Oftast sprudlar orden inom mig och vill komma ut 
på papperet, de historiska händelserna är spännande, fängslande, fascinerande och jag vill skriva mer och mer och mer. När jag är mitt uppe i det flödet tar jag mig ändå tid att stanna upp, mitt i skrivandet.Det är för att jag måste ta mig tid att bygga upp berättelsen och inte bara stressa vidare från den ena dramatiska händelsen till den andra. Det
gäller att bygga upp miljön och låta personerna träda fram och bli levande för läsaren.Får o
fta frågan: Hur kommer man på mitten? Det är väldigt vanligt att man har början och slutet på boken klar och sedan ingenting. Oftast är det för att man har haft för bråttom att berätta historien, inte gett sig tid att stanna upp, vara i nuet och skildra händelsen för läsaren.Har du arbetat med min "Gula-Lappar-teknik" (KLICKA HÄR för att läsa om hur du gör) har du redan ramen för berättelsen klar. Var inte rädd för att spräcka ramen och gå utanför den historia du har tänkt dig att berätta. Låt personerna i boken berätta sin historia genom dig, låt dem få bestämma vad som ska hända.
En annan fråga är: Vem ska berätta historien? Oftast väljer yngre författare att skriva i jag-form. I mina böcker väljer jag att vara en allvetande berättare som bestämmer vad som ska hända, berättar vad bokens karaktäre
r tänker och drömmer. Jag kan även komma med förutsägelser för att låta berättelsen bli mer spännande.Några frågar: Hur ofta ska jag skriva, hur många timmar varje dag? Skriv när det känns roligt, försök att skriva lite då och då, men låt inte skrivandet bli ett tvång, för då kommer inte orden av sig själv. Läsaren ska kunna känna din skrivarglädje när de läser boken. Om du är nöjd med vad du presterar, då blir även läsaren det!
Ha inte för bråttom med att komma till slutet av berättelsen, rusa inte fram i berättelsen. Stanna upp, tänk efter och var närvarande i berättelsen och njut av det du gör, då har du kommit långt! Lycka till!
Kramisar Kim (Bokomslagen är på några av mina otäckt, spännande böcker: Giljotinen, Theos Pompeji, Svarta Döden, Boudicas strid mot Romarna samt Det glömda kriget 1808-1809.)
Jättebra det där med gläjde, känns som att det talas så mycket om att man inte får "ge upp" och måste pressa sig själv lite för att det ska bli nåt. Förstår delvis vad som avses, man måste ju kämpa lite ibland när det är motigt. Samtidigt måste ju glädjen få vara ett måste, iaf för det allra, allra mesta :)
SvaraRadera/Alezandra