Livet går vidare...

Jag, Kim, dagen efter Pluto dog

"Livet går vidare" säger folk ofta till en när man har mist någon man älskar. Självklart går livet vidare, det vet man, men just då har livet stannat upp ett litet tag och något fattas.

Allteftersom åren går har jag mist fler och fler personer som jag älskat, min älskade syster, min kära mor, mina kära mostrar, morbröder, farbröder, fastrar, mormor och morfar, farmor och farfar, svåger, två barn inom familjen och alla mina älskade hundar.

Ibland blir jag arg när någon säger åt mig att skärpa mig, att livet går vidare och det är   dags att börja leva igen. Speciellt om jag får de orden samma dag som min syster har dött, något jag fick.

Livet har gått vidare utan henne, men något fattas mig varje dag. Jag kan inte längre lyfta luren och ringa för att prata med henne om sådant jag tänker på. Jag får aldrig mer hennes samtal vid fyratiden då hon just hade slutat arbetet och väntade på att bli hämtad. Jag kan aldrig mer prata med min mamma, eller någon av alla de andra jag har mist. Jag får aldrig mer en puss av de hundar jag har förlorat, de vandrar aldrig mer vid min sida.

Men livet går vidare, det gör det. Ett steg i taget, sekunderna tickar iväg, blir till minuter, till timmar, till dagar, till veckor och år. Det känns som om jag har sörjt halva mitt liv, så många har jag mist, ändå lever jag och livet går vidare.

Just nu sörjer jag en älskad hund som dog hastigt för precis en vecka sedan.

Pluto 9 år.

Jag saknar honom så oerhört mycket. Han föddes i mitt hem den 29 december 2005 och har bott hos mig i hela sitt liv. Han har skänkt mig så mycket glädje att det är svårt att låta bli att gråta, trots att jag ler vid alla glada minnen.

Jag och Pluto, 8 veckor

"Bara en hund" ändå är sorgen lika stor som om det är en människa jag har mist. Tårarna kommer över mig när någon av de andra hundarna visar sin saknad. Tudor, som är 20 månader, hämtar en av mina skor och lägger i Plutos bädd. Tickie, 11 år, springer omkring som en galning på morgonen och letar efter Pluto. Då kniper det till lite extra i hjärtat och tårarna kommer.

Jag tar en dag i taget, jag föreläser och arbetar med mina böcker. Det kan gå några minuter då jag inte tänker på Pluto och jag vet att det till slut kommer att bli allt längre stunder då jag inte tänker intensivt på honom. Just nu gör det bara ont, så ont.

Det bästa sättet för mig är att skriva, därav detta blogginlägg. Men jag skriver också in Pluto i mina böcker. Han har fått stå som modell för omslaget till Theos Pompeji.

Illustrationen är mycket lik min Pluto, även om illustratören inte har lyckats fånga den milda, kärleksfulla blick Pluto alltid hade. Pluto döptes efter min bok Tillbaka till Pompeji, där en av huvudpersonerna är en hund som heter Pluto.

Allteftersom åren har gått och jag har skrivit om Pluto i böckerna, har han fått karaktärsdrag av min Pluto. Nu känner jag att jag måste ha med romanfiguren Pluto i min nästa historiska äventyrsbok, för att kunna skriva av mig lite om min verkliga Pluto.

Livet går vidare, trots att alla de jag har mist fattas mig och jag vet att ju längre jag lever, desto fler kommer jag att vara tvungen att sörja. Livet går vidare... Men snälla du, säg inte det till någon som just mist någon de älskar, för just då har livet stannat upp ett tag. Till slut går livet vidare för alla, men det är inget man vill höra mitt i sorgen.

Livet går vidare...

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina drygt 30 böcker. Foto Bertil Knoester.