Min källa till inspiration

Om det inte hade varit för min man, Jan, hade jag nog aldrig blivit etablerad författare.

Visst hade jag redan som åttaåring bestämt att jag skulle bli författare och jag skrev.

Som tonåring trodde jag inte längre på mina berättelser och stoppade dem i byrålådan och behöll drömmen inom mig.

Så kom Jan. Han läste berättelserna, älskade dem och försökte få mig att skicka till förlag, men jag vägrade eftersom jag inte tyckte jag skrev tillräckligt bra. Jan avslöjade för alla våra vänner att jag var författare och jag kände mig tvungen att skicka in till förlag och resten är en annan historia. Men så mycket kan jag berätta att jag fick manus godkänt och publicerat och gjorde dundersuccé med debutboken "Tillbaka till Pompeji".

Jan har fortsatt att uppmuntra mitt författarskap och mitt skrivande. I hans ögon får ingenting stå i vägen för min inspiration och mitt skrivande, jag kan lämna honom med disk och städning om jag får lust att skriva. Han är helt fantastisk. Det gäller att inte utnyttja hans tålamod alltför mycket, kanske det en dag tar slut?

Det var Jans förslag att vi skulle börja ge ut böckerna på eget förlag. Sedan 2002 ger vi alltså ut mina böcker på eget förlag och det fungerar jättebra. Ännu bättre sedan i höstas då Jan blev ofrivillig pensionär och nu hjälper mig på heltid med förlaget och hemmet.

Jan korrekturläser och kritiserar och kommer med idéer. Ibland säger han "gå du ut på en promenad med hundarna, så skriver jag resten". Men det är bara hans sätt att säga att jag nog behöver göra ett avbrott i skrivandet. Han skulle aldrig få för sig att skriva istället för mig. Även om jag nog tror att han skulle kunna.

Livet har gett mig många hårda smällar och hela tiden har Jan funnits där, i 31 år. Stöttat och gett mig inspiration, mod och energi att fortsätta.

Han är väldigt stolt över mig, det märks, fastän han försöker skämta bort det om jag säger något. Dessutom vill han vara lite osynlig i mitt författarskap och det är därför jag har valt ett foto av Jan där han skymtar långt bort bland växtligheten. Det är en bild som jag älskar för den representerar mycket av det jag tycker om: Jan, blommor, vatten, natur.

Vet att jag inte alltid räknar upp Jan när jag blir intervjuad av journalister och ska berätta hur jag prioriterar mitt liv. Men det beror på att han är så självklar för mig, utan honom skulle jag inte vilja leva och inte heller vilja skriva mer. Han är min källa till inspiration, orsaken till att jag mår bra och orkar vara glad varje dag.

Nu är det bäst jag slutar skriva, för snart kommer Jan upp och ska ha sin dator, vid vilken jag sitter och skriver detta. Får han se att dagens blogginlägg handlar om honom ber han mig säkert radera det... Men det vill jag inte, för jag vill att alla ska veta hur mycket Jan betyder för mig och mitt skrivande. Om ni undrar över hur Jan är som person är det bara att läsa mina böcker om Theo och Ramona, för det är Jan som är Theo...

Kramisar Kim