Mamma berättade ofta att hon alltid tyckt om att skriva och när jag slog igenom som författare sa hon: "Det har du från mig!"
Men eftersom jag aldrig sett henne skriva, trodde jag inte på henne. Men det kanske inte var så konstigt att hon inte hade tid att skriva, med oss fyra busiga ungar och hemmet att sköta.
Minns när jag var på Bokmässan i Göteborg för första gången 1998. Jag stod där vid högen av mina böcker och bara njöt av att se "Tillbaka till Pompeji" och "Jag är ingen häxa" ligga där. MINA böcker! Mamma gick omkring och njöt av att jag var hennes dotter.
Minns så tydligt när en person lyfte upp en av mina böcker och jag skyndade fram och sa: "Den är jättebra! Det vet jag för jag har skrivit den! Men i och för sig så är jag ju jävig... Men den är bra!"
Min mamma strosade lojt fram och sa i vanlig samtalston: "Jag kan intyga att boken är mycket bra." Sedan skrek hon: "OCH HON ÄR MIN DOTTER!" Inga ord som mamma sa till mig, kunde mer tala om hur stolt hon var över mig, än just dessa ord, sagda till en främmande människa.
Min mamma var alltid så stilig. Jag förstår inte hur hon bar sig åt, men hon var alltid snyggt klädd, såg alltid fräsch ut, även när hon i slutet hade problem med hjärtat och inte orkade så mycket.
Usch, det här var svårt att skriva om, för tårarna rinner hela tiden på mig. Men jag vill så gärna berätta om mamma som har inspirerat mig hela mitt liv.
Min mamma är en ängel och finns ständigt runt mig, ser efter mig, tröstar mig och uppmuntrar mig. Ändå saknar jag min fysiska mamma, att krypa in i hennes famn, tala med henne och se på henne.
Jag brukade klippa henne och när jag letade bland mina bilder hittade jag en bild som jag tagit precis när hon var nyklippt. Hon var så arg på mig och blängde mot mig, eftersom hon tyckte jag hade klippt för kort. Älskar den bilden! På de flesta bilder ler hon och jag hade svårt att hitta någon bild där hon var allvarlig. Min mamma var alltid en solstråle som uppmuntrade alla och var glad.
Hon var en intelligent och vetgirig kvinna, som jag är mycket stolt över. När vi hade köpt båt tog hon Skepparexamen för att kunna styra båten och läsa sjökorten. Hon lärde sig engelska, hon gick snickarkurser, ja hon gjorde allt hon fick lust till. I många år var hon mycket aktiv i Hemvärnet i Göteborg i Lottakåren. Vilket gjorde att vi träffades mycket eftersom både jag, min bror, pappa och mamma var med i hemvärnet.
Kanske det är från mamma jag har fått all den energi som driver mig att skriva och föreläsa och resa och... Eller så är det de kombinerade generna från båda mina föräldrar, eftersom de båda alltid verkat ha styrka och förmåga att flytta berg, bara de ville.
När min mamma var i min ålder dog mormor. Då sa min mamma: "Nästa gång är det min tur!" Jag blev så arg på henne och skällde på henne. Kanske borde jag istället ha tröstat, men hennes ord skrämde mig, jag ville inte att min mamma skulle dö. Nu är jag i samma ålder som min mamma var när hennes mamma dog. Nu finns inte min mamma längre, nästa gång är det min tur... För nu förstår jag min mammas ord: Det är en fråga om generationsskifte, de äldre dör och det föds nya barn in i släkten.
Nu är det min generations tur att bli änglar, även om jag hoppas att det dröjer många, många år innan det är dags. Till dess vet jag att min mamma håller sin vakande hand över mig, tillsammans med min syster Birgitta. Det är skönt att veta att jag har två skyddsänglar, även om jag hellre hade velat ha dem levande vid min sida...
Kramisar från Kim
så fint skrivet! och som du skriver, de finns hos dig hela tiden...kram Linda
SvaraRaderaTack Linda! Kramisar Kim
SvaraRaderaFint skrivet, det skär i hjärtat, det är så sorgligt och alltid lika obegripligt att någon som ser så levande ut på bilden inte längre finns.
SvaraRaderaTack Jane. Det var svårt att skriva, men väldigt viktigt för mig. Bilderna väcker minnen och får tårarna att komma, för som du säger, hon ser så levande ut.
SvaraRaderaTack för din fina kommentar.
Kramisar Kim