Det knackade på dörren...

Efter en mycket händelserik dag då vår berner Sennenvalp Tudor för första gången skulle lämna hemmets trygghet och ge sig ut i stora världen för att bli vaccinerad, knackade det på dörren på kvällen...

Tudor klarade sig galant ute i stora världen. När vi kom till veterinären på skulle vi bara ta en liten kissrunda innan vi gick in. Den tog längre tid än beräknat, eftersom Tudor charmade alla han mötte, till slut kom veterinären ut för att se vart vi tagit vägen och Tudor hälsade henne lika glatt som alla andra. Sprutan var ingenting! Kanske han inte ens förstod varför han fick beröm...

Vidare till Tryckeriet för att hämta foldrarna till bokmässan, även där tog besöket lång tid, för det var många som skulle hälsa och kela med Tudor, som glatt lät alla klappa honom.

Sedan var det dags för hundmatsinköp. Tudor tyckte det var mycket intressant att nosa på alla godsakerna i butiken. Självklart kom det många och hälsade på honom och andra hundar, som såg helt annorlunda ut än de han var van vid, fanns det också i butiken. Utanför på parkeringen var det också massor av folk som skulle hälsa och kelas med. Nu började Tudor bli lite trött...

Därför satt jag och Tudor kvar i bilen när det var dags att hämta tavlorna till bokmässan. Jag trodde att Tudor skulle somna när bilen stod parkerad, men han hade fullt upp att titta på alla som passerade utanför bilfönstret. (Det händer ju inte så värst mycket här ute i skogen...)

Nästa stopp var bensinstationen. Där fick Tudor gå ut för att göra sina behov igen och hälsa på flera människor.

Jag trodde att han skulle somna direkt han kom in i bilen, men se det gjorde han inte, lite övertrött var han nog. Han kröp upp i mitt knä och var så gullig och söt att jag höll på att gå sönder av kärlek.

Till slut, när vi kom hem, somnade han gott. Vilket gav mig lite lugn och ro också. Jag vet inte vem som var tröttast av utfärden, jag eller Tudor, eller husse. Förkylningen har tagit på våra krafter och innan vi hade hunnit pusta ut hade Tudor vaknat igen och var i full gång.

Den hunden förtjänar en stor GULDSTJÄRNA, för sitt uppförande idag! Det var en fröjd att ha honom med sig och trots att han var igång från 8.30 till 12.00 gnällde han inte en enda gång! 

När jag precis avslutat dagens långa telefonsamtal med min 90-årige far, knackade det på dörren. Pluto och Tickie blev helgalna, de är extra beskyddande nu när vi har en liten valp i huset.

Utför står en kvinna, som presenterar sig som lärare på Vämöskolan. Hon berättar att de för tio år sedan hade intervjuade mig och många andra personer i Eringsboda, vilket resulterade i en bok. Nu skulle det göras en uppföljning om vad som hade hänt under de tio åren. Var jag intresserad av att vara med även denna gång?

Trött, förkyld, ja helt utmattad, var jag egentligen inte värst pigg på att göra någon intervju, men eleverna satt i bilen och det var lika bra att få det avklarat.

Den övertrötta Tudor blev helvild när det kom gäster så sent på kvällen, hans normala sovtid. Ja, även Pluto och Tickie blev mycket glada över besöket, men de är vuxna och hade inte varit ute på äventyr under dagen.

Det var Isabell, Malva och Oscar från Vämöskolan som gjorde intervjun, när de fick vara ifred från de överlyckliga hundarna. Här tillsammans med Tickie, Tudor och Pluto.

Det var härliga frågor, fick två om barndomsminnen och jag berättade historien bakom min bok Spöket på Stora Mossen, om att mycket av det som stod i boken var självupplevt.

Dessutom dök ett underbart minne upp inom mig, ja egentligen kanske det inte ska kallas barndomsminne, eftersom det var min 18-åriga födelsedag, men för mig är det ett barndomsminne, nu när jag är 59 år. Samma dag jag fyllde 18 år hämtade jag ut mitt körkort. Stolt kom jag hem till mina föräldrar och visade upp körkortet. Pappa stoppade handen i fickan, drog upp bilnycklarna och sa: "Varsågod, ut och kör!"

Darrande tog jag emot nycklarna och gick ut till den gigantiska Volvo 145 som stod på gårdsplanen. Jag hade bara kört en liten minifiat på bilskolan... Iallafall var jag tvungen att börja köra den här bilen någon gång, och jag ville verkligen köra nu när jag hade körkortet i handen. Jag körde nervöst ut genom grinden, som tycktes alltför smal för den stora bilen.

Vi bodde på landet, landsvägen var smal på den tiden. Jag bestämde mig för att köra en runda så jag slapp att vända på något stället. När jag kommit halvvägs på min entimmarsfärd mötte jag bussen. HJÄLP! Vägen var i mitt tycke alltför smal för att vi skulle kunna mötas. Jag stannade.

Självklart fick både bussen och jag  med pappas bil plats på vägen. Jag tog mig lyckligt och väl runt den långa rundan och lämnade över bilnycklarna till pappa. Trots att jag fortfarande var lite skakis efter bilturen, hade jag fått mersmak och det dröjde inte länge förrän min första bil inhandlades för 500 kronor...

Ja, det var saker som dök upp i mitt huvud när eleverna från Vämöskolan intervjuade mig. Det var roligt att de kom, önskar bara att jag hade varit piggare. Det var tre mycket trevliga unga människor, som jag hoppas få möta igen någon dag!

Efter att vi hade tagit farväl och stängde dörren bakom oss igen, slocknade Tudor i en liten hög på golvet. Jag däckade i soffan och sedan dröjde det inte länge förrän jag kröp i säng.

En oväntad händelse, för en vecka sedan, men ack så trevlig.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. 
Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här