Utmanande föreläsningar

Utmanande föreläsningar

Möttes av den här texten på tavlan i ett av klassrummen. Då blev jag glad.

Alla författare som varit ute och föreläser vet hur det ska gå till, man ställer sig på en scen, framför en publik, längst fram i ett klassrum, sedan börjar man prata.

Oftast håller man ungefär samma föredrag, gång på gång, utan några större förändringar. Det behövs inga fusklappar, orden sitter inetsade, i alla fall efter att ha varit ute och hållit föreläsningar i drygt 20 år. Jag slipper fumla med lappar, komma av mig, inte veta vad jag ska säga, rodna och stamma. Orden sitter där, det är bara att prata på.

Den här toalettskylten tyckte jag var så söt.

Men ibland förändras förutsättningarna, det går inte att hålla sig till de vanliga föreläsningarna. Då gäller det att vara flexibel, inte bli förlamad när du inser vad det är du ska göra, utan bara prata på, även om du inte längre håller ditt väl förberedda föredrag. Om jag hade varit helt ny föreläsare hade jag nog inte klarat av de utmaningar jag har ställts inför den här veckan. Nu har det bara tagit enormt mycket energi. Jag ska ge några exempel:

Om klasserna innehåller väldigt många nyanlända barn och det sitter tolkar för att hjälpa barnen, då gäller det att tala lugnt, tydligt och göra många korta pauser för att tolkarna ska hinna med, samt att barnen ska hinna smälta allt jag har sagt. En sådan klass har jag haft.

När det väller in barn, fler än en klass och volymen är hög och ingen av lärarna gör något för att tysta eleverna, då får jag ta till min "hundröst" och ryta till. Efter det brukar det bli lugnt, jag vet hur man får hundar att lyda. Lugn och bestämd röst, med stadig blick.

Ovanstående är rätt normala föreläsningar nu för tiden. Men den här gången har jag varit med om något mycket ovanligt. Jag fick föreläsa för två elever i varje klass. Ja, det är sant. Dessutom kunde de två första eleverna inte sitta i samma rum, utan befann sig i var sitt rum. Jag ställde mig i dörröppningen och pratade. Eleverna kunde inte slita ögonen från sina datorer för ett ögonblick och jag undrade lite över vad jag hade där att göra. De skulle inte komma att lyssna på mig.

Men jag är inte den som ger upp.

Normalt brukar jag ha någon av mina böcker med mig att visa upp, men den här gången hade jag glömt den på hotellrummet. När jag såg min bok Mördande foto ligga i lärarrummet, lånade jag med mig den för att visa upp och tur var väl det, annars hade jag inte haft någon samtalsöppnare.

Med boken i handen började jag prata, lågt och med en röst som lät som om jag hade en hemlighet att dela med mig av. Jag höll boken så att den spännande bilden syntes för båda eleverna. Jag märkte att jag fick kontakt, även om ingen av dem sa något. En tredje person kom in i rummet. Den personen ställde frågor och engagerade sig. En kvart klarade de av att koncentrera sig. Jag såg minuterna ticka iväg och var rätt trött när den sista minuten av femton minuter var över. Tiden utvisades på en klocka, där man drog fram tiden som då blev röd, sedan blev urtavlan vitare allteftersom tiden gick. När urtavlan var helt vit var tiden slut.  Ett bra system. En sådan klocka skulle jag önska fanns i varje klassrum, då hade det varit lätt, både för mig och eleverna, att se när föreläsningstiden var över. En av eleverna bad att bli fotograferad med mig, eftersom hans mamma älskade mina böcker och hon skulle bli avundsjuk om hon fick se en bild på honom och mig, eftersom hon säkert också skulle vilja träffa mig.

Vidare till nästa klassrum. Där satt två elever bredvid varandra, med varsin dator. En av dem hade stora hörlurar som han vägrade ta av sig. Men han hörde vad jag sa. Han skrek att han hade träffat mig förut, att jag hade berättat om Pompeji och att han hade läst Mördande foto som jag hade i handen. "En skitbok!" sa han. När jag undrade varför, sa han "Mördande foto, då ska det vara läskigt och massor av blod och mord och kroppsdelar. Det var det ju inte."

När vi lämnade den här klassen sa läraren, som följt med i båda klasserna, att jag hade tänt en glimt i ögonen på samtliga elever. Dessutom hade alla bett att han skulle läsa Mördande foto för dem...

När jag kom till nästa klass med två elever visade det sig att en av dem inte var där och den andra hade hemkunskap och höll på att laga mat. Tiden tickade iväg för mig, jag skulle vidare på nya föreläsningar i en ny skola. Medan eleven lagade mat pratade vi, sedan gick han och ställde urtavlan på 45 minuter. "Nej, jag ska bara prata 15 minuter!" sa jag. "Men jag äter så långsamt", svarade han.
"Det är okej, du äter så långsamt du vill, jag pratar medan du äter, sedan går jag efter 15 minuter", sa jag och det tyckte han lät bra.

Jag började prata om Mördande foto, han lyssnade. När urtavlan var vit igen, de 15 minuterna var över, var elevens tallrik tom. "Oj, du har redan ätit upp", sa jag. "Ja, du pratade så spännande att jag inte tänkte på att jag åt", svarade han. Jag var helt slut.

Därefter körde vi vidare till en ny skola, nya elever, nya saker att prata om. Den här gången skulle jag prata om Äventyr i Uddevalla, eftersom det var sjätteklassare och samtliga sjätteklassare i Uddevalla kommun har fått min bok. Där mötte mig ett varmt välkomnande på tavlan. Här höll jag två föreläsningar.

När jag kom tillbaka till hotellet var jag helt slut och ångrade lite att jag hade stämt träff med Maria Gustavsdotter. Jag hade en halvtimma på mig att lägga fötterna i högläge och stänga av. Tanken var att vi skulle fika på hotellet, men medan jag väntade på Maria gick jag ut och satte mig i solen. Underbart väder. Därför undrade jag om Maria kunde tänka sig att åka till Gustavsberg så vi kunde fika på Snäckan. Hon ställde upp och vi åkte dit.

Att jag tycker så mycket om att åka dit är för att man har den här utsikten när man fikar och jag älskar havet.

Dessutom är den här platsen, Gustavsberg, med i min bok Äventyr i Uddevalla. Sist jag var här på research hade jag varit ute i flera timmar, i hällregn och var blöt ända in till huden.

Maria och jag hade mycket att prata om. Hon skriver historiska böcker som är fängslande och detaljrika. Samtalet med Maria gav mig energi tillbaka och jag var glad att jag trots allt hade bestämt mig för att träffa henne.

Idag väntar nya utmaningar, nya föreläsningar, nya elever. Det ska bli spännande att se om de flyter på lätt, eller om fler överraskningar väntar mig.

Ha en fin dag!

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare

Copyright Kim M. Kimselius

Kanske vill du gå en skrivarkurs sommaren 2018 för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se.