Fick en tankeställare idag när jag läste en artikel i expressen (KLICKA HÄR): Vad händer på nätet när jag dör? Blir min hemsida kvar, min facebook, min twitter...?Kanske blir lösningen så som beskrivs i artikeln, att de gamla sajterna blir digitala minneslundar för den avlidna. En plats där vänner kan skriva sista hälsningar, skriva av sig sin sorg, dela med sig av tomheten man plötsligt får inom sig när en person man älskar plötsligt dör.
Det finns de som skriver testamente om vad som ska hända deras digitala konton. Det har öppnats en tjänst som heter My webbwill (KLICKA HÄR) där man kan skriva sitt digitala testamente. Kanske något att tänka på, även om man helst ser sig själv som odödlig, så vet vi ju alla att ingen lever för evigt.
Kramisar Kim
(Fotot är hämtat från min systers begravning.)
Jag har i alla fall en lathund liggande med alla mina koder... mest för att jag ska komma ihåg själv men den kan ju vara bra att ha!
SvaraRaderaMycket förståndigt Eva! Har du även skrivit digitalt testamente om vad som ska hända din blogg etc när du inte längre finns? Kramisar Kim
SvaraRaderaTankeväckande! Jag har inte alls funderat över detta. Det är nog dags att göra det! Man vet ju aldrig vad som händer!
SvaraRaderaLåter bra med att ni kan gå in på din fasters facebooksida o skriva om er saknad o sorg.
SvaraRaderaDet här är ett fenomen som jag nog måste ta mig en ordentlig funderare på. Har ju förlorat 2 av mina vänner i döden på min vänlista det senaste halvåret - känns skönt att titta in där ibland.
Ska tänka på dig när du är på din fasters begravning<3
Kram Ebba
Hej Ebba
SvaraRaderaHar du skrivit något på dina vänners sidor? Har någon annan gjort det? Om inte, så kanske du kan börja skriva för att de andra ska våga också?
Tack!
Kram Kim
Nej, jag vågar inte heller - är rädd att de andra ska bli stötta. Kanske dumt att tänka så - men kanske kan fråga IRL hur de andra ser på saken.
SvaraRaderaKram Ebba
Hej Ebba
SvaraRaderaJa fråga vad de tycker. Kanske känner de precis som du, ingen vågar ta steget. Men det är en tröst att kunna skriva av sig sin sorg.
Kram Kim