Gästbloggare: "Barnet" av Sissel Myrup

Den 26 juli 2014 höll jag skrivarkurs på Färgargården i Eringsboda. Deltagarna fick i uppgift att skriva varsin novell utifrån huset vi befann oss i, eller de saker de hittade i det gamla huset. Här kommer nästa bidrag: Barnet av Sissel Myrup.

Barnet av Sissel Myrup

Katten stryker sig mot vaggan som står i hörnet. Den är bäddad med rena små lakan och ett örngott med ett broderat C i snirkliga former. Det står för antingen Cornelia eller Christian, vilket får tiden utvisa, då det ännu är två veckor kvar till beräknad nedkomst. Maja-Lisa sitter i gungstolen som hon dragit fram och ställt framför kakelugnen. Värmen från den sprakande elden behövs när snöstormen yr utanför. Det går inte att se många meter framför sig och nu börjar det dessutom bli mörkt. Petrus borde varit hemma redan, tänker hon. Han hade varit så envis med att hämta julgranen just idag, fast molnen verkade olycksbådande. Det gällde att vara snabb annars skulle storbonden ångra sin givmildhet, det hade hänt förr hade Petrus fått erfara. Dessutom var det julafton i morgon och vilodagen måste helgas. Maja-Lisa stoppar upp i sin stickning och stryker sig över magen. Ryggen värker och hon försöker hålla sig stilla så att ingenting ska sättas igång. Det här får inte gå fel, nu när hon och Petrus väntat så länge.

I åratal har de försökt utan resultat och Maja-Lisa beslöt sig till slut för att gå till spåkvinnan i skogsgläntan utanför byn. Med bultande hjärta hade hon framfört sitt ärende och lättad gått därifrån med allehanda växter att lägga i Petrus te eller mat. Det var hos honom felet låg, det var spåkvinnan väldigt tydlig om.

Ännu ett år gick och Maja-Lisa blev inte rundare om magen. Petrus började bli retlig och beskyllde Maja-Lisa för den uteblivna graviditeten. Till sist blev han som besatt av att han skulle göra henne gravid och kom till hennes säng nästan varenda kväll. Maja-Lisa gjorde då ett nytt besök hos spåkvinnan och blev förkrossad över hennes budskap. Hade inte växterna hjälpt redan, fanns det inget att göra sade hon. Gråtande sprang Maja-Lisa genom skogen och stannade till vid den lilla tjärnen. Där satte hon sig på en sten och sörjde sitt öde.

”Varför är du så ledsen, kvinna?”

Rösten tillhörde en ståtlig man som inte såg ut att tillhöra byn. Så svart hår och mörka ögon var inte vanligt häromkring, dessutom bar han färgglada kläder vilket i Maja-Lisas värld bara var den rika kvinnans privilegium. Han tittade djupt in i hennes ögon och i sin förtvivlan och trollbunden av hans skönhet berättade hon allt. Hur Petrus och hon försökt få barn men inte lyckats. Mannen nickade förstående och erbjöd henne att möta honom på samma plats om tre timmar. Då skulle han erbjuda henne en dryck och alla hennes sorger skulle vara förbi om nio månader.

När Maja-Lisa kom hem var förtrollningen bruten och hon kunde för sitt liv inte förstå hur hon kunnat berätta en sådan intimitet för en vilt främmande människa. Hon bestämde sig för att inte möta mannen igen, allt fick gå efter Guds vilja. Petrus satt och väntade vid matbordet, sur och tvär över att hon var sen. Han slevade i sig soppan, torkade av det ljusa skägget runt munnen och beordrade henne in i säng. Maja-Lisa suckade inombords. När skulle han förstå att det inte skulle bli något barn? Två gånger om dagen skulle vara mer än hon stod ut med och mannens erbjudande tedde sig plötsligt lockande igen. Skadan var redan skedd, hon hade redan avslöjat Petrus och hennes hemlighet, så vad mer kunde gå fel?

Hon vaknade med huvudvärk liggande i mossan vid tjärnen. Av mannen syntes inte ett spår och Maja-Lisa reste sig sakta upp i sittande ställning. Hela kroppen värkte och kändes tung som bly. Vad skulle det här hjälpa, tänkte hon. Hon hade mött mannen som gav henne en flaska med en vätska i som hon drack upp. Sedan mindes hon inget mer.

Nu sitter hon här i gungstolen med stor mage och är lyckligare än någonsin. Så snart Petrus förstod att de äntligen lyckats hade han lugnat ner sig betydligt och var åter den snälle omtänksamme mannen igen. Min viking, tänker Maja-Lisa. Petrus är lång och kraftigt byggd och hans blonda kalufs växer så det knakar. Maja-Lisa måste

klippa honom titt som tätt, så inte är det något fel med hans växtkraft inte. Och nu växer hans barn i hennes mage och det är bara den allra sista kampen som ska övervinnas. Måtte allt bara gå väl.

Hon reser sig och går fram till fönstret. Snön yr fortfarande, men vinden ser ut att ha avtagit en smula. Plötsligt, utan förvarning kommer de första sammandragningarna och Maja-Lisa tappar andan. Stilla står hon och låter dem ebba ut, innan hon går ut i köket och sätter en gryta vatten på vedspisen. Det ser ut som om hon måste klara av det här alldeles själv. Värkarna tilltar och till slut klär hon av sig och lägger sig på sängen. Bara hon inte svimmar av smärta, tänkerhon i sitt dimmiga tillstånd.

Just som barnets huvud äntligen ser dagens ljus hör hon Petrus trampa snön av stövlarna och ropa på henne. Han blir alldeles förskräckt och står paralyserad i flera sekunder, när han kommer in i sovrummet. Med ett sista skrik föder Maja-Lisa fram deras lilla barn och Petrus förlamning släpper. Han rusar fram och lyfter det lilla spädbarnet upp på moderns mage. Tårarna börjar rinna när det första skriket från barnet hörs. En liten Cornelia har fötts.

Barnet ligger i sin vagga och Petrus gungar den sakta. Han har ställt granen i hörnet och snart ska han tända det enda lilla ljus han fått tag i och som han satt väl synligt i på en av grenarna. De små hjärtan som Maja-Lisa flätat hänger och dinglar så fint.

”Jag glömde förresten en sak. Cornelias första julklapp.” Petrus reser sig och går till sin arbetsrock som hänger vid ytterdörren och plockar fram något ur fickan. ”Anledningen till att det tog sådan tid igår var att jag mötte ett tattarsällskap som fastnat med en av sina husvagnar. Jag hjälpte till att putta upp den på vägen igen och blev sedan bjuden på en liten sup.”

”Ett tattarsällskap?” Maja-Lisa ser oförstående på honom.

”Ja, de har visst hållit till i skogen ett helt år, men nu har storbonden kommit på dem och sjasat iväg dem. Jag berättade att jag hade bråttom hem till min gravida fru och då gav husvagnsägaren mig detta fina halsband att ge till mitt barn, som tack. Är det inte fint?” Petrus håller upp det vackraste halsband Maja-Lisa sett, med en röd sten som glimmar i fotogenlampans ljus.

”Jo verkligen. Lägg det på Cornelias bröst en stund så hon får bära det en gång. Sedan måste vi spara det tills hon blir större, så det inte går sönder.”

Maja-Lisa och Petrus står sedan och betraktar det sovande flickebarnet. Halsbandet glittrar och passar så väl till Cornelias svarta hår. Maja-Lisa är nu säker på att flickan kommer att få lika mörka djupa ögon som mannen i skogen.

Tack för den fina berättelsen Sissel.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 30 böcker. Foto Bertil Knoester.