Mina Bloggsidor

fredag 10 april 2015

Livet går vidare...

Jag, Kim, dagen efter Pluto dog
"Livet går vidare" säger folk ofta till en när man har mist någon man älskar. Självklart går livet vidare, det vet man, men just då har livet stannat upp ett litet tag och något fattas.

Allteftersom åren går har jag mist fler och fler personer som jag älskat, min älskade syster, min kära mor, mina kära mostrar, morbröder, farbröder, fastrar, mormor och morfar, farmor och farfar, svåger, två barn inom familjen och alla mina älskade hundar.

Ibland blir jag arg när någon säger åt mig att skärpa mig, att livet går vidare och det är   dags att börja leva igen. Speciellt om jag får de orden samma dag som min syster har dött, något jag fick.

Livet har gått vidare utan henne, men något fattas mig varje dag. Jag kan inte längre lyfta luren och ringa för att prata med henne om sådant jag tänker på. Jag får aldrig mer hennes samtal vid fyratiden då hon just hade slutat arbetet och väntade på att bli hämtad. Jag kan aldrig mer prata med min mamma, eller någon av alla de andra jag har mist. Jag får aldrig mer en puss av de hundar jag har förlorat, de vandrar aldrig mer vid min sida.

Men livet går vidare, det gör det. Ett steg i taget, sekunderna tickar iväg, blir till minuter, till timmar, till dagar, till veckor och år. Det känns som om jag har sörjt halva mitt liv, så många har jag mist, ändå lever jag och livet går vidare.

Just nu sörjer jag en älskad hund som dog hastigt för precis en vecka sedan.

Pluto 9 år.
Jag saknar honom så oerhört mycket. Han föddes i mitt hem den 29 december 2005 och har bott hos mig i hela sitt liv. Han har skänkt mig så mycket glädje att det är svårt att låta bli att gråta, trots att jag ler vid alla glada minnen.

Jag och Pluto, 8 veckor
"Bara en hund" ändå är sorgen lika stor som om det är en människa jag har mist. Tårarna kommer över mig när någon av de andra hundarna visar sin saknad. Tudor, som är 20 månader, hämtar en av mina skor och lägger i Plutos bädd. Tickie, 11 år, springer omkring som en galning på morgonen och letar efter Pluto. Då kniper det till lite extra i hjärtat och tårarna kommer.

Jag tar en dag i taget, jag föreläser och arbetar med mina böcker. Det kan gå några minuter då jag inte tänker på Pluto och jag vet att det till slut kommer att bli allt längre stunder då jag inte tänker intensivt på honom. Just nu gör det bara ont, så ont.

Det bästa sättet för mig är att skriva, därav detta blogginlägg. Men jag skriver också in Pluto i mina böcker. Han har fått stå som modell för omslaget till Theos Pompeji.

Illustrationen är mycket lik min Pluto, även om illustratören inte har lyckats fånga den milda, kärleksfulla blick Pluto alltid hade. Pluto döptes efter min bok Tillbaka till Pompeji, där en av huvudpersonerna är en hund som heter Pluto.

Allteftersom åren har gått och jag har skrivit om Pluto i böckerna, har han fått karaktärsdrag av min Pluto. Nu känner jag att jag måste ha med romanfiguren Pluto i min nästa historiska äventyrsbok, för att kunna skriva av mig lite om min verkliga Pluto.

Livet går vidare, trots att alla de jag har mist fattas mig och jag vet att ju längre jag lever, desto fler kommer jag att vara tvungen att sörja. Livet går vidare... Men snälla du, säg inte det till någon som just mist någon de älskar, för just då har livet stannat upp ett tag. Till slut går livet vidare för alla, men det är inget man vill höra mitt i sorgen.

Livet går vidare...

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina drygt 30 böcker. Foto Bertil Knoester.

8 kommentarer:

  1. Finaste, varmaste Kim! Jag förstår mycket väl din sorg! Det är alltid ledsamt när en älskad inte finns mer och det måste få ta tid att bearbeta sorgen. Oavsett vem det är som lämnat en... Jag grät när en av våra guldmollysar dog... En akvariefisk som alla andra, tänkte folk, men hon hade gett oss ett hundratal vackra yngel och de och deras barnbarn lever fortfarande vidare både i vårt akvarium, min dotters och mina föräldrars. Det är en liten tröst i alla fall, men jag tänker fortfarande ofta på henne - hon var en sån fin personlighet. Bland annat hoppade hon ur yngelakvariet så fort hon fött sina bebisar, för att inte frestas att äta upp dem. Många mammor gör nämligen det, men den här var så himla snäll och fin!
    Varm kram till dig, söta Kim! <3

    SvaraRadera
  2. Vet så väl vad du går igenom - allt har sin tid. Hundar har ju sina personlighetsdrag - varje individ är sin egen person.
    Det märks tydligt när man har flera hundar av samma ras <3
    Min Razz dog ju på förhösten 2011, endast 7 år. I somras som först var jag redo att begrava askan och häromdagen bytte jag ut hans bild på skärmsläckaren - till min älskade MissA, Mon Cherie. Hon har hjälpt mig så oerhört mycket att bli mer hel i sorgen.
    Var o en av mina hundar har en egen plats i mitt hjärta. Men MissAn och Razz delar rum - det känns som ett under <3
    Tänker ofta på dig Kim! Kram

    SvaraRadera
  3. Hej Joanna

    Åh, vilken fin berättelse. Tack! Vilken underbar fisk, som självmant lämnade sina barn. En riktig hjältinna.

    Har fått din sorgebok som recensionsex. Ska läsa den när hjärtat inte blöder lika mycket längre.

    Tack och kram från Kim

    SvaraRadera
  4. Hej Ebba

    Minns så väl när Razz dog, jag led så med dig. Ja, det tar tid att ta bort spåren efter dem, för varje gång något tas bort sticker det till som en tagg i hjärtat.
    Underbart att du nu har lilla Missan.

    Tack vännen <3

    Kramar från Kim

    SvaraRadera
  5. Nu har jag inte läst på några veckor och se vad jag missar! Jag förstår dig fullt ut! Att förlora nära och kära (oavsett om de har två ben eller fyra) är hårt och svårt. Det måste få ta sin tid. Vi sörjer fortfarande svärmor som dog för två år sedan. På ett annat sätt nu än precis i början. Jag är så tacksam för alla fina minnen vi har, även om det ofta får mig att gråta en skvätt (av både glädje och sorg) när jag tänker tillbaka. SÅ klart att du ska få sörja hur länge du vill. Du har haft Pluto så länge, föddes i ditt hem och ni har haft många dagar och år tillsammans. Det är en familjemedlem. Jag tänker på dig Kim, i detta svåra. Kram till dig

    SvaraRadera
  6. Hej Trillingnöten
    Vet hur det är, jag har själv inte hunnit läsa så många bloggar den senaste tiden. Är oerhört glad över att du kommenterade idag. Tack vännen <3 Du skriver så fint.
    Många kramar från Kim

    SvaraRadera

Tack för att du lämnade en kommentar, välkommen tillbaka!