funnits i svenska språket sedan 1908, i engelskan sedan 1877 och i hindi sedan 1762, där det betyder knåda och användes om huvudmassage med hårolja.

Under andra halvan av 1800-talet började ordet shampo användas i engelskan när det gällde hårtvätt med tvålflingor som kokats ihop med örter. Tvålpulvershampo för vattentvätt började säljas kring 1900-talet. Schwarzkopf lanserade sitt på 1910-talet i Tyskland. I Sverige började det användas kring 1920 fram till 1950-talet.

Det fanns också särskilda hårtvålar i bit att köpa, men de flesta som tvättade håret med vatten använde vanlig såpa. På den tiden rekommenderades det att avsluta hårtvätten med att skölja det i vinäger.

Schwarzkopf lanserade 1927 flytande shampo. Men många använde redan då tvålflingor lösta i vatten eller flytande såpor. I läkarspalten på 1920-talet i en svensk damtidning skrevs det: "Tvätt så ofta som en gång i veckan är visst inte nyttigt!"

Det var inte så konstigt att folk tänkte så, för vem som helst kunde ju se att vattentvätt för håret inte var bra. Otvättat hår var glansigt och fint, men efter en tvåltvätt såg det ut som yllegarn. Att rengöra håret med vatten slog inte igenom, kanske berodde det på att det var ovanligt med rinnande vatten i bostäderna...

Här kan du läsa mer om hårets historia.

Kramisar Kim

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.













tisdag 7 februari 2012

Särskrivning

Den här artikeln i DN kände jag att det var viktigt att berätta om och att lyfta fram det som talas om i artikeln:

På väg till tandläkaren ser jag en lapp på mottagningens port: ”Skjut dörren fel anmäld.” ”Okej, jag skjuter dörrjäveln”, tänker jag. Dessvärre har jag lämnat min Glock hemma eftersom jag ska gå på Stockholms modevecka. Där ser jag ett par timmar senare Fifth Avenue Shoe Repairs visning. Plaggen är svarta, dramatiska och sofistikerade.

En technoremix av Kraftwerks ”The man machine” fullbordar skönhetsupplevelsen. Märkets pr-byrå skriver i ett pressmeddelande att ”kombinationen av mjukt skrädderi, päls, metall delar, läder och kostym ull blandas med intrikata strukturer”. Plötsligt känns inte strukturerna så intrikata längre. Och de asymmetriska svarta kavajerna blir lika sofistikerade som en träningsoverall från Galne Gunnar.

En annan berättar om det otrevliga bemötande han fick efter att på en uteservering ha hörsammat uppmaningen ”rök fritt”. Många förvånas av att den inte särskilt knarkige KD-ledaren Göran Hägglund, enligt Kvällsposten, är gift med en hög stadielärare.


Skrivihop.nu undvek att kritisera nysvenska pizzerior och ordblinda stackare. De gav sig på reklambyråer, mediebolag och stora företag som borde veta bättre. Enligt egen utsago förmådde de livsmedelsproducenter att korrigera förpackningar som innehöll ”strö socker” och ”pann kaks smet”.

Vi som kritiserar särskrivningar i dag bör också tänka på att sparka uppåt. Därför undviker jag att bli upprörd när jag går förbi Vedugns Pizzeria på Östermalm. I stället tänker jag att restaurangen förmodligen drivs av det vänliga paret Lars-Erik och Gunilla Vedugn.

I synnerhet borde vi sparka på Ikea. Deras särskrivningar är extra allvarliga eftersom möbeljätten verkar se sig som en företrädare för svensk form och kultur. På företagets sajt kan man läsa om ”det unika IKEA FAMILY sortimentet” och annonsera ”begagnade IKEA möbler via Köp & Sälj funktionen”.

Läs HELA artikeln här. Texten ovan är bara utplockade delar.


Håller med textförfattaren om att särskrivningar är hemska. Det ger helt fel innebörd till texten. Till exempel "Rök fritt". För mig innebär det att det är helt okej att röka fritt, var som helst i lokalen. Medan däremot Rökfritt, innebär att det är en plats där man INTE får röka.


Detta är viktigt att tänka på för oss som skriver, det är vi som förmedlar orden, meningarna, språket till läsarna. Det är upp till oss som skriver att hjälpa den som försöker lära sig det svenska språket (antingen det är barn eller utlänningar), genom att lära dem en korrekt svenska som inte kan missuppfattas.

Har i ett tidigare inlägg skrivit om Språktidningen, det inlägget kan du läsa här.

I min skrivarlya finns en uppsjö av uppslagsböcker, språkböcker, synonymlexikon, ja det mesta som jag kan behöva när jag skriver. Allt för att det ska bli så korrekt som möjligt. En av mina författarkollegor sa vid ett besök: "Här syns det tydligt att det bor en riktig författare!" Ord som värmde ända in själen!

Jag fortsätter slåss för ett korrekt språk. Hoppas du står vid min sida i kampen!

Kramisar Kim

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.

måndag 6 februari 2012

Boktokig recenserar Den gömda Inkastaden

Jag har varit och rest. I tiden. Jag har nämligen besökt inkafolket och staden Machu Picchu. Staden som byggdes och som övergavs och ingen vet varför. Just det har Kim M. Kimselius skrivit om i sin bok Den gömda inkastaden och jag tror hon kan inspirera barn- och ungdomar till att fantisera själva och fundera vad som hänt och var folket tog vägen. Och börjar man fundera och tänka själv, kanske ett intresse för historia väcks. Man förstår att historia inte är tråkiga årtal och kungar, utan att det handlar om människor som du och jag som levt i en annan tid. Det tycker jag är så härligt med denna bok. Den visar precis det här.

Det här var Boktokigs recension av Den gömda Inkastaden.

Alltid lika glad när jag får fina recensioner på mina böcker. Tack Boktokig!

Kramisar Kim


Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.

söndag 5 februari 2012

Den gömda Inkastaden

Nu var jag författare på riktigt och min tredje bok Den gömda Inkastaden var skriven. Min redaktör godkände manus och vi skrev kontrakt. Därefter började mardrömmen...
Mina två tidigare historiska äventyrsböcker Tillbaka till Pompeji och Jag är ingen häxa, hade gjort dundersuccé och vardera sålt i 11.000 exemplar första veckan. Jag var en nöjd glad författare som skulle komma ut med min tredje bok.

Veckan efter att jag skrivit kontrakt med min redaktör på boken Den gömda Inkastaden slutade hon och jag fick en ny redaktör.

När manus kom i retur från den nya redaktören fick jag en chock. Jag var tvungen att kopiera hela manuset och skicka till en vän som arbetade som redaktör på Rabén & Sjögren, för att få höra någon annans åsikt. Det enda jag skrev som följebrev var: Är det jag som är dum, eller?

Han blev lika chockad som jag och tyckte att det var det jävligaste han hade varit med om. Så behandlade man inte en författares manus sa han och ställde sig helt på min sida.

Nu blir du säkert nyfiken på vad som hade hänt.

Jo, med tanke på att mina två tidigare böcker gjort sådana succéer och sålt i stora upplagor och var historiska äventyrsböcker, kunde jag för mitt liv inte förstå den nya redaktörens åsikter om mitt manus. Hon hade nämligen strukit nästan allt historiskt i boken, tagit bort nästan alla miljöskildringarna (något jag hade fått mycket beröm för i mina två första böcker), därefter hade hon, och jag skojar inte, skrivit om nästan ALL min text. Hon hade strukit en hel A-4-sida och skrivit "Det här behöver skrivas om, men det behöver inte du tänka på för det gör jag!"

Hon hade gjort min historiska äventyrsbok till en kärlekshistoria mellan Theo och Ramona. Jag kände inte igen mina huvudpersoner.

Jag ringde min gamla redaktör på hennes nya jobb och pratade med henne. Hon hade ju läst manuset och godkänt det. Hon tyckte jag bara skulle ändra stavfel och grammatiska fel, berättelsen var ju bra som den var, enligt henne. Jag gjorde som hon sa och fick ett syrligt brev från den nya redaktören som sa att så länge jag inte gjorde de ändringar som hon hade "föreslagit" blev det ingen bok.

Ja, du kan tänka dig att det var en hel del annat som försiggick mellan oss, genom telefonsamtal, men när jag fick det där brevet kände jag "Okej, då blir det ingen bok!"

När jag debuterade hade jag fått ett gott råd från min vän och mentor, författaren och förlagsägaren Lennart Frick: "Lämna aldrig ifrån dig ett manus du inte är nöjd med. Visst du kommer att få boken såld, men du kommer att mista dina läsare."

En sak var säker: Om jag gick med på alla redaktörens "föreslagna" ändringar så skulle jag definitivt mista mina läsare.

Det var med ett stort svart hål inom mig och kramp i magen som jag satte mig på planet upp till Stockholm, stövlade in på förlaget, bad dem plocka fram mitt kontrakt och sedan rev jag det mitt itu. Jag var så arg, otroligt arg, oerhört besviken och ledsen.

Förlaget bjöd på lunch och sju personer följde med och försökte övertala mig att "låta henne få sin vilja fram den här gången, så får du din vilja fram nästa gång".

Det var det dummaste jag hade hört. Om redaktören ville skriva en bok fick hon väl skriva en egen, inte använda min historia och göra den till sin egen.

Jag svarade att jag aldrig skulle kunna sätta mitt namn på det material som skulle komma ut i slutändan om jag godkände hennes ändringar.

Jag grät på planet hem, jag hade ont i magen, i huvudet, i hela kroppen. Men mest i hjärtat. Drömmen om att bli författare var slagen i spillror. Jag tröstade mig med min mans ord: "Det är bättre att sluta som författare med två succéböcker än att sluta som författare med ett dunderfiasko!" Jag höll med honom. Men det hjälpte ändå inte, för det gjorde så ont. Jag trivdes på förlaget, jag trivdes med personalen och ägaren. Varför skulle min redaktör tvunget sluta!

Jag föll ned i ett tomt svart hål. Jag kunde inte skriva, jag kunde inte tänka och varje gång någon frågade mig när nästa bok kom log jag ansträngt och sa att det hade blivit lite problem, men den kom säkert snart...

Jag skämdes för mycket för att säga sanningen. Egentligen borde jag ha varit ärlig, tror att jag hade mått bättre då.

Hade fortfarande skyldighet att leverera ännu ett manus till förlaget enligt det tidigare kontraktet, så jag skrev en mycket dålig Faraos förbannelse, bara "benet" på berättelsen. Givetvis fick jag inte mitt manus antaget, vilket ju också var tanken. Nu var jag fri från förlaget. Borde ha varit glad, men jag var oerhört sorgsen.

Jag hatade Den gömda Inkastaden och ville inte ta i manuset med tång ens. Stoppade in det i skåpet och försökte glömma eländet. Sedan satte jag mig och skrev en mycket bra Faraos förbannelse. Men om jag ville fortsätta vara författare och inte bara skriva för byrålådan igen var jag tvungen att få min bok utgiven.

Då kom Jan på den absurda idén att vi skulle ge ut boken på eget förlag. Efter att jag tänkt över hans förslag tyckte jag inte längre att det lät så galet, utan gick med på hans förslag. Här kan du läsa mer om det.

Faraos förbannelse sålde slut direkt i 3.000 exemplar och vi var tvungna att trycka upp nya böcker. Det blev även pengar över för att trycka upp ännu en ny titel och jag kände mig tvungen att ta fram Den gömda Inkastaden från gömmorna. Men... Jag tog min originalversion och tittade inte ens på det manus som redaktören hade varit och härjat runt i.

Nu skulle det vara nystart, en fräsch början. Nu skulle det bara vara mina ord! Mådde dåligt hela tiden jag jobbade med boken, trots mina föresatser att inte bry mig.

När boken kom ut hade jag skinndress, liknande den som flickan på omslaget har, när jag föreläste på bokmässan. Nervöst var det att vänta på de första omdömena om boken. Men jag behövde inte ha varit så orolig, för jag fick många fina omdömen och positiva ord om min bok. Boken har tryckts om flera gånger, vilket väl bara det är ett bevis på att den är bra?

Märker att jag aldrig pratar så mycket om den här boken när jag är ute och föreläser och signerar. Taggen sitter fortfarande kvar. Det var först när vi skulle trycka om boken och jag var tvungen att läsa igenom den, eftersom vi hade nytt program och risken för att det skulle ha blivit fel var stor, som jag upptäckte hur bra boken var och hur mycket jag tyckte om den.

Kan fortfarande känna rysningar när jag tänker på hur nära det var att jag gav upp mitt författarskap. Tack och lov tryckte orden på och tvingade mig att skriva, annars hade jag inte suttit här och skrivit detta blogginlägg och inte heller ha kommit ut med nitton böcker!

I Den gömda Inkastaden är Theo och Ramona tillsammans med en grupp turister på väg upp till Inkastaden Machu Picchu. Plötsligt behöver Ramona gå på toaletten och går in i djungeln i sällskap av Theo. Hon går längre och längre in, rädd för att någon av turisterna ska se henne. Plötsligt har de gått vilse. Ramona blir arg på sig själv och när symptomen på tidsförflyttning kommer, vägrar hon acceptera att något har hänt, för allt ser likadant ut som sekunden innan. Därför blir hon mycket glad när hon hör röster och rusar mot dem, i tro att det är turistgruppen. Theo försöker stoppa henne, eftersom han är säker på att de har rest i tiden ännu en gång. Han har rätt. När de kommer ut på stigen är det ingen turistgrupp som står där, utan en grupp inkaindianer som hastigt höjer sina spjut.


Det är så berättelsen Den gömda Inkastaden börjar. Tidsresan blir ett enda stort livsfarligt äventyr för Theo och Ramona när de blir tvungna att trotsa både naturens och vädrets makter.

Här är baksidestexten till Den gömda Inkastaden:
Det som börjar såsom en vanlig turistresa till den mytomspunna ruinstaden Machu Picchu, förvandlas i en handvändning till en kamp på liv och död för Theo och Ramona, när de av ödets nyck förflyttas tillbaka i tiden, till 1500-talet. Den tid då det starka Inkariket är i upplösning på grund av att conquistadorerna invaderat landet och dödar inkafolket på jakt efter gyllene skatter.

Av inkahövdingen Inka Manco får Theo och Ramona ett, i deras ögon, omöjligt uppdrag. De inser snart att de har många fiender. Oräkneliga krafter är delaktiga i de händelser som kastar de båda ungdomarna mellan hopp och förtvivlan. Ska de någonsin kunna ta sig levande tillbaka till sin egen tid? 

Några omdömen om Den gömda Inkastaden:
"Den gömda Inkastaden är en oerhört fängslande äventyrsroman uppbyggd kring en historisk händelse." BTJ, lektör Monica Nilsson.
"Det vårdade språket har ett direkt och vardagsnära uttryck... genom att berättelsen är spännande och ledigt skriven, kan den inspirera unga läsare att med hjälp av fakta och sin egen fantasi kliva in i berättelsens värld och in i historien." Åbo Underrättelse, Finland, Siv Illman.
"Som vanligt märks det att Kim bedrivit en grundlig research, och ordlistan i slutet av boken är en riktig guldgruva för alla vetgiriga." Blekinge Läns Tidning, Lina Söderström.
"Det här är den mest spännande boken hittills tycker jag. Det händer verkligen något hela tiden." Helena
"Den här boken var riktigt bra! Man kan inte sluta läsa när man har börjat"   Skåpet - Folkbiblioteken i Lunds Boktipsblogg
"Den är riktigt, riktigt bra! Det är spännande HELA tiden!"   Kimseliusfan


Smakprov ur Den gömda Inkastaden:
Ramona visste att hon bar sig illa åt. Hon visste att detta inte var rätt sätt att vinna indianernas vänskap och respekt. Men hon struntade i allt det där, bara hon slapp gå över den där vingliga, bräckliga saken som indianerna kallade bro! Inte nog med att hon var rädd för trånga utrymmen, hon var dessutom höjdrädd och att ha tagit sig så här långt upp och ut över den fruktansvärda hängbron tidigare, det var en stor bedrift, men nu var det slut på hjältemodet. Nu stannade hon här.
”Kom nu! Jag går först så du ser att det inte är farligt. Tyvärr kan jag inte hålla dig i handen, för det finns inte utrymme för det.”
Fastän Theo var morsk och försökte uppmuntra Ramona, var han rädd för att han skulle få ett nytt yrselanfall på grund av kokabladen han tuggat tidigare. Så det var bäst att han inte höll Ramona i handen. Då skulle i alla fall hon klara sig om han ramlade ned. Theos blick for ned mot avgrunden och trädens mossklädda grenar. Spetsades han inte på dem när han föll, så skulle han drunkna i floden. Theo drog ett djupt andetag, passerade Ramona och började sedan försiktigt, steg för steg, ta sig fram på stigen.
Ramona insåg att hon var tvungen att ge upp sin hopplösa kamp om hon inte ville se Theo försvinna i fjärran med indianerna, därför följde hon tätt efter Theo med ett krampaktigt tag i hans tunika. Om någon av dem skulle råka ta ett snedsteg, inbillade hon sig att klädesplagget var deras enda räddning.
När de kom fram till kanten av den bräckliga träbron, var det nästan att Ramona tappade modet igen. Hon bet ihop tänderna och stålsatte sig.
”Vänta! Ni måste gå över en och en”, ropade Omai, som gick efter dem.
Tvekande släppte Ramona taget om Theo och såg honom vingla ut över avgrunden. Ramona höll andan medan hon med hela sin viljekraft försökte hålla Theo kvar på den rangliga bron. Det var inte förrän han var i trygghet på andra sidan och hon tog ett djupt andetag, som Ramona förstod att hon hade hållit andan hela tiden.
”Nu är det din tur!” ropade Theo.
Gode Gud, hjälp mig genom detta, tänkte Ramona. Snälla bergsande, var inte ond på mig. Sedan satte hon ena foten på brädorna.
I samma stund som båda hennes fötter befann sig på den vingliga bron, förstod Ramona att hon inte skulle klara det.



Här på Smakprov kan du läsa mer text ur Den gömda Inkastaden.

Nu vet du varför min tredje bok Den gömda Inkastaden, blev min fjärde bok. Du kanske också inser att livet inte är en dans på rosor för en författare, men att det gäller att tro på det man gör och inte ge upp, för då når man sina drömmars mål till slut!

Kramisar Kim


Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.