Läser om hur en äldre kvinna misshandlas till döds på en parkeringsplats, hur äldre rånas i sina hem och hur lite de respekteras i samhället.
Det är de äldre som har byggt upp samhället, nu straffas de med låga pensioner, höga skatter och blir behandlade som mindre vetande. Varför?
De äldre besitter en enorm kulturskatt, stort kunnande som försvinner om vi inte tar vara på det. I vissa kulturer högaktas de äldre för sin livserfarenhet, här i vårt land ser man ner på dem, något jag inte kan förstå.
Tänk på alla berättelser de har inom sig, hur mycket de äldre i min släkt har delat med sig av till mig som har format mig till den jag är. Tänk på all inspiration de har gett mig genom att berätta om sitt liv och uppväxt.
Bläddrade i min svärmors egenhändigt skrivna receptbok i helgen. Där låg små handskrivna kom-ihåg-lappar, genom vilka hon gjorde sin röst hörd, trots att hon sedan länge inte finns här hos oss.
Min pappa skriver ned sitt liv till sina barn och barnbarn och varje dag får jag höra hur långt han har kommit. Kanske stressar jag honom, för jag vill så gärna att han ska hinna skriva så mycket som möjligt och han är nu snart 87 år. Igår skrattade han och sa att om han skulle skriva ALLT han hade upplevt var han tvungen att leva tills han blev 150 år. "Bra", sa jag. "Då kan du ta hand om mig när jag blir gammal!" Vilket utlöste ännu ett skratt från pappa.
Är glad att jag har sparat brev från mamma, där hon har skickat kort från min barndom och berättat runtom bilderna.
Jag möter många äldre, lyssnar och lägger på minnet. De dyker upp i någon form i mina böcker. I Kimberlieböckerna (Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland och Kimberlie - Ett nytt liv) har vi fru Moonwind, en klok gammal 90-årig dam med barnasinnet kvar. Hon påminner om min mormor, men har även hämtat inspiration från mina fastrar (se bilden ovan) som båda har uppnått aktningsvärda åldrar och bär åldern med heder, både genom utseendet, mentaliteten och otrolig livsglädje som är mycket inspirerande.
När jag blir gammal/äldre (i ungdomars ögon är jag redan gammal) hoppas jag att synen på äldre människor har förändrats, att de äldre uppskattas för sina livserfarenheter, sina kunskaper och blir behandlade på ett människovärdigt sätt.
Jag fortsätter suga i mig kunskaper från de äldre och delar med mig till de yngre genom mina böcker och hoppas på så sätt bevara en kulturskatt, som annars skulle försvinna för evigt för att ingen lyssnar.
Kramisar från Kim
Så bra att din pappa skriver. Det är en ovärderlig skatt att få ta del av. Jag pratade mycket med mina föräldrar om hur deras liv varit men önskar ändå att jag frågat mer och att de skrivit en del själva också. Efterår sitter man där med alla frågorna...
SvaraRaderaHej Monika: Jag försökte få min mamma att skriva, men hon sköt det hela tiden på framtiden, som nu inte längre finns. Därför är jag extra glad att pappa skriver sina memoarer, för det finns många frågor som kanske aldrig hade fått svar annars. Kramisar Kim
SvaraRaderaJag jobbar både som barnflicka för tre barn (2, 5 och 7år) och på ett äldreboende! Roligt att få träffa människor i så olika stadier av sina liv, men båda inspirerar mig på sitt sätt. Trots att jag har två jobb lyckas jag alltid hitta tid till att skriva när jag kommer hem. För på kvällen har jag sett både min bakgrund och min framtid och båda får mig att inse hur värdefullt livet är! Och inte minst, hur värdefulla mina historier är.
SvaraRaderaHej Anonym
SvaraRaderaUnderbart att du skriver ned allt det du upplever, förstår att de äldre delar med sig av många livserfarenheter och att även barnen inspirerar dig.
Vad spännande med två så olika arbeten, det måste vara stimulerande.
Berätta för mig hur det går för dig med din bok. Har du sett min tipssida på www.kimselius.se? Kika under Författartips.
Kramisar Kim