En sagolik plats...

"Kom igen din latmask" skrek Sami.
"Jaja, vad tror du att jag är? En robot?" sa Colin.
"Men du har ju bara dragit vagnen i tre dygn och du är redan trött", sa Sami.
"Men bofflar blir trötta rätt så fort och om du inte visste det så har du lärt dig något idag", sa Colin.
Sami sa inget, för han visste att Colin var stor i käften och skulle säkert babbla vidare om sin trötthet om han sa något.
Dom två vännerna var på väg till Maledon, en stad som var långt borta från där dom bodde.
Dom kom från den lilla byn Sonigin.
Samis pappa hade dött. Han hade varit gycklare en gång i tiden, men nu fick Sami ta över hans plats, men det fanns ett problem, han var väldigt dålig på att dra vitsar.
Colin var en boffel, en blandning mellan buffel och leopard. Men han hade något speciellt, han kunde tala.
Solen stod lågt vid horisonten och Sami fick skugga ögonen med ena handen när han spanade ut i fjärran.
"Hur långt är det dit egentligen?" sa Colin.
"Jag vet inte, kanske två dygn till, det beror på hur snabbt du drar vagnen", sa Sami.
"Hör på här! Jag har dragit den här vagnen i tre dygn, jag har ont i ryggen och svettas ihjäl medan du sitter där och får säga vad du tycker", sa Colin andfådd.
"Men du är ju ett dragdjur", sa Sami lugnt.
"Men det betyder inte att du får behandla mig som du vill", sa Colin som nästan grät.
"Okej, ta inte illa upp, jag ska inte stressa dig mer..." sa Sami.
"Tack!" sa Colin och blev lugn igen.
"Köpmannen sa att det kunde dyka upp banditer längs vägen", sa Sami och tittade runt omkring sig som om han precis hade fått reda på det.
"Va!? Varför sa du inget tidigare, jag hade kunnat sätta på mig någon utrustning", sa Colin oroligt.
"Var inte orolig, vad vill banditer med oss och göra?" sa Sami lugnt. Men innerst inne var han lika orolig som Colin.
"Nej, du har rätt, de rafsar bara åt sig våra pengar och dyrbarheter och går sin väg", sa Colin sarkastiskt.
"Sluta larva dig, det kommer inte att hända", sa Sami för att lugna ner boffeln.
"Om du säger det så", sa Colin och gick vidare med vagnen fastbunden runt magen.
Sami satt på vagnen i sina alldeles egna tankar. Han tänkte på när han hade tagit farväl av sin mamma i Sonigin. Han hade sett hur hon tvingat fram ett leende när de skulle ta farväl. Innerst inne så hade hon tänkt ifall hon någonsin skulle få se sin älskade son igen.
Han hade lovat henne att komma tillbaka. Men innan han återvände skulle han först försöka få ett jobb som hovnarr hos kung Maximus i Maledon. Han hade hört att Maximus var en fin och rättvis kung.
"Kom igen, jag får långtråkigt, dra en vits!" sa Colin som inte stod ut med tystnaden längre.
"Inte helst nu, jag tänker", sa Sami.
"Ska du säga så till kung Maximus också när han ber dig att dra en vits?" sa Colin.
Det kom inget svar.
"Du kommer ju verkligen bli populär, nere i fängelsehålan, eller ännu värre, du kan bli halshuggen!" sa Colin oroligt.
"Du förstår inte, det krävs rätt plats och rätt publik. Jag kan inte dra en vits bara sådär", sa Sami irriterat.
"Jag kan vara din publik", sa Colin snällt.
"Okej, jag ska försöka, men var snäll och avbryt mig inte", sa Sami.
"Som du vill", sa Colin.
"Öh... Var hälsade mina damer och herrar! Jag påstår inte att det tog lång tid att resa hit, men när jag for hemifrån gick jag i blöjor!" Han gjorde en paus och väntade sig skratt, men det kom inget. Då fortsatte han.
"Ja, som barn hade jag det svårt. Vi var fattiga och visste inte hur långa vi var för vi åt oss aldrig mätta", sa Sami och väntade fortfarande på ett litet skratt, men det kom inget.
"Jag vet! Du kanske kan bli byggnadsarbetare i Maledon", sa Colin.
"Kom igen! Så dålig var den inte", sa Sami.
"Nej, den var inte dålig, men det var bara det att jag inte kunde se någon humor i den", sa Colin ärligt.
Det började bli mörkt. Buskarna var torra och skulle ge lite skydd i alla fall.
"Här stannar vi inatt", sa Sami.
"Äntligen", sa Colin och pustade ut.
Efter att de ätit, vilade de sig vid lägerelden. Då och då släppte Colin en enorm prutt.
"Förlåt, det är torrfodret", sa Colin.

Sami vaknade. Solen lyste starkt på dom. Om dom skulle hinna till Maledon så var dom tvungna att skynda sig.
"Kom igen nu Colin, vi måste skynda oss!"
"Ska man aldrig få sova så länge man vill", sa Colin.
"Var tyst, jag tror att någon är i fara", sa Sami tyst.
På ganska så nära håll kunde både Sami och boffeln se ett gäng banditer på stora, svarta hästar attackera en vagn.
"Vi måste hjälpa dom", sa Sami.
"Men vi riskerar våra liv", sa Colin.
Sami brydde sig inte om den jobbiga boffeln.
En bandit fick genast syn på Sami. Colin hade gömt sig bakom buskarna. Nu var dom på väg mot Sami efter att ha lämnat männens döda kroppar vid sidan av vagnen.
Banditen kom jämsides med honom, lutade sig ner ur sadeln och svingade sitt svärd i ett enda hugg, men missade tyvärr. Då tog Sami chansen och gjorde samma sak, han kände hur svärdet gick igenom banditens midja. Hästen rusade vidare medan banditen låg på marken och vred sig om av smärta, medan blodet rann ut och bildade en pöl. Sami tänkte skrika av glädje när plötsligt något tungt träffade honom i ryggen så luften gick ur honom. Han ramlade på marken och rullade runt flera varv och blev liggande på rygg. Han hade inte sabeln i handen längre och framför honom stod en stor, kraftig bandit. Han flinade.
Banditen tog tag i klubban som han nyss slagit Sami med och gjorde sig beredd att använda den igen.
Sami slängde blicken på sabeln.
"Glöm det pojk! Du når den aldrig", sa banditen som precis tänkte klubba ihjäl Sami.
Sami bad en bön och hoppades få komma till himlen, men slaget kom aldrig.
I stället kom ett stort, hårigt djur och stångade banditen mitt i bröstet och slängde honom på marken som en trasig docka.
"Tack Colin", sa Sami.
"Ingen orsak", sa Colin.
Sami tog tag i sabeln och sprang vidare. En annan bandit var på väg mot honom, men Sami var beredd och med ett sabelhugg mot hans huvud föll han bakåt.
"Ha! Så ska det se ut gosse!" vrålade Colin.
Efter att ha dödat alla banditerna så gick dom fram till den övergivna vagnen. När Sami gick in så var den inte övergiven. Där låg en hopkrupen flicka, en vacker en.
Sami rörde henne för att se om hon levde, det gjorde hon.
"Släpp mig idiot! Hur vågar du röra mig!" skrek hon.
"Förlåt, jag trodde..."
"Jag struntar i vad du trodde", sa flickan och lät inte Sami avsluta sin mening.
"Hur går det där inne?" sa Colin.
"Bra, det är bara nån fånig flicka, hon tänkte slå mig."
"Nån fånig flicka!? När min farbror får reda på detta så kommer han ta fast dig och dom andra banditerna", sa hon.
"Jag är ingen bandit. Vi har räddat dig och du är inte ens tacksam", sa Sami.
"Menar du det? Och var är mina livvakter?" frågade hon. 
"Döda, allihop", sa Sami besviket.
"Varför kom du in hit då?" frågade flickan.
"Vi ville bara se vad det var för dyrbart dom vaktade", sa Sami.
"Dom vaktade mig idiot! Har ni ens nån aning om vem jag är?" frågade hon ilsket.
"Nej... Jag tror inte det", sa Sami.
"Jag är prinsessan Jelina av Maledon", sa hon och satte händerna i sidorna.
"Maledon! Vilket sammanträffande, det är dit vi... förlåt, sa du prinsessa?", frågade Sami som inte hade fattat vad hon sa.
Ja, din dummer! Kung Maximus är min farbror", sa Jelina.

Det tog en stund innan dom gick ut.
"Så vad gör ni här ute?" frågade Jelina nyfiket medan hon hoppade upp på vagnen och Colin drog vidare.
"Vi är på väg till Maledon, ers höghet. Jag hade tänkt ställa upp som hovnarr hos din farbror Maximus", sa Sami.
"Jaha, är du bra på att dra vitsar?" frågade hon.
"Ja... jag är väl rätt så begåvad er höghet", sa han.
"Dra en nu då", sa Jelina.
"Jag har ingen just nu, men när vi kommer fram lovar jag att ers höghet får höra en", sa han med all sin respekt.

Det här var en del av gästberättaren Hevanov Muafaq Mohammeds berättelse om Sami och Colin. Berättelsen är på ytterligare tjugo sidor... Mycket spännande, det lovar jag dig. Och som de flesta sagolika berättelser har den ett lyckligt slut:

Folket hyllade sin nye kung Sami och drottning Jelina. Tillsammans fick dom två barn, en pojke och en flicka som hette Vivian och Viktor. Colin fick en massa boffelungar han med.
Sedan levde alla i hela Maledon lyckliga i alla sina dagar... SLUT

Heavanov kommer från klass 6A i Brännaregårdsskolan i Olofström och har tillsammans med alla sina klasskamrater skickat fantastiska berättelser till mig. I våras besökte jag skolan och arbetade med skrivprocessen och det känns underbart att se resultatet av vårt gemensamma arbete. Som vanligt var det svårt att välja en vinnare. Heavanovs berättelse var annorlunda och kändes lite som en berättelse ur "Tusen och en natt". Därför fick Heavanovs berättelse vinna. Grattis!

Här kan du läsa de tidigare Gästberättarnas mycket spännande berättelser.

Här kan du läsa om mitt besök i skolan.

Vet du... Efter att ha suttit och läst elevernas berättelse och tänkt tillbaka på hur roligt jag hade under vårens föreläsningar, så längtar jag till höstens föreläsningsturné.

Skulle du vilja att jag kom till din skola kan du gå in här och kika hur du bokar mig för en föreläsning. Kanske vi ses i höst?

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se