Föreläsning i Markaryd nära döden upplevelse och boende i Vittsjö

Nu har jag varit ute och rest igen. Den här gången gick resan till Markaryd, en resa som hade kunnat vara den sista jag gjorde, när långtradarchauffören somnade, kom utanför väggrenen, vred häftigt på ratten, kom över i motsatt körfält, såg den mötande bilen, svängde tillbaka, vilket fick släpet att tippa över på två hjul över den motsatta körbanan. Jag fick hjärtat i halsgropen, det rörde sig om sekunder innan döden skulle vara ett faktum. Men så kom det en räddande ängel och styrde upp lastbilens släp och millimeter mellan lastbil och bil. Jag körde en bit innan jag stannade. Skakade och var illamående av händelsen. Trots det gick föreläsningen bra.

Det var en journalist på besök i klassrummet vid ett av tillfällena, jag berättade att jag kunde se spöken och att det hade hänt en gång när jag bodde i Markaryd. Något mer sa jag inte, bara att de kunde läsa om händelsen i första kapitlet i min bok Mysrys.

Men se, det nöjde sig inte journalisten med. Han skrev att jag flydde hals över huvud från hotellet mitt i natten... Något jag inte gjorde alltså. Ja, det mesta var egentligen fel i den här artikeln, men de skrev i alla fall om mitt besök. På grund av att hotellet i Markaryd var fullbelagt var jag tvungen att sova i Vittsjö, det var inte för att jag inte ville bo på spökhotellet igen.

Furuliden i Vittsjö har också spöken, har inte alla gamla hus det? De här spöken var mysiga och berättade några roliga saker. Här ser du mitt fina sovrum.

Efter en dags föreläsningar i Markaryds kommun, två skolor och flera klasser, reste jag alltså till Vittsjö, en plats jag har skrivit om i min bok Snapphaneresan. När jag checkat in på hotellet tog jag en promenad i den härliga lilla staden.

Sist jag gick här var det vinter och kallt och jag gjorde research för boken Snapphaneresan.

 Den här vackra vägen leder till Sjöstugan.

 Här sitter jag och fikar med en bedårande vacker utsikt.

På vägen tillbaka till hotellet tog jag lite andra vägar än på ditvägen. Eftersom det var närmare 30 grader varmt såg den här viloplatsen väldigt inbjudande ut.

Men den här stigen lockade och jag gav mig in på den istället.

Himlen var full av änglar. Kanske en av dem hade vakat över mig tidigare den dagen?

Tillbaka på hotellet slog jag mig ned i trädgården och ringde till min käre 91-årige far, vårt dagliga telefonsamtal för att tala om att vi lever.

Furuliden verkar vara ett golfhotell för personalen berättade att de höll golfkurser och ett stort gäng just hade checkat ut. Nu såg jag bara fyra karlar på hotellet.

Det här var det första jag såg när jag kom in och kände direkt att jag ville bo här.

Så här såg receptionen ut, med ytterdörren längst bort.

En myshörna i vardagsrummet på hotell Furuliden.

Jag hade vardagsrummet helt för mig själv den kvällen och somnade gott i den högra soffan. Tv brukar vara rena sömnpillret för mig.

Frukosten intogs nästa morgon i den här ståtliga matsalen.

Sedan bar det av till nya orter i Markaryds kommun, nya skolor och nya elever, alla lika entusiastiska, tysta och snälla, fulla av frågor.


I lärarrummet berättade jag om gårdagens änglavakt. Vilket gjorde att när jag höll den sista lektionen och var klar, kom en hel skolklass för att krama mig och säga hur glada de var att jag inte hade dött, för jag skrev så böcker och de ville jag skulle skriva många fler.

Med de orden i huvudet, känslan av alla kramar och leende på läpparna reste jag tillbaka hem till Blekinge, i ett sommarhett Sverige.

Blev välkomnad av både tvåbent och fyrbenta kära som överöste mig med pussar, kramar och lite skäll.

Nästa vecka bär det av ned till Skåne, där jag ska föreläsa på Kunskapsskolan i Lund och hålla skrivarkurs. Ska bli jättekul.


Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 30 böcker. Foto Bertil Knoester.